Ordnar. 1. Slutna samfund, hvilkas medlemmar förenas af en gemensam sträfvan och ett högtidligt löfte att efterlefva vissa regler l. ordningsstadgar (Lat. ordines). -- 2. Samfund, af hvilka man blifver medlem genom att af landets regent få sig tilldelad en värdighet med åtföljande utmärkelsetecken, hvars bärande utgör samfundets enda sammanhållningspunkt. -- 3. Utmärkelsetecken, insignier, dekorationer (band, stjernor, kors o. s. v.), som tillhöra en modern riddareorden. -- Titeln orden tillägges sådana verkliga samfund som munkordnar (se d. o.), andliga och verldsliga riddareordnar (se d. o.), Frimurare-orden, Illuminater, Odd fellows, Good Templar-orden och dylika mystiska eller för praktiskt menniskovänliga mål verkande samfund i nyare tider, literära sällskap under 1600- och 1700-talen (t. ex. Palmorden och Pegnitz-orden i Tyskland, Awazu- och Wallassis-orden, Tankebyggar-orden och Utile dulci i Sverige), åtskilliga hemliga politiska föreningar (Carbonari m. fl.), för finare dansnöjen afsedda »sällskaps-ordnar» (Amaranten o. dyl.) samt för sällskaplig gamman eller för nytta i förening med nöje inrättade s. k. ordenssällskap (se d. o.).
Medeltidens verldsliga riddare-ordnar egde statut, innehållande bestämmelser om vilkoren för att blifva intagen i orden, och medlemmarna buro särskilda utmärkelsetecken (ett insydt kors, kedjor o. s. v.). Med tiden upphörde dessa ordnar att vara verkliga riddare-associationer med deraf härflytande pligter jämte rättigheter, och medlemskapet vardt ett medel att belöna förtjenster om fursten eller staten. På detta sätt öfverflyttades benämningen riddareorden på de af regenten tilldelade utmärkelsetecknen. Rättigheten att stifta nya ordnar förbehöllo sig de suveräne regenterna, och de utöfvade denna rätt hufvudsakligen i monarkiskt intresse, med säker uppfattning af den menskliga fåfängan. Den förnämsta dekorationen blef fortfarande korset, hvilket fick mera utsirade former; stjernor och band i lysande färger tillkommo. Ordensstatut utfärdades äfven för de nystiftade ordnarna. Man plägar skilja mellan s. k. stora ordnar, som föräras endast åt furstar och högadel (af detta slag äro Strumpebands-orden, Gyllene skinnet, Annunziata-orden, ryska Andreas-orden, danska Elefant-orden m. fl.), hus-ordnar, som äro förbehållna någon furstlig familjs medlemmar, tjenare och vänner, samt förtjenst-ordnar, hvilka delas i civila och militära, de förra hufvudsakligen afsedda för ämbetsmän, industriidkare, vetenskapsmän, konstnärer och uppoffrande medborgare. Med somliga ordnar äro inkomster förknippade, andra, medföra (personligt eller ärftligt) adelskap. Ärelösa handlingar hafva ordens mistning till följd. Utländsk orden får emottagas och bäras endast efter samtycke af landets regent. Den sistnämnde är alltid stormästare för de inhemska ordnarna. För flertalet af ett lands ordnar är en gemensam årlig festdag (ordensdagen) bestämd, på hvilken utnämning af nya medlemmar sker i ordenskapitel. Dettas ledamöter uppträda, då iklädda ordensdrägt, i fall sådan ingår i insignierna. För upprättande af rang emellan medlemmarna alltefter betydenheten af deras förtjenster om det allmänna delas en orden vanligen i olika grader med särskilda dekorationer. Mestadels äro graderna tre: storkors (kommendörer med stora korset), hvilka bära en »plaque» i bredt, öfver ena skuldran gående band, kommendörer, som bära sin dekoration om halsen, och riddare, hvilka bära det mindre ordenstecknet i en bandslejf på bröstet. Förr nyttjade man, i st. f. band, ordenskedjor; stundom höra sådana ännu till ordensdrägten. I statuten föreskrifves gemenligen, att insignierna må efter innehafvarens död återställas till ordens ämbetsmän. Qvinno-ordnar finnas äfven (t. ex. Luisen-orden, Maria-Lovisa-orden). Ett egendomligt drag är, att man för en mängd moderna ordnar gjort anspråk på en fantastisk ålderdomlighet, i det att deras instiftande förklarats liktydigt med återupplifvande eller omorganiserande af en äldre, i glömska fallen orden.
