Jesuit-orden, det inflytelserikaste af den romersk-katolska kyrkans ordenssamfund, benämnes på stiftarens modersmål Compañia de Jesus, emedan den vill utgöra ett "kompani" andlige krigsmän under Jesu baner och intaga en särskild förtroendeställning till Frälsarens person. Dess upphofsman, den spanske riddaren Inigo Lopez de Recalde, känd under namnet Ignatius Loyola (se Loyola), föddes 1491. Tillsammans med sex af sina studiekamrater aflade han i Paris d. 15 Aug. 1534 högtidligt löfte om beständig kyskhet och fattigdom samt att begifva sig till Jerusalem för att vårda sjuka och omvända sarasener. Denna resa förhindrades emellertid af det 1537 mellan Venezia och turkarna utbrutna kriget, och det lilla sällskapets medlemmar sammanträffade, efter att hafva blifvit prestvigda och en tid varit spridda uti Italien såsom själasörjare och sjukvårdare, 1539 i Rom, der de erbjödo påfven sin tjenst. Paul III såg deri Guds finger och stadfäste jesuit-orden d. 27 Sept. 1540. Sällskapets första ordensgeneral blef Loyola, hvilken afled såsom sådan 1556. Hans mest framstående karaktersdrag, entusiasm och klok beräkning, satte sin prägel på det af honom stiftade samfundet. -- Jesuitordens skaplynne, organisation och verksamhet normeras genom tvänne urkunder: Exercitia spiritualia och Constitutiones, den förra i hufvudsak affattad af Loyola, ehuru icke sjelfständigt, den senare likaledes i sina hufvuddrag af Loyola bestämd, men först under hans efterträdare Laynez närmare utvecklad och formligen antagen. I "Exercitia spiritualia" finnas föreskrifter för en metodiskt anlagd rad af meditationer öfver andliga föremål af dels fasaväckande, dels hänförande art. Dessa meditationer åsyfta att framkalla en fullkomlig brytning med det verldsliga lifvet, en eldig hänförelse för romerska kyrkan och ett ovilkorligt underordnande af tanke, samvete och handlingssätt under hennes domslut samt att sålunda göra ordensmedlemmarnas tänkesätt och vilja fullkomligt öfverensstämmande med ordens syftemål. Af "Constitutiones" inhemtas jesuit-ordens författning, hufvudsyfte och väsentliga verksamhetsarter. Enligt denna urkund skall inträdet i orden föregås af ett tvåårigt novitiat. Vissa adepter blifva derefter endast coadjutores formati, eller medhjelpare, som förrätta lägre verldsliga sysslor i ordens tjenst. Andra intagas såsom scholastici i ett kollegium, hvarest de genomgå en mångårig noggrant reglerad kurs i filosofien och teologien. Sedan underkastas de åter under ett år novitiatets öfningar och upptagas derefter antingen till coadjutores spirituales eller till professi. I förra fallet afgifva de löfte att egna sig åt ungdomens undervisning, i senare fallet att obetingadt ställa sig till påfvens förfogande. "Professi" utgöra ordens egentliga kärna. De äro ordinarie medlemmar af generalkongregationen, hvilken i vissa föreskrifna fall sammankallas, och hvilken det tillkommer att välja ordensgeneral och assistenter såsom dennes rådgifvare och kontrollanter samt att i händelse af vissa förseelser afsätta generalen äfvensom att besluta nödiga ändringar och tillägg i konstitutionerna. Ordensgeneralen väljes för lifstid, förestår regeringen, förvaltningen och jurisdiktionen för orden i dess helhet, utdelar grader och ämbeten inom densamma och eger att meddela nödiga dispenser från konstitutionernas stadganden. I honom skola ordensmedlemmarna vörda Kristus sjelf såsom närvarande. Såsom generalens ställföreträdare förestår en provincial hvar och en af de provinser, i hvilka orden är indelad. Under provincialerna åter förestå superiorer professhusen, rektorer kollegierna och magistri novitiorum novishusen. Dessutom finnas prefekter för särskilda institut och verksamhetsarter, särskilda ämbetsmän för universiteten, prokuratorer för mera maktpåliggande verldsliga förrättningar och censorer för pröfvande af böcker, som ordensmedlemmar författat. Alla dessa generalen underordnade ämbetsmän tillsättas merendels på tre år. Hos hvarje provincial finnes en admonitor samt flere konsultorer, hvilka öfvervaka honom och, om så behöfves, erinra honom om hans pligt. Den på detta sätt i det yttre gestaltade organismen sammanhålles genom en ytterst noggrann ömsesidig bevakning samt framförallt genom en blind och ögonblicklig lydnad. Den underordnade ser i sin förman en representant af den gudomliga försynen, låter af honom föra sig "såsom en död kropp eller en staf" och öfvergifver på hans befallning hvilken öfvertygelse som hälst. En sådan öfverlåtenhet sliter
