Jeanne d'Arc l. J. Darc [sjann dark], kallad Orleanska jungfrun (Fr. La Pucelle d'Orleans), fransk hjeltinna, föddes omkr. 1412 af fattigt bondfolk i byn Domremy i Champagne, nära gränsen till Lothringen. Vid 13 års ålder började hon se himmelska syner och höra öfverjordiska röster, hälst när klockorna ringde till bön, eller när hon lyssnade till vindens sus i skogen. Ärkeängeln Mikael samt den heliga Katarina och den heliga Margareta uppenbarade sig för henne. De talade vid henne om det stora medlidande, som Frankrikes elände borde ingifva (Frankrike var vid den tiden skådeplats för ett förhärjande krig med engelsmännen), samt om hennes pligt att skynda till dess räddning. Hon företog snart ingenting af vigt, som ej blifvit henne anbefaldt genom dessa uppenbarelser, om hvilkas verklighet hon var förvissad och från hvilka hon hemtade en nästan öfvermensklig kraft. Så kom i början af 1429 underrättelsen att engelsmännen, hvilka redan eröfrat Paris och norra Frankrike, med fruktansvärd makt belägrade Orléans, den förnämsta af de städer, som ännu lydde Frankrikes rättmätige konung, Karl VII. De himmelska röster, som redan länge uppmanat J. att skynda till Frankrikes räddning, lemnade henne nu ingen ro. Lydande deras befallningar begaf hon sig
till den några mil från Domremy belägna staden Vaucouleurs, hvars slottshöfding, Robert de Baudricourt, slutligen gaf vika för hennes enträgna böner samt lät henne, iklädd karldrägt och åtföljd af sex väpnade män, afresa till Chinon, der Karl VII höll sitt hof. Den 9 Mars 1429 fick J. första gången företräde hos konungen, hvilken hon, utan att förut hafva sett honom, genast igenkände och till hvilken hon sade: "Ädle dauphin! himlarnas konung förkunnar Er genom mig, att Ni skall krönas i staden Reims". Karl VII visade sig från denna stund öfvertygad om sanningen af J:s uppenbarelser. Men först underkastades hon en pröfning af universitetets i Poitiers professorer, till hvilka hon sade: "Fören mig till Orléans med så få soldater som hälst, och jag skall göra underverk." Hennes hänförelse ryckte alla med sig. Professorerna afgåfvo ett utlåtande, som innehöll, att konungen ej borde draga i betänkande att mottaga den hjelp, som så enträget erbjöds. Från Poitiers begaf sig J. till Tours, der hon under förberedelserna för tåget till Orléans lät förfärdiga ett standar, som sedan följde henne i alla strider. Den 29 April 1429 höll hon sitt intåg i det belägrade Orléans, och d. 4 Maj skred man till anfall mot Saint Loup, ett af de starka fästningsverk (s. k. bastiljer), som engelsmännen uppfört rundt omkring Orléans. J. deltog icke i detta utfall, utan qvarstannade villrådig i staden. På aftonen lade hon sig att sofva, men väcktes plötsligen af sina himmelska röster, iklädde sig sin rustning, grep sina vapen och sitt standar, kastade sig på en häst och red i fyrsprång till bastiljen Saint Loup. Fransmännen, som efter en misslyckad stormning voro stadda på återtåg, utstötte vid åsynen af henne jubelrop och störtade med den underbara flickan i spetsen ännu en gång mot bastiljen. Anfallet var oemotståndligt, och efter en ursinnig strid var Saint Loup i fransmännens våld, sedan den engelska besättningen blifvit nedhuggen nästan till sista man. Den 6 Maj togs ännu en bastilj, och kl. sex på morgonen den 7 Maj började fransmännen anfallen mot Les Tourelles, den starkaste af de engelska bastiljerna. Fransmännen stormade gång på gång, men förgäfves. Då fattade J. sjelf en stormstege, ställde den mot muren och sprang raskt uppför, men plötsligen såg man henne, träffad af en pil, vackla och derefter falla ned i löpgrafven. Hennes följeslagare buro henne ur stridsvimlet. J., som i början gråtit och jämrat sig, drog nu sjelf leende ut pilen. Sedan hon blifvit förbunden och tillbragt en stund under bön, steg hon åter till häst och skyndade tillbaka till stridsskådeplatsen, der efter 13 timmars strid fransmännens anförare, grefven af Dunois ("Bastarden af Orléans"), just låtit blåsa till reträtt. Men J. gaf genast befallning om stormningens förnyande och störtade med sitt standar i handen fram mot bastiljen. Hennes åsyn injagade en vidskeplig skrämsel hos de uttröttade engelske soldaterna, som för ett par timmar sedan sett henne halfdöd bäras bort och nu trodde hennes återuppståndelse vara ett verk af satan. Les Tourelles togs med storm. Engelske generalerna, som förlorat allt välde öfver sina vidskeplige soldater, utrymde under natten frivilligt de bastiljer, som de ännu innehade, upphäfde belägringen och anträdde sitt återtåg. J. hade räddat Orléans, och med anledning deraf fick hon sedan namnet "Orleanska jungfrun".
