Iriska literaturen. Denna literaturs språk, nämligen det på Irland talade iriska, är det rikast utbildade inom den keltiska språkfamiljens gaeliska gren (se Gaeliska språket och literaturen). I den iriska literaturen finnas de öfver hufvud äldsta skriftliga minnesmärken af keltisk odling. Den blomstrade från den tidiga medeltiden till renaissancetiden. Sträckande sina rötter djupt ned i irländska folkets äldsta öden och religion, företer den en sällsam blandning af hedniska och kristna föreställningar. Något helgjutet mästerverk inrymmer den ej, men den är märklig i flere hänseenden, icke minst genom sitt omfång. -- Med den latinska bokstafsskriftens införande, i 8:de årh., börjar nedskrifvandet af forn-irernas vittra skatter, hvilka till större delen leda sitt ursprung från tidigare århundraden. Redan i hednatiden fanns på Irland en icke ringa vitter odling. Druiderna (se d; o.) hade der ett af sina förnämsta stamhåll och utgjorde en högre afdelning af skaldernas på Irland synnerligt talrika och mäktiga klass. Efter kristendomens befästande på ön (genom S:t Patrick, omkr. 460) upphörde druidernas presterliga kall, och namnet kom ur bruk; men skaldernas verldsliga förrättningar bortsopades icke der, såsom i Gallien, genom romerska lagar, utan skrået vann ny styrka. De lärda stånden voro fullständigt organiserade i grader, först gradh ecna (visdom i allmänhet), der hvarje medlem kallades sai (vis), och inom hvilken högsta titeln var ollamh sai, vidare den derur utbrutna gradh fene (lagkloke), hvars främste män höllo skolor för lärandet af fenechas (lagkunskap), slutligen gradh fili (skalder), hvilkas konst kallades filidecht (urspr. spådomskonst i versform). Äfven besvärjelser
fortforo att vara i bruk långt in i den kristna tiden. De med privilegier högeligen gynnade "fili" sammansmälte snart med barderna (se d. o.), hvilka på I. från början haft en lägre rang såsom blott vid harpa föredragande skaldestycken och berättelser. Förhållandet mellan fili och bard var detsamma som mellan trouvère och jongleur i norra Frankrike.
På Irland formade sig den kristna kyrkan efter den rådande sociala organisationen i stammar, och i skolorna lärde man fördomsfritt ecna, fenechas och filidecht bredvid latin och kristendom. Ofta voro de ypperste lärarna lekmän, någonting ovanligt i andra land under medeltiden. Dessa skolor växte emellanåt ut till små städer, och främlingar strömmade till dem. Lärokursen var tolfårig. Hurudant än värdet af den i dem meddelade kunskapen må hafva varit, erbjuda de emellertid det tidigaste exempel i Europa under medeltiden på att ett folk tog vård om sitt språk. -- De äldsta uppteckningar på iriska språket finnas i form af mellanradiga öfversättningar och förklarande noter inskrifna i latinska manuskript från 8:de och 9:de årh. Åtskilliga sådana förvaras på kontinenten, t. ex. i S:t Gallen, Milano, Köpenhamn m. fl. orter, dit de förts af de nitälskande irländske missionärerna. (Ur dem har Zeuss hemtat materialet till sin epokgörande "Grammatica celtica".) I allmänhet tyckas de forniriske lärde haft en stark böjelse för att göra sådana kommentarer. För öfrigt förefinnes den iriska literaturen hufvudsakligen uti handskrifter, som i riklig mängd förvaras i Englands, Skotlands och Irlands bibliotek, men som hittills äro till större delen otryckta. Bland dem må nämnas Leabhar na h-Uidhri och Leabhar Breac, två dyrbara pergamentsmanuskript, äfvensom samlingarna Book of Leinster (den ur literär synpunkt värdefullaste) och Book of Lismore. Innehållet i dessa är ofta mycket äldre än språkformen. Vi förbigå här försöken till språkläror och