Kongregation (Lat. congregatio, förening, församling) kallades redan tidigt en förening mellan flere kloster om gemensamma klosterregler. Den första mera betydande kongregationen var benediktinernas, stiftad 529 af Benedikt af Nursia, med klostret på Monte Casino i mellersta Italien såsom hufvudkloster. Af större omfattning och betydelse var dock cluniacenskongregationen, stiftad 910 af Berno i klostret Clugny i Bourgogne och utbildad af hans efterträdare Odo och Odilo. Desse män gåfvo upphof åt en fast organiserad kongregation efter Benedikts regler, hvilken i sig upptog en mängd franska kloster. Det är egentligen från denna tid klosterkongregationernas historia begynner (se Kloster). Kongregationerna åsyftade det urartade klosterväsendets höjande genom att införa strängare kontroll öfver munkars och nunnors lif. -- Kardinalkongregationer kallas de först under 16:de årh. upprättade komitéerna af kardinaler i och för handhafvande af olika kyrkliga ärenden. Af dessa kongregationer blefvo många ständiga; de hafva sitt säte i Rom och förestås hvar och en af en "prefekt", som påfven utser bland medlemmarna. Hvarje kongregation har sin sekreterare (vanligen en prelat, som icke är kardinal) samt eger att adjungera sakkunniga personer utom kardinalernas krets. De flesta löpande ärenden afgöras af kongregationerna sjelfva, utan att föreläggas påfven. Blott de vigtigaste föredragas för honom. -- Den första kardinalkongregationen stiftades 1542 af påfven Paul III, med anledning af den tyska reformationen, till kätteriers utrotande och kallades Congregatio sancti officii (l. C. inquisitionis haereticae pravitatis). Den kompletterades af påfven Paul V genom Congr. indiets librorum prohibitorum för utöfvande af literär censur. 1622 stiftades af påfven Gregorius XV Congr. de propaganda fide för missionsverksamhet bland protestanter och hedningar. Af öfriga kongregationer må nämnas Congr. super negotiis episcoporum et regularium för öfvervakande af biskoparnas och de andliga ordnarnas verksamhet och förhållande till hvarandra, Congr. rituum för kulten, kanonisationer o. d., Congr. consistorialis för beredning af ärenden, hvilka behandlas af det allmänna kardinal kollegiet, Congr. cardinalium concilii tridentini interpretum för uttolkande af tridentinska mötets beslut. Den sistnämnda kongregationen upprättades af Sixtus V 1588, således ej långt efter tridentinska mötets slut, sedan den redan 1564 blifvit besluten, och hade sin egentliga betydelse vid denna tid, men sammanträder ännu någon gång, då dogmatiska frågor böra utredas. Bland de tillfälliga kardinalkongregationerna har kongregationen De auxiliis (näml. gratiae divinae) intagit ett mera framstående rum. Den tillsattes 1597 af påfven Klemens VIII såsom undersökningskomité rörande de af jesuiten Molina föranledda striderna om Guds nåd och menniskans frihet samt arbetade till 1611, då den upplöstes af Paul V. -- Efter franska revolutionen bildade sig i Frankrike och öfver hela södra Europa s. k. kongregationer i ultramontant syfte, d. v. s. för att återupprätta papismen. I Frankrike förlorade de genom julirevolutionen sin betydelse och upphäfdes formligen genom författningen s. å. -- I den protestantiska kyrkans historia är den af skotska reformatorn John Knox 1557 i Edinburgh stiftade Congregatio Christi också känd under namnet "det första covenantet". Denna kongregation var ett adelsförbund, hvars uppgift var skyddandet af protestantisk tro och politisk frihet i Skotland under den katolska Maria Stuarts regering. -- I augsburgiska bekännelsens 7:de och 8:de art., hvilka handla om "kyrkan", säges denna vara till sitt väsende en congregatio sanctorum ("de heligas samfund"), hvilket i den 8:de art. förklaras liktydigt med "samfundet af de verkligt troende". Detta lutherska kyrkobegrepp öfverensstämmer med den s. k. apostoliska trosbekännelsens, der kyrkan också säges vara "de
heligas samfund", ehuru det latinska uttrycket der är communio sanctorum. -- Om Jesuitordens Generalkongregation se Jesuitorden, sp. 1199. J. P.