alla andra band af nationalitet, vänskap, tacksamhet eller blodsförvandtskap. Den andliga styrka, som denna sammanhållning måste åstadkomma, ökas ytterligare genom en ständig hänsyn till och beräkning af hvad som för ordens syften är ändamålsenligt. Hvarje medlem får den uppgift, hvartill han efter den noggrannaste pröfning anses mest duglig, och har att i allt, som beror på hans eget omdöme, handla med klok beräkning. Jesuit-ordens hufvudsyfte är enligt konstitutionerna Guds allt större förhärligande ("ad majorem Dei gloriam") samt ordensmedlemmarnas och andra menniskors frälsning och andliga fullkomnande. Men detta är för orden liktydigt med utvidgande af den romerska kyrkans eller snarare den romerske påfvens välde i och öfver verlden samt menniskornas fullkomliga underordnande derunder i yttre och inre afseende. Hufvudarterna af den verksamhet, som jesuit-orden i detta syfte utöfvar, äro: predikan, enskild själavård och ungdomens undervisning. För att obehindradt kunna egna sig åt dessa uppgifter förbehöllo sig jesuiterna frihet från åtskilliga de egentliga munkordnarna ålagda pligter, såsom gemensamma andaktsöfningar och chörsång å de s. k. kanoniska timmarna m. m. Likaledes undvika de öfverdrifna kroppsspåkningar för att kunna bibehålla oförsvagad handlingskraft. Mer än åt någon annan orden förlänades åt jesuit-orden af påfvarna privilegier, så att dess frihet att utbreda sig och verka, så långt det berodde på påfvarna, blef snart sagdt obegränsad.
Jesuit-ordens arbetsfält, hela verlden, sönderdelar sig med hänsyn till ordens syftemål i tre afdelningar hednaverlden, den romerska kyrkan och den öfriga kristenheten. Dess missionsverksamhet bland hedningarna börjades straxt efter ordens stadfästelse af Frans Xaver i Ostindien och har derefter i största utsträckning utöfvats icke blott i Asien utan äfven i Afrika och Amerika. Densamma har företett lysande prof af kärlek, sjelfuppoffring och ihärdighet samt har utom sitt egentliga syfte gagnat civilisationen och vetenskapen. Men den är äfven känd för sitt tolererande af hedniska seder och bruk, särskildt i Kina, der jesuiter uppträdde såsom mandariner, och på Malabar, der de predikade i bramindrägt och lämpade sig efter den indiska kastskilnaden, samt för sitt maktmissbruk och sin vinningslystnad, i synnerhet i Syd-Amerika, och orden har mångenstädes endast för en kort tid egt bestånd. Inom sin egen kyrka gjorde jesuiterna till sin uppgift att återupprätta och stadfästa medeltidens kyrkliga åskådning i skarpaste motsats mot de idéer, som genom reformationen börjat verka på tänkesättet äfven hos katolikerna. Särskildt hafva jesuiterna sökt förskaffa erkännande åt påfvens absoluta öfverhöghet ej endast inom kyrkan, hvartill ock hör hans ofelbarhet i offentliga uttalanden, utan äfven öfver de verldslige regenterna, för hvilket senare ändamål de sökt försvaga desses makt genom att härleda henne från folket och påyrka folkets rätt att afsätta regenter. Derjämte utmärkes den jesuitiska åskådningen å ena sidan för öfvertro, bevisad i läran om Jungfru Marias obefläckade aflelse samt en till den mest osmakliga ytterlighet drifven Mariadyrkan äfvensom i befrämjande af vallfärder, relikdyrkan och annan katolsk vidskepelse, å andra sidan för en pelagiansk rationalistisk uppfattning af den gudomliga nådens förhållande till den menskliga viljan. På Tridentinska mötet (1545-63) var det jesuiterna som genomdrefvo de mest antiprotestantiska lärobestämmelserna. En synnerligen fruktbar jordmån för inplantande af sitt åskådningssätt vunno de dels genom att draga till sina biktstolar dem, som sökte tröst, råd och ledning i andligt afseende, dels genom att taga om händer ungdomens undervisning. I det förra afseendet var det egentligen rika och maktegande personer, i synnerhet furstar, som de sökte vinna till biktbarn. För samvetsmåls afgörande hafva jesuiterna utarbetat en mängd kasuistiska handböcker och läroböcker i moralen. Dessa utmärka sig särskildt genom lärosatserna om probabiliteten, enligt hvilken det är