ordböcker från dessa tidiga årh. och fästa oss vid de omfångsrika krönikorna, bland hvilka må nämnas de, som författats af Tighernach 0'Braoin (i 11:te årh.), hvilken sökte bringa den irländska tideräkningen i öfverensstämmelse med andra folks, "Ulsters krönika", märklig för deri meddelade astronomiska notiser, samt "De fyra mästarnas krönika", bland hvars fyra författare den förnämste var franciskanmunken 0'Clery, som 1632-36 verkställde denna kompilation efter iriska handskrifter, förande berättelsen från en fabelaktig urtid fram till 1616. En icke ovigtig rol spela ock irländska höfdinge-slägters stamträd, hvilka de panegyriserande skalderna hade på sin lott att vårda och utsmycka; de gå vanligen ända upp till Noak. -- De äldsta historiska uppgifter möta oss i historiska visor. Bland de första författarna af sådana nämnas t. o. m. keltiska gudar. Talrikast blefvo dessa sånger i 9:de, 10:de och 11:te årh. Man skulle ur dem kunna göra ett sammandrag af hela landets historia. Under 11:te och 12:te årh. uppkom ett stort antal historiska berättelser och historiska romaner, i hvilka gränslinien mellan verklighet och dikt är synnerligt svår att urskilja. I "Invasionernas bok" äro sammanförda sägnerna om de successivt inbrytande stammar, som befolkat Irland. Af sagor och sägner finnes en rik skatt. Att inlära sådana ingick i skaldernas lärokurs. En "fili" af högsta rangen skulle kunna 350 utantill. Öfver 100 finnas i behåll. Många behandla ras-striderna samt irländarnas krigiska tåg till engelska öarna, med ty åtföljande äfventyr, strider, belägringar, qvinnorof m. m. Andra äro mytologiska; de skildra gudaskaran, innebyggarna i Side, det keltiska elysium. Dessa gudomligheter framställas mest i beröring med den heroiska tidens gestalter samt äfven med verkligt historiska personligheter. Här ser man emellanåt tydligt, huru en hednisk myt ombildats till kristen, såsom i sägnen om Lêr (urspr. hafvets gud) eller Lear och de öden, som drabbade honom och hans barn. Hedniska och kristna element finnas egendomligt hopsmälta i Immrams ("sjöfärder"); berömdast bland dessa äro "S:t Brendans resa" och "Conns färd till löftets land". I de s. k. Fisa ("visioner") igenfinnes den hedniska förebilden för de senare kristliga visionerna (af himlen och helvetet m. m.); exempel på dem är "S:t Adamnáns vision". En af de fullständigaste episka cykler någon literatur eger bilda irernas heroiska sägner, till ett antal af 30 grupperade kring Táin bó Cuailnge (Boskapsrofvet i Cualnge). Der skildras det krig mot Ulsters konung, till hvilket drottning Medb i Connaught (den senare elfmytologiens "drottning Mab") eggar sin gemål för att åtkomma den mystiske brune tjuren i Cualnge. Denna sagokrets är diktad på blandad vers och prosa. Den tillhör således det skede af ett nationalepos' utveckling, då de ursprungligen isolerade sångerna hoplänkats medelst prosainfattningar, som svälla ut på bredden. I dessa heroiska sägner skildras ett alltigenom hedniskt samhälle, oberördt af romerskt och kristet inflytande. Gudarna ingripa omedelbart i händelsernas gång. -- En annan grupp af sägner, afgjordt skild från de heroiska, äro de oisianska l. feniska. Hufvudhjelten i dem är Finn, Cumalls son, som antages hafva lefvat i 3:dje årh. Han framstår som en historisk karakter, nästan fri från sägenartade tillsatser; så ock hans son Oisin och sonson Oscar. I 12:te årh. synas de börjat blifva sagohjeltar. Fram till 15:de årh. besjöngos de flitigt i folkvisor och sägner, hvilkas stam ytterligare förkofrades ända upp i 18:de årh. Renast finnas dessa visor och sägner bevarade i goda manuskript från 14:de