Hon skyndade sig att begagna sin seger, tog Jargeau och Beaugency med storm och tillintetgjorde d. 18 Juni vid Patay en engelsk här. Hon intog derefter Troyes, Châlons och Reims, der vid Karl VII:s kröning, d. 17 Juli 1429, "Orleanska jungfrun" med sitt standar stod vid konungens sida. Hon hade nu uppnått höjden af lycka och ära. Folket knäböjde på hennes väg och kysste hennes händer och fötter. Hennes bild uppsattes i kyrkorna, och hennes namn intogs i kyrkobönerna. Men motgångarnas tid började, då hennes försök att intaga Paris misslyckades (d. 8 Sept. 1429). Sedan Karl VII:s här återvändt till Loire, tog J. med storm slottet Saint-Pierre-le-Moutier, men belägrade förgäfves den starka fästningen La Charité-sur-Loire. Hon vistades sedermera tre månader vid hofvet, sysslolös och missnöjd, hvarefter hon i April 1430 i spetsen för en liten friskara började föra krig på egen hand. Vid ett utfall från Compiègne blef hon d. 23 Maj 1430 tillfångatagen af den burgundiske vasallen Johan af Luxemburg. Denne sålde sin olyckliga fånge till engelsmännen för 16,000 livres. I Nov. 1430 fördes hon till Rouen, der en stor hex- och kätteriprocess tillställdes mot henne. Till domare utsagos Petrus Cauchon, biskop af Beauvais, och munken Johannes Lemaistre. Som bisittare i domstolen med rättighet att yttra sig, men utan rätt att döma, fungerade 95 framstående prelater och lärde. Den 21 Februari 1431 undergick J. det första förhöret inför denna domstol (hvars utförliga ransakningsprotokoll ännu finnes i behåll), och d. 23 Maj föll domen. "Orleanska jungfrun" dömdes såsom skyldig till kätteri till döden, och d. 31 Maj 1431 brändes hon å båle på det gamla torget i Rouen. I dödsstunden bedyrade hon, att de öfverjordiska röster, som talat till henne redan då hon var barn och sedan hvarken på slagfältet eller i fängelset öfvergifvit henne, voro från Gud och talat sanning. Hennes aska kastades i Seine-floden. -- J:s personlighet var lika hänförande som hennes öden voro underbara. Hon var ädel, högsinnad och sjelfuppoffrande samt lefde och kämpade för fosterlandets och nationalitetens idéer. Förenande hjeltemod med vältalighet, var hon tillbedd af folket. Hennes krigiska framgångar måste visserligen i främsta rummet tillskrifvas den hänförelse och det dödsförakt, som hon förstod att ingifva sina soldater; men att hon äfven för öfrigt egde verkliga fältherreegenskaper framgår af flere af hennes vapenkamraters vittnesbörd, som prisa hennes "skicklighet att uppställa en krigshär och anordna en batalj samt uti artilleriets användning". I Dec. 1429 hade Karl VII förlänat adlig värdighet åt J., hennes fader, Jacques d'Arc, hennes moder, Isabelle Romée, hennes bröder och deras efterkommande. Hennes moder bodde i Orléans från 1440 till sin
död, 1458, samt åtnjöt understöd af staden. J:s bröder antogo namnet du Lys. På manssidan utslocknade ätten du Lys i 17:de årh. -- Källorna till J:s historia äro samlade af Jules Quicherat. Bland hennes många biografer äro J. Michelet, de Barante, H. Martin och H. A. Wallon de förnämsta. Bland de oräkneliga alster af lyrisk, episk och dramatisk diktkonst, som sysselsätta sig med J., äro Voltaires smädedikt "La Pucelle d'Orléans" och Schillers tragedi "Die Jungfrau von Orléans" namnkunnigast. E. W.