tillåtet att mot sin egen öfvertygelse handla efter någon kyrkolärares mening, om intentionen, enligt hvilken man icke syndar, om man i god afsigt begår en lagöfverträdelse, samt om reservatio mentalis, enligt hvilken man fritt kan ljuga i sak, i fall man blott genom tvetydighet i uttrycket eller hemliga förbehåll bevarar ett sken af sanning. Genom dessa läror hafva jesuiterna dels -- såsom det yttrats af någre bland dem -- velat göra Kristi ok lätt för andra, dels rättfärdigat sin egen delaktighet i furstemord och andra upprörande brott. -- Genom sin undervisningsverksamhet söka jesuiterna bland de högre stånden -- ty folkundervisning ingår ej i deras plan, enär folkets massa bäst beherskas, så länge hon är okunnig -- vinna tillgifna gynnare äfvensom lämpliga adepter för sin egen orden samt att uppfostra det katolska presterskapet. Jesuiternas undervisning är systematiskt anlagd, förenad med noggrant öfvervakande af lärjungarnas sedliga lif samt kostnadsfri. Den har vunnit stort beröm för goda resultat, men har med en formel utbildning af de menskliga anlagen på ett förundransvärdt sätt förenat undertryckande af tanke- och samvetsfrihet. Såsom mönster för jesuitiska läroanstalter gäller Collegium romanum, anlagdt 1551 af den tredje ordensgeneralen, Francesco Borgia, hertig af Gandia. Äfven vetenskapsmän i egentlig mening hafva bland jesuiterna funnits till stort antal och på snart sagdt alla områden af menskligt vetande. Dock kan intet sant vetenskapligt intresse inom orden odlas, enär vetenskapen der nödvändigt måste tjena ordenssyftet. De vetenskaper, inom hvilka jesuiter vunnit största ryktbarhet, äro derför sådana, som stå i ett mer aflägset förhållande till det teologiska systemet, såsom matematik, fysik, astronomi och krigsvetenskap. -- I de katolska landen vunno jesuiterna en hastig framgång, ehuru icke alltid utan gensägelse. Republiken Venezia var uti Italien den enda stat, som utestängde dem. I Portugal vunno de snart, i synnerhet under konung Sebastian, det största inflytande på
regeringen. I Spanien voro väl regenterna till en början mindre gynsamt stämde mot dem, men tillstadde deras verksamhet i landet. I Frankrike förlänade dem Henrik IV:s politik fritt spelrum. Tyskland öppnades af Ferdinand I 1551 för deras verksamhet. Wien, Köln och Ingolstadt blefvo der deras hufvudorter, från hvilka de i andlig måtto beherskade Tysklands särskilda hufvudområden. Deras arbete der förspordes i den katolska vidskepelsens återuppblomstrande samt i protestantismens undertryckande i Neder-Bajern, Eichsfeld, Baden, Würzburg, Salzburg, Österrike och Steiermark, äfvensom delvis i Ungern och, efter slaget på Hvita berget (1620), nästan fullständigt i Böhmen. Belgien, som förut till hälften var protestantiskt, blef, sedan jesuiterna vunnit Alexander Farneses gunst, snart helt och hållet katolskt, och i Nederländerna lyckades de lika hastigt återvinna ett stort antal anhängare åt den katolska tron. I Polen grundades tidigt flere jesuitkollegier, i hvilka de adlige ynglingarna uppeggades till fanatiskt hat mot protestantismen, hvilket snart gaf sig luft i mördande samt i brännande och stormande af protestantiska kyrkor. Bland rent protestantiska land valde jesuiterna i första rummet det mest betydande, nämligen England, till föremål för sina omvändelseförsök. Efter en tids för statsmakten hemlighållen verksamhet, hvarvid de framförallt sökte undergräfva sjelfva grundvalen för Englands kyrkoförfattning: konungadömets öfverhöghet öfver kyrkan, blefvo de upptäckte och af drottning Elisabet 1583 ur landet utdrifna, men erhöllo under konungarna af det stuartska huset stort inflytande, till dess de genom sina förderfliga råd störtade detta konungahus och dermed sig sjelfva. Till Sverige kommo år 1576 tvänne jesuiter från Louvain: Florentius Feyt och Laurentius Nicolai, den senare norrman till börden och sedermera i Sverige kallad "Klosterlasse". De utgåfvo sig för lutheraner och fingo anställning vid det nyligen inrättade kollegiet i gråmunkeklostret på Riddarholmen i Stockholm samt vunno hemliga anhängare. En italiensk jesuit, Antonio Possevino, sändes under titel af kejserlig legat 1577 till Sverige för att vinna Johan III för katolska tron. Konungen öfvergick väl för sin person till denna och skickade svenske ynglingar till utländska jesuitiska läroanstalter, men biföll landets katoliserande endast under vissa vilkor. Den romerska kurian antog icke dessa. Såväl till följd deraf som genom misslyckade politiska beräkningar samt genom inflytande af hans andra gemål afsvalnade Johans ifver för katolicismen, och jesuiterna förvisades ur riket. I Danmark och Norge hafva deras försök varit utan nämnvärdt resultat. -- I fråga om den grekisk-katolska kyrkan bemödade sig jesuiterna att åstadkomma en förening mellan henne och den romerska, särskildt i Ryssland, Litaven och Konstantinopel, dock utan varaktig följd.