och 15:de årh., och de te sig der fulla af magiska, vidunderliga drag, men ega en vild doft af skog och ljung, genomklingas af hornlåt och återgifva troget lifvet i höfdingens befästa gård, dryckeslagen i hans ölstuga. -- Bland irisk lyrik framstår satiren, som hade sin rot i de urgamla besvärjelserna och i likhet med dem ansågs ega makt att skada andra till lif och lemmar. Några berättande satirer från 8:de och 11:te årh. uppnå i burleskt fantasteri de franska "fabliaux". -- Den religiösa literaturen skrefs i början nästan blott på latin, sedan på folkspråket. En rymlig plats inom
densamma upptaga helgonbiografierna (de förnämsta irländska helgonen äro S:t Patrick, S:t Brigit och S:t Columba). För öfrigt kan man säga, att Irlands folkliga religiösa literatur under medeltiden liknar grannlandens och väl tål jämförelsen med dessas. -- De forn-iriska lagarna, Brehon law (af breitheam, domare) utgifvas i våra dagar af en kongl. kommission, som sedan 1852 utsändt 3 volymer. Andra delar af lagen äro tryckta i 0'Currys "Lectures on the materials of ancient irish history" (utg. 1873 af W. K. Sullivan). Dessa gamla lagar gifva oss bilden af ett primitivt rättssystem, ej uppblandadt med vare sig angelsachsiskt, danskt eller normandiskt inflytande. -- Bland vetenskaperna omhuldades synnerligt medicinen. Läkekonstens ursprung leddes tillbaka till gudarna; druiderna utöfvade den, delvis medelst trolldom och besvärjelser. Läkarna stodo högt i rang. Yrket gick i arf inom vissa familjer.
Af det inflytande, som keltisk literatur öfvat på skapandet af de nyare europeiska literaturerna, kan den iriska tillräkna sig en icke ringa andel. Här må nämnas några strömningar af sägner, hvilkas egentliga källa är forn-irisk. En sådan är sagorna om Aes Side (aes = Fornnord. æsir) och drottning Medb, der de ursprungliga föreställningarna om elfvornas verld förefinnas, hvilka sedan tjenade Chaucer och Spencer till material. I dessa sagor finnes ock grundvalen till Shakspeares ur senare bearbetningar hemtade "King Lear" och "Midsummer night's dream". En annan irisk legendströmning, som spriddes öfver hela Europa, voro Immrams och Visionerna, med sina föreställningar om ett land utan vinter, der solen aldrig går ned, der sommarens och vårens blomster trifvas qvar vid sidan af höstens frukter, och der man ej vet af sjukdom eller död (de gå igen i sagorna om Schlaraffenland, Pays de Cocagne etc.). De gamla iriska sägnerna om de dödas rike (löftets land, honingslätten) påminna om tyskarnas skildringar af Glasberg. Legenderna S:t Brendans färd, S:t Patricks skärseld och Vision of Tundale, den första skildrande hur man kommer till själarnas land sjövägen, den andra låtande vägen gå genom en bergshåla, den tredje frammanande detsamma i en vision, äro typer för tre af de fem hufvudkällor, som Dante begagnat för sitt stora skaldeverk. -- Irländarna, som så kraftigt verkade för det medeltida Europas kristnande och bildning, hafva tvungits att böja sig under ett politiskt lifskraftigare folk, och deras literatur har från nyare tidens början sammansmält med den engelska. Att den senare dervid vunnit värdefulla insatser af kelternas lifliga inbillningskraft och poetiska känslighet, derom vittna bl. andra irländarna Spencer, Swift, Sterne och Th. Moore. -- Utom redan nämnda källor för studiet af irisk literatur må nämnas 0'Donovans grammatika (1845) och 0'Reillys ordbok (1864). Bardsånger finnas öfversatta af Hardiman och Miss Brooke. Gaelic society (stiftadt i Dublin 1806) började 1808 utgifva handlingar. Verksamma äro äfven Celtic society, Ossianic society och Irish archaeological society.