Kloster (af Lat. claustrum, af stängd plats), gemensam bostad för ett antal munkar eller nunnor. I österlandet, der det kristna munkväsendet först uppkom (omkr. 340 e. Kr.), förekommo allmänt följande grekiska namn på klostret: monasterion (Lat. monasterium), plats, der man lefver ensam, koinobion (Lat. coenobium), plats, der man lefver tillsammans, mandra (egentl. inhägnad, stall) samt laura (egentl. en af hus omgifven liten gata). De österländska klostren bestodo till en början ofta af en mängd spridda celler med ett större, för gemensam andakt afsedt coenobium till medelpunkt. Längre fram uppfördes vanligen -- i vesterlandet nästan uteslutande -- för samtliga klosterbröderna gemensamma boningshus, hvarigenom afspärrningen från verlden blef fullständigare. Vid klosteranläggningar eftersträfvades visserligen i första rummet ett isoleradt och för verldens stormar skyddadt läge, men ofta togs tillika hänsyn äfven till den omgifvande traktens fruktbarhet och naturskönhet m. m. I strid med den vanliga regeln lades tiggareordnarnas kloster för det mesta inom städerna. -- Klostrets byggnadssätt beror af munklifvets egendomliga behof. Klosterhuset omgifves vanligen af en mur, som ej utan vederbörligt tillstånd öppnar
sig för munken eller nunnan. Sjelfva hufvudbyggnaden bildar merendels en fyrhörning och omsluter en gårdsplan, omkring hvilken löper en utåt öppen hvalfgång ("korsgången"). På nedre bottnen ligga samtalsrummet och refektoriet (matsalen), som vanligen också tjenar till samlingsrum (konventsal, kapitel) för klosterinnevånarna. I öfre våningen äro cellerna inrymda, från hvilka korridorer stundom leda omedelbart till den på en af husets sidor belägna klosterkyrkan. Den simple munkens cell har i allmänhet blott ett fönster, och bohaget inskränker sig till en hvilobädd, ett bord och en stol. I många äldre kloster funnos inga celler, utan i stället ett gemensamt sofrum (dormitorium) med abbotens säng i midten. -- Efter råd och lägenhet förekomma äfven andra rum, såsom skattkammare, bibliotek, skolsalar och gästrum jämte hvarjehanda förrådshus och ekonomibyggnader.
Det efter bestämda regler för religiöst ändamål inrättade samlif, som kallas klosterväsende eller munkväsende, förekommer -- mer eller mindre utveckladt -- inom flere religionsformer. Inrättningen är af betydelse företrädesvis inom buddhaismen, islam och kristendomen, men var ej häller alldeles främmande för den förkristna judendomen (esséer och terapeuter). Af de kristna kyrkorna hafva den romersk-katolska och den grekisk-katolska kyrkan samt den armeniska kyrkan kloster, hvaremot sådana saknas inom den protestantiska kristenheten. Klosterlifvets ledande grundsatser äro öfverallt desamma: askes (verldsförsakelse, sjelfspäkning) och kontemplation (inre betraktelse, försjunkande i ett religiöst tankeoch känslolif). Härmed hafva dock ofta förenats praktiska sträfvanden på missionens, själavårdens, uppfostrans, sjukvårdens och fattigförsörjningens områden. -- Det kristna munklifvets begynnelser kunna ledas tillbaka ända till det 3:dje årh. Eremitens hydda var klostrets föregångare. De läror om förgängligheten af allt jordiskt och det ensamma lifvets höga värde, som vid denna tid predikades inom kyrkan, i förening med den verldströtthet, som vid tiden för det romerska rikets sönderfallande öfverallt låg i sinnena, drefvo hela skaror af menniskor ut i Egyptens och Syriens öcknar för att der, i afsöndring från andra, lefva ett "fullkomligt" lif. Fasta former erhöll detta lefnadssätt emellertid först genom Pachomius (omkr. 340), som på ön Tabennae i Nilen grundade den första klosterinrättningen. Snart blef klosterlifvet allmänt i hela det kristna Österlandet. Alltjämt bildades för detta ändamål nya föreningar af män (munkar) eller qvin-nor (nunnor). De österländska klostren följde vanligen den helige Basilius' regel (från omkr. 362). För framåtskridandet har detta österländska klosterlif uträttat föga eller intet. Dess betydelse inskränker sig till att under en orolig tid hafva beredt mången trött menniskosjäl en tillflykt undan stormarna. För mången annan åter