Sina största yttre framgångar vann jesuit-orden under sin femte general, Claudio Aquaviva (1581-1615), hittills den störste herskaretalangen bland ordensgeneralerna. Denne undertryckte uppkomna inre söndringar, afvärjde påfliga försök att inskränka ordens makt och gjorde en mot jesuiternas lära uppväckt storm oskadlig. Men efter hans tid inträdde en förändring i ordens inre karakter. Den monarkiska makten försvagades genom oproportionerligt förökande af "professi", hvarjämte desse, efter att förut endast hafva öfvat andlig verksamhet och lefvat af almosor, nu öfvertogo både ordens-ämbeten, som kräfde verldslig verksamhet, och disposition af kollegiers inkomster samt vunno ett sådant inflytande, att de 1661 kunde beröfva ordensgeneralen Goswin Nickel hela hans makt, utan att han blifvit öfverbevisad om någon egentlig förbrytelse. Äfven lydnaden för påfven försvagades. I striderna mellan honom och Frankrike förfäktade jesuiterna merendels det senares intressen. Derjämte togo de rent verldsliga sträfvandena öfverhand. Handel, industri och bankaffärer öfvades i största skala. I samband dermed förslappades det sedliga lifvet. De ofvan nämnda grundsatserna i moralen nyttjades icke blott till främjande af ordenssyftena utan äfven till ursäktande af de enskildes synder. Snart reste sig dock mot jesuitismen dels en riktning, som åsyftade katolicismens renande och förädling i tro och lif, dels en ny tidsande. Den förras sakförare var jansenismen. Med moralisk kraft och öfverlägsen satir blottade och nedgjorde den till denna riktning hörande Pascal i sin 1656 utgifna skrift "Lettres provinciales" den jesuitiska moralen. Väl dukade jansenismen efter några tiotal år i yttre måtto under för jesuitiska stämplingar, påfliga fördömelsedomar och franska regeringens förföljelse, men hans moraliska seger var afgjord. Den nya tidsanden, som hade sina målsmän i den franska literaturens koryféer under det 18:de årh., omfattades af de flesta europeiska regeringar, hvarefter desamma i jesuiterna, som då också närmare slutit sig till påfven, ej kunde se annat än obskuranter, som stodo i vägen för folkens välfärd. Dertill kommo äfven angrepp mot jesuiterna från ortodoxt-katolskt håll, nämligen från kapucinerna och franciskanerna, hvilka anklagade dem för deras lättsinniga förfarande vid hednamissionen. Konflikter med regeringarna och delvis obevisade misstankar åstadkommo sedan deras fullkomliga störtande. Detta inträffade först i Portugal, 1759, förnämligast på grund af deras vägran att till detta rike öfverlemna den af Spanien afträdda delen af den genom jesuitiska missionärer under spanska kronans öfverhöghet grundlagda och styrda staten Paraguay samt till följd af deras förmenta delaktighet i ett attentat mot konung Josef I. I Frankrike föranledde ordens vägran att betala en af dess prokurator på Martinique åsamkad handelsskuld en juridisk undersökning af ordens statut, till följd af hvilken dessa förklarades oförenliga med den franska lagstiftningen. Efter ett misslyckadt försök att åvägabringa en reformation af orden, hvarvid ordensgeneralen Ricci afgaf det ryktbara svaret: "sint ut sunt aut non sint" (antingen skola de vara sådana de äro eller icke vara), blef
densamme i Frankrike upphäfd 1762 genom ett parlamentsbeslut, som af regeringen väl formelt ogillades, men i sak bekräftades 1764. Likaledes upphäfdes orden i Spanien och Neapel 1767 samt i Parma 1768. Påfven Klemens XIII hade 1765 förgäfves i en bulla försvarat den på alla håll ansatta orden, men Klemens XIV nödgades vika för tidens kraf och utfärdade 1773 bullan "Dominus ac redemptor noster", hvilken upphäfde jesuitorden.
