Jacobi

Jacobi. 1. Johann Georg J., tysk skald, f. 1740, blef 1765 professor i filosofi och vältalighet i Halle, der han trädde i ett nära vänskapsförhållande med Göthe. Genom dennes bemedling blef han 1769 kanonikus i Halberstadt och vardt slutligen 1784 professor i de humanistiska vetenskaperna i Freiburg im Breisgau, der han dog 1814. J. värderades på sin tid ganska högt såsom skald, ja till och med öfverskattades. Bland hans utgifna skrifter må nämnas Poetische versuche (1764). Hans Sämmtliche werke utgåfvos 1770. Tillsammans med Gleim utgaf han qvartalsskriften "Iris" (1774-76; 8 bd). -- 2. Friedrich Heinrich J., tysk filosof, den föregåendes broder, föddes i Düsseldorf d. 25 Jan. 1743, var först köpman, egnade sig sedermera åt lärda studier och skriftställeri samt beklädde 1807- 12 presidentplatsen i vetenskapsakademien i München. Död derstädes d. 10 Mars 1819. Hans samlade skrifter utkommo i 6 bd 1812-24. -- J. har ej utvecklat något filosofiskt system, utan framställt sina läror i mer populär form, till stor del i polemik emot Kant, Fichte d. ä. och Schelling. Förnuftet, så lärde han, är en till sjelfva sin art och sitt innehåll från sinligheten skild förmåga, i och genom hvilken menniskan har för sitt medvetande närvarande en öfversinlig verklighet, ett i sanning absolut. Förståndet deremot är en formel förmåga, som sträfvar att bringa formel klarhet inom den för menniskan gifna verlden. Vore förnuftet ingenting annat än en form af förståndet, då vore, anmärker han, menniskan endast till graden skild från djuren. I sammanhang härmed framhåller J., att allt verkligt är individuelt. Föreställer man sig saken annorlunda och söker man, såsom Fichte och Schelling hade gjort, hypostasera förståndets abstraktioner samt ur dem härleda en verklighet, då stannar man vid det ändliga "jaget" såsom det enda verkliga. Slutligen betraktade J. förståndet såsom oförmöget att fatta det öfversinliga, hvadan all filosofi konseqvent blir naturalism och fatalism. Det förnuftiga och öfversinliga uppenbarar sig deremot för menniskan i hennes tro eller omedelbara medvetande, synnerligen i hennes sedliga och religiösa lif, t. ex. i hennes medvetande om frihet och tillräknelighet m. m. Denna tro får dock ej fattas såsom en historisk tro, omfattande en historisk uppenbarelse. Den är till sitt väsende och sitt innehåll något rent inre. De etisk-religiösa förhållandena fattas af J. såsom personliga förhållanden och äro i denna sin egenskap nödvändiga för att menniskan skall fatta sig sjelf såsom en personlighet: "Utan ett Du finnes intet Jag". -- Jacobis läror hafva ej varit utan ett visst inflytande äfven på den svenska filosofien. 2. L. H. Å.