Munkordnar (se Ordnar). Om munkväsendets uppkomst och utveckling till Cluniacens-kongregationens bildande (början af 900-talet) se Benediktiner och Kloster. Den nämnda kongregationens syfte att höja påfvedömet och kyrkan genom att bl. a. ålägga presterna att föra ett munkartadt lif (celibat) gynnades af påfvedömet och förverkligades med tillhjelp af såväl cluniacenserna som de många nya munkordnar, hvilka snart derefter instiftades med samma organisation och samma tendens. Dessa ordnar voro Camaldulenser (1018), Vallombrosaner (1038), Grammontorden (1076), Kartusianer (1084), Fontevraultorden (1094), den hel. Antonius' orden (1095), Cisterciensernas eller Bernhardinernas orden (stiftad 1098, organiserad 1119), Premonstratenser (1121), Trinitarier (1198) samt riddareordnarna. Men när kyrkan uppnått herraväldet öfver verlden, började likväl flerestädes ett nationelt motstånd vakna, hvilket de dittillsvarande ordnarna till följd af sin mestadels aristokratiska form icke förmådde dämpa. Detta lyckades deremot för tiggareordnarna (Franciskanerna, Dominikanerna), som i början af 1200-talet utgingo från folket och kände sig ett med detta. I samma anda verkade äfven andra, merendels efter Augustinus' regel inrättade och, trots Innocentius III:s 1215 utgifna förbud mot nya murikordnar, af påfven bekräftade ordnar, såsom Karmeliter (stadf. 1224), Augustiner (1244), Serviter (1233), Birgittiner (1363), Jesuater (1365) och Hieronymiter (omkr. 1370). Genom sin nära förbindelse med kyrkan och genom det tjensteförhållande, hvari de blifvit ställda till henne, blefvo de dock förverldsligade och indrogos i hennes urartning. Det sedliga tillståndet var ock hos de flesta munkordnarna och i synnerhet i dubbelklostren mot medeltidens slut djupt sjunket. Ordnarna förmådde derför ej häller göra reformationen något verksamt motstånd, hvilket ock visade sig vid dennas genomförande äfven i Sverige. -- I Sverige (med inberäkning af Skåne, som då hörde till Danmark) voro under medeltiden Benediktiner, Cistercienser, Premonstratenser. Karmeliter, Kartusianer, Johanniter samt i synnerhet tiggareordnar representerade. Dessutom egde Sverige sin inhemska Birgittinorden.
Med Jesuitorden (stiftad 1540) inträdde ett nytt skede ej blott i munkordnarnas, utan äfven i den katolska kyrkans historia. Ty hvarken jesuiterna eller de reformerade och nyinrättade ordnarna lade längre hufvudvigt på askes och handarbete, utan på sjukvård, predikan, inre och yttre mission, skolväsende och lärdom. Jesuitorden tryckte på dem alla liksom på kyrkan sjelf sin prägel, i det att dess moral och lära blefvo kyrkans. Af de gamla ordnarna reformerades Franciskanerna (Cordelierer, Barfotamunkar, Alcantariner och Kapuciner), Cistercienserna (Feuillanter) och Karmeliterna (Barfotakarmeliter). Nya ordnar voro Teatinerna (1524), Barnabiterna (1532), Barmhertiga bröder (Frères de charité, 1540), Ursulinnorna (1537), Oratoriepresterna (1548), Marie besökelses orden (1604), Piaristerna (1607), Oratoriefäderna (1611), Maurinerna (1618), Missionspresterna (1624), Barmhertiga systrarna (Soeurs de la charité, 1634), Trappistema (1664), Ignorantbröderna (Frères ignorantins, 1681) och Redemptoristerna l. Liguorianerna (1732). Ännu rikare än på nya ordnar har den katolska kyrkan visat sig med hänsyn till inrättandet af kongregationer, eller ordenslika sällskap, enär dessa lättare kunde användas för sociala ändamål, eftersom deras medlemmar icke behöfde iakttaga samma stränga regler i afseende på klostertvånget m. m. som de egentliga ordnarna. Ytterligare har katolska kyrkan upprättat brödraskap, d. v. s. föreningar för främjande af kyrkliga ändamål (en ombildning af de gamla gillena). Vidare funnos redan vid de gamla ordnarna (såsom hos tiggaremunkarna) liksom i nyare tid hos trappisterna de s. k. tertiarierna, eller sådana personer (män och qvinnor), som inrättade sitt lif efter ordensregeln och utöfvade vissa kärleksverk, utan att behöfva aflägga något löfte eller bo i kloster. Slutligen har katolska kyrkan tagit hela folklifvet i sin tjenst genom inrättandet af en mångfald föreningar, såsom Borromeus-, Bonifacius-, Franz-Xaverius-föreningen m. fl.
Munkordnarnas författning. Endast påfven kan bekräfta eller upphäfva en orden. Ordnarna stå för öfrigt under biskopens uppsigt (i medeltiden voro Cluniacens-, Premonstratens-, Cisterciens- och tiggareordnarna genom »exemption» undandragna biskopens och ställda omedelbart under påfvens uppsigt). Hvarje orden väljer sjelf sin föreståndare, hvilken vid sin styrelse har klosterkonventet till biträde, liksom biskopen har sitt domkapitel. Alla ordnar måste hvart 3:dje år hålla generalkapitel. Tiggareordnarna och jesuiterna delas dessutom i ordensprovinser. -- Upptagandet i en orden sker genom afläggandet af de 3 munklöftena: fattigdom, kyskhet och lydnad. Fordom kunde föräldrar lofva att lemna sina barn åt ett kloster (efter förebild af Hannas löfte om Samuels öfverlemnande till Herrans tjenst), utan att barnets eget samtycke hvarken då eller sedermera togs i betraktande. Dessa barn kallades oblati. Redan Basilius den store (d. 379) införde denna sed, likväl med rätt för barnet att vid myndig ålder utträda ur klostret eller frivilligt qvarblifva. Detta senare vilkor lemnades obeaktadt i vesterlandet ända till Alexander III (1159--81), som återgick till Basilius' förordning. Munklöftets afläggande föregås af en proftid (noviciat) och får efter dennas slut afläggas endast som ett »enkelt» löfte (votum simplex) samt först efter ytterligare 3 års förlopp som ett »högtidligt» (votum solenne). -- Först i 16:de årh. började staten principielt bekämpa ordensväsendet i synnerhet i de land, som antogo reformationen. Men äfven de katolska staterna började genom lagstiftningen begränsa ordnarnas verksamhet eller ock upplösa dem (jfr Kloster). K. H.