Detta oaktadt bibehöllo dock jesuiterna under andra namn (t. ex. Andakten till Jesu hjerta, Trons fäder, Redemptorister och Liguorianer) delvis sin förbindelse med hvarandra. Påfven Pius VI gynnade dem. Maria Teresia beviljade dem vissa förmåner, och Fredrik II använde dem i Schlesien till ungdomens undervisning. Katarina II och Paul I i Ryssland gynnade jesuit-orden i ännu högre grad. I sistnämnda land valdes snart generalvikarie. Pius VII upphöjde den tredje innehafvaren af denna värdighet till general och återställde orden för Ryssland 1801 samt för konungariket Båda Sicilierna 1804. Den efter Napoleons fall börjande restaurationen af alla gamla förhållanden gaf samme påfve tillfälle att helt och hållet återställa jesuit-orden, hvilket skedde genom bullan "Sollicitudo omnium ecclesiarum" d. 7 Aug. 1814. Samma år öppnades åter deras novishus i Rom; 1820 tog den då valde generalen sitt säte i sistnämnda stad, 1824 återfingo de "collegium romanum", och 1836 erhöllo de äfven ledningen af propagandans läroanstalt för missionärers utbildning. Alltifrån sin återställelse har jesuit-orden utöfvat stort inflytande på påfvens åtgärder, men i synnerhet efter den skarpsinnige och energiske Roothaans (1829-53) tillträdande af generalsvärdigheten. Jesuiternas nuvarande ordensgeneral är Roothaans efterträdare, den åldrige pater Beckx. Till general vikarie och Beckx' blifvande efterträdare valdes i Sept. 1883 pater A. Anderledy (f. i Schweiz 1819), hvilken dock i sjelfva verket redan nu utöfvar högsta ledningen af ordens angelägenheter. De vigtigaste af jesuiterna genomdrifna beslut af påfven rörande kyrkan i det hela sedan ordens återställelse äro: bibelsällskapens fördömande (1816), upphöjandet af läran om Jungfru Marias obefläckade aflelse till kyrklig dogm (1854), utgifvandet af encyklikan och "Syllabus errorum" (1864), genom hvilka yrkandena på samvetsfrihet, vetenskaplig forskningsfrihet, tryckfrihet, den verldsliga maktens oberoende af den kyrkliga m. m. fördömdes, samt slutligen proklamerandet af den påfliga ofelbarheten (1870). -- I det land, som under jesuit-ordens upplösningstillstånd varit dess hufvudsakliga tillflyktsort, Ryssland, gjorde sig densamme snart genom en vidt utgrenad och slugt anlagd omvändelseverksamhet förhatlig och blef 1820 för alltid förvisad från detta rike. I de flesta öfriga europeiska stater af katolsk eller blandad katolsk och protestantisk religion har jesuit-orden efter sin återställelse kämpat en ihärdig, vexlingsrik kamp mot det borgerliga samhället. Uti Italien återställdes orden inom flere stater redan 1815 och öfvade i det hela ända till 1859 stort inflytande, men förjagades till följd af Garibaldis segrar, 1860, ur det då upprättade konungariket Italien. Den organiserade dock snart åter ordenshus i Florens, hvarefter italienska regeringen ryggat tillbaka för dess upphäfvande. I Spanien återställdes jesuit-orden likaledes 1815, har derefter flere gånger varit upplöst (1820, 1835, 1853, 1868), men alltid å nyo upprättats och på fruktansvärdt sätt hämnats sina lidna nederlag. Portugal förblef troget sin en gång fattade position gent emot jesuiterna. 