Ordensväsendet i Sverige har man velat leda tillbaka till Magnus Ladulås' dagar, under påstående att denne konung stiftat Serafimer- och Svärds-ordnarna. Detta är dock en ren fabel, grundad på att krönikorna först från hans tid omtala ett högtidligt riddareslag i vårt land. Riddare-kedjor kommo icke i bruk förr än under medeltidens senaste skede. Erik XIV, Johan III och Karl IX hade särskilda riddarekedjor (Salvators-, Agnus-Dei-, Jehovah-kedjan), hvilka de buro och förmodligen utdelade åt dem, som de slogo till riddare. Under denna tid fanns uppenbarligen i Sverige endast den allmänna riddarevärdigheten. Tanken på en verklig orden framträder först 1650, då drottning Kristina d. 2 Aug. anförde i rådet, att man borde konstituera en riddare-orden; sådant vore hos alla nationer brukligt, och ville hon dermed benåda sina »betjente». Namnet bestämdes (på A. Salvius' förslag) till Immanuelsorden. Om dennas öden är emellertid ingenting kändt. 1653 stiftade drottning Kristina en hof-orden, Amarant-orden, som hon bortgaf åt medlemmar af sitt hof samt åtskilliga utländska furstar och statsmän. Den måste alltså anses såsom en rikets orden. Karl X Gustaf utfärdade år 1656 statut för en Jesus-orden, hvilken han åtminstone sjelf bar. Derefter var Sverige länge utan ordnar. Ett 1738 af dåv. öfverstlöjtnant J. F. v. Kaulbars å riddarhuset väckt förslag om stiftande af en riddare-orden afböjdes genom grefve Arvid Horn. Men 1748 d. 23 Febr. utfärdade Fredrik I statut för Serafimer-, Svärds- och Nordstjerne-ordnarna. Förslaget dertill torde ytterst hafva härrört från den praktlystne grefve K. G. Tessin, hvilken 1744 i Berlin lär hafva öfverenskommit om saken med Lovisa Ulrika och Fredrik II i Preussen, med syfte att stödja konungamakten. Förslaget framlades och genomdrefs, utan ständernas vetskap, i Sekreta utskottet d. 12 Dec. 1747, två dagar före riksdagens afslutande, genom ett af frih. A. J. v. Höpken författadt och af frih. K. Hårleman framburet memorial. Såsom skäl framhölls bl. a. nödvändigheten att beröfva de utländska ordnarna deras alltför stora, korrumperande lockelse för svenska män samt gifva den inhemska regeringen ett medel att vinna anhängare. I utskottets skrifvelse till regeringen säges ärendet »angeläget skattas». Serafimer-orden omtalas der såsom »hörande till den gamlaste orden i Sverige». Det var icke i konungens, utan i regeringens hand, som utdelandet af de nya hederstecknen lades, ty Sekreta utskottet ansåg, att de borde bortgifvas »med råds råde», och i ordensstatuten blef detta stadgadt så, att riddare skulle utnämnas genom sluten omröstning i rådet, hvarvid konungen egde endast 2 röster (statuten ändrades d. 25 Nov. 1751, och nya utfärdades d. 26 Nov. 1798). Vasaorden, som stiftades d. 29 Maj 1772, eger med de tre förutnämnda gemensamma ämbets- och tjenstemän af flere grader samt gemensamt ordenskapitel, hvaremot Karl XIII:s orden, stiftad d. 27 Maj 1811 och inskränkt till frimurare, har sitt eget riddarekapitel. Ordensdagar i Sverige äro måndagen före adventet samt d. 28 April (Fredrik I:s födelsedag). Å dessa dagar hålles ordinarie ordenskapitel, af hvilket jämte serafimerriddare äfven kommendörerna af Svärds-, Nordstjerne- och Vasa-ordnarna äro ledamöter. Ordens öfverste ämbetsmän (stor-officianter) äro ordenskansleren, ordens vice kansler, öfverste skattmästaren och öfverste ombudsmannen. Ordens ämbetsmän af andra graden benämnas öfverofficianter: de äro skattmästaren, sekreteraren, ceremonimästaren, underkansleren, banérföraren och ordensbiskopen (hvilken biträdes af två ordenskaplaner). Ämbetsmän af lägre grad äro rikshärolden (såsom ordensofficiant), de fyra underofficianterna (kamereraren, arkivarien, underceremonimästaren och registratorn) samt slutligen ordenshistoriografen, härolderna och ordenskanslisterna. -- Mera vigtiga ordnar äro i detta arbete beskrifna under särskilda rubriker. -- Jfr van Hollebeke: »Histoire et législation des ordres de chevalerie et marques d'honneur» (1875 o. f.), samt »Die orden . . . . aller regenten und staaten in originalgetreuen abbildungen» (Leipz. 1883--87).