Jägare, krigsv., kallas ett särskildt slag af infanteri, som företrädesvis utbildas för striden i spridd ordning. Redan de österländska folken, grekerna och romarna hade lätta trupper, väpnade med slungor, bågar och kastspjut, hvilka truppers uppgift var att före striden utspana och sysselsätta fienden samt att inleda striden. Under medeltiden bidrogo de engelske bågskyttarna och de schweiziske armborstskyttarna mer än en gång till segern. Under nyare tidens första århundraden förekommo med refflade studsare väpnade jägaretrupper, dock till ganska ringa antal; de ersattes ofta af irreguliera trupper. Den preussiske konungen Fredrik II uppsatte en jägarebataljon, hvars styrka flere gånger ändrades, och hvilken hufvudsakligen var afsedd för rekognosceringstjensten, för hvars upprätthållande äfven frivilliga jägarebataljoner bildades. Vid denna tid uppsattes jägaretrupper, dock till ringa antal, jämväl i Österrike, Frankrike och Ryssland. Vid de napoleonska krigens utbrott hade deras styrka ökats, och de hade då till uppgift att tillika med andra lätta trupper utföra striden i spridd ordning, under det den hufvudsakliga delen af infanteriet var afsedd för striden i sluten massa (jfr Fotfolk). Numera, då eldvapnen blifvit
så fullkomnade, måste allt infanteri vara "lätt" och strida på samma sätt. Derför äro jägarna egentligen icke berättigade att längre finnas till såsom ett särskildt slag af infanteri; men man har dock behållit dem i de flesta arméer såsom en elittrupp, hvilken genom sin rekrytering, sin utrustning och sin utbildning skall vara i stånd att utföra särdeles ansträngande rörelser, när sådana kunna förekomma. -- Jägarna formeras vanligen i bataljoner, och deras antal är ganska inskränkt. Särskildt ryktbara äro Österrikes tyrolerjägare samt Italiens bersaglieri och alpjägare. De i några arméer (franska, svenska, norska) förekommande ridande jägarna skilja sig alls icke från öfrigt lätt kavalleri. -- I Sverige uppsattes den första jägaretruppen 1745, då Savolaks jägarekår bildades genom värfning. Denna kår efterföljdes, efter kriget med Danmark under Gustaf III:s regering, af Värmlands jägare och sedermera af Karelens jägarekår samt af några andra trupper, hvilka dock voro jägare endast till namnet. De nämnda jägarekårerna voro väpnade med studsare och utbildades för rekognosceringstjensten. I slutet af 1700-talet uttog man dessutom från hvarje kompani ett visst antal jägare, hvilka i allmänhet försågos med studsare, bataljons- eller regementsvis förenades till jägaredivisioner (stundom äfven brigadvis till jägarebataljoner) och skötte rekognosceringsoch bevakningstjensten samt användes till särskilda uppdrag. Enligt 1848 års exercisreglemente utbyttes desse jägare mot tiraljörer (se d. o.). De i Sverige numera förekommande fältjägarekårerna skilja sig i intet från det öfriga infanteriet, C. O. N.