blef klostret endast en beqväm utväg att undandraga sig lifvets mödosamma pligter. Ej häller kan de merendels okunnige och fanatiske munkarnas ingripande i de stora lärostrider, som under 6:te, 7:de och 8:de årh. skakade österns kyrka, sägas hafva medfört något gagn. Helt annorlunda gestaltade sig saken i vesterlandet, dit den nya inrättningen i slutet af 4:de och början af 5:te årh. öfverflyttades af företrädesvis Hieronymus (Italien), Augustinus (Nord-Afrika) och Johannes Cassianus (södra Frankrike). Benedikt af Nursia (död 543) gaf de vesterländska klostren deras efter honom benämnda regel, som sedermera i hufvudsak blef bestämmande äfven för senare uppkomna klostersamfund. Den vesterländska kristenhetens praktiska skaplynne afspeglas äfven i dess munkväsende. Ur benediktinklostren utgingo trons sändebud till hednalanden; sedan dessa vunnits åt kristendomen, blefvo klostren medelpunkten för ett civilisationsarbete, som stundom måste börja med sjelfva markens uppodling. I klosterskolan togo munkarna hand om den förmögnare ungdomens moraliska och intellektuella uppfostran, och i benediktinerns tysta cell mångfaldigades genom konstrik afskrift den klassiska och den kristna forntidens literära skatter för att bevaras åt senaste efterverld. Äfven på det rent kyrkliga området företer klosterväsendet i vestern en utveckling, som sticker af mot stillaståendet inom den österländska kyrkan. Den slappade tukten föranledde bildandet af den berömda cluniacens-kongregationen, en sammanslutning af franska benediktin-kloster under "ärkeabboten" af Clugny såsom gemensamt öfverhufvud. Detta kloster, som anlades 910, vardt under den följande tiden utgångspunkten för det hierarkiska partiets kyrkoreform (Gregorius VII). I flere vid denna tid (omkr. 1100) uppkomna nya ordnar skärptes Benedikts' regel än mera, medan grundsatsen om munkens afsöndring från den yttre verlden strängt upprätthölls. Med tiggareordnarnas stiftande i början af 1200-talet kastades deremot denna grundsats öfver bord, på samma gång som fattigdomslöftet erhöll sin yttersta tillspetsning. Munken lemnade sin cell samt vardt en kringvandrande predikant och själasörjare; klosterväsendet blef en inre mission. Det inbrytande förderfvet kunde likväl i längden icke hämmas. Urartningen gick öfver alla gränser, och efter reformationens införande öppnades klosterportarna på vid gafvel i alla protestantiska land. Under upplysningstidehvarfvet drabbades klosterinrättningen af hårda slag äfven hos de katolska folken, der den likväl åter kom till heders under den politiska reaktionen i början af 1800-talet för att i den nyaste tiden å nyo flerestädes upphäfvas (uti Italien 1866, i Preussen 1875, i Frankrike 1880). -- I Sverige grundades de första klostren på 1100-talet och förkofrades under följande tider alltjämt i antal och rikedom. Efter Vesterås recess (1527) blefvo de snart lemnade öde; dock upphäfdes det sista svenska klostret -- det i Vadstena af den inhemska birgittin-orden -- först genom beslut af Söderköpings riksdag 1595.
Hvarje särskild orden eller kongregation -- och sådana har man räknat till ett antal af 504 -- har visserligen sina egna statut och
observanser, men alla munkar och nunnor måste likväl aflägga de tre klosterlöftena: om lydnad, fattigdom och kyskhet. Löftenas afläggande föregås af en proftid (noviciatet), som vanligen är bestämd till ett år. Löftena kunna för öfrigt gifvas antingen för lifstiden eller för vissa år eller på obestämd tid. Inom klostren hafva uppkommit vissa tjenster, som bestridas af dertill förordnade munkar (klosterofficialer). Klosterföreståndarens titel vexlar efter klostrets betydenhet: abbot, prost, prior, superior, guardian, rektor. Föreståndarinnan för ett nunnekloster kallas abbedissa, prostinna, priorinna eller domina. Öfver alla till en kongregation hörande kloster föres i de flesta fall uppsigt af en ordensgeneral, som är bosatt i Rom och inför påfven ansvarar för sin förvaltning. Tillsammans med generalen bilda provinsialerna (kongregationens högsta representanter inom hvarje särskild provins) ordens generalkapitel. P. F.