1829 blefvo de väl inkallade af Dom Miguel, men fördrefvos 1834, då den konstitutionella monarkien återupprättades. De hafva dock, utan att vinna något större inflytande, åter inkommit i Lissabon och några andra städer. I Österrike tolererades jesuiterna såsom redemptorister från 1820, fingo 1838 uppträda under sitt rätta namn, fördrefvos väl 1848, men återkommo snart och erhöllo genom Österrikes konkordat med påfven 1855 ett fritt och vidsträckt verksamhetsfält. År 1870, sedan ofelbarhetsdogmen på vatikankonciliet sanktionerats, förklarade sig dock österrikiska regeringen icke längre kunna upprätthålla konkordatet. I Preussen, särskildt Rhenproviasen, öfvade jesuiterna redan 1827 sina agitationer. Författningen 1850 förlänade full frihet åt katolska kyrkan och dermed oerhörda framgångar åt jesuit-orden, men efter det tyska kejsaredömets upprättande blef densamme 1872 i Tyskland upphäfd. I det katolska Schweiz vunno jesuiterna snart stort inflytande, i synnerhet i Freiburg och Schwyz. Det demokratiska partiets angrepp på katolska kyrkans rättigheter 1841 föranledde deras högtidliga inkallande i Luzern 1844. Mot det ultramontanska partiets förtryck reste sig friskaror. Mot dessa åter stiftades "Das sonderbund", och borgerligt krig utbröt, efter hvars slut jesuiterna utvisades ur hela Schweiz, 1847. Dock hafva de ännu en gång, i slutet af 1850-talet, fått inkomma i Freiburg, Schwyz och Le Valais. Utan att egentligen ega laglig tillåtelse, men dock med stöd af de allmänna rättigheter, som genom emancipationsbillen 1829 tillerkänts katolska kyrkan, hafva jesuiterna äfven i England upprättat ordenshus, och de åstadkomma inom den engelska aristokratien en mängd omvändelser till katolicismen. I Irland hafva de i skydd af religionsfriheten stadfäst sitt välde. Äfven i Nord-Amerika ega de många läroanstalter och i Syd-Amerika hafva de, trots åtskilliga åtgärder mot dem, förmått bibehålla sig. Det land, i hvilket jesuiterna i nyare tid vunnit största välde, är Belgien. Väl måste de 1816 utvandra till Frankrike, men den belgiska revolutionen 1830 öppnade för dem åter inträde, och lagen om undervisningens frihet af år 1831 gaf dem tillfälle att lägga under sig snart sagdt hela den högre undervisningen i landet. I Frankrike gafs åt jesuit-orden utan dess formliga återställande tillfälle till inflytelserik och vidsträckt verksamhet, då Ludvig XVIII undandrog de förberedande prestbildningsanstalterna
universitetets inspektion (1814), och ännu mer då han 1816 tillät s. k. missionspredikningars hållande öfverallt i landet. Fördrifna genom julirevolutionen (1830), framträdde jesuiterna dock snart åter öppet under Ludvig Filip. De måste emellertid till följd af en genom deputeradekammaren föranledd underhandling mellan franska regeringen och ordensgeneralen 1845 lemna sina förnämsta kollegier, men erhöllo åter genom lagen om den offentliga undervisningen 1850 fritt utrymme för sin skolverksamhet. Sedan befästes deras inflytande under det andra kejsaredömet och förökades ännu mer under den konservativa republiken, till dess under Jules Grévys presidentskap styrelsen erhöll en annan riktning och jesuiterna genom "Marsdekretet" 1880 fördrefvos. Den nyaste tiden har sålunda i flere land tillfogat jesuit-orden nederlag af svåraste art. Dock måste alltid ihågkommas, att jesuiterna veta att dölja sig, att se tiden an och under motgångar göra hemliga förberedelser för ny verksamhet. -- Jesuitorden räknade 1879 tillsammans 10,207 medlemmar. Högsta antalet synes hafva varit 22,589 (år 1749) och det lägsta 3,067 (år 1838). Dess förmögenhet ansågs 1872 uppgå till omkr. 750 millioner kr. -- Jfr Hoffmann: "Geschichte und system des jesuitenordens" (1870), och Huber: "Der jesuitenorden nach seiner verfassung und doktrin, wirksamkeit und geschichte" (1873). J. A. E.