Riddare (Sp. caballero, Ital. cavaliere, Fr. chevalier, Eng. knight, T. ritter, Lat. miles), medlem af det beridna europeiska krigareståndet under medeltiden, sådant det genom korstågen utbildades hos romanska och germanska folk. Det har ej lyckats forskningen att sprida ljus öfver riddareväsendets ursprung. Ett frö till detsamma torde vara att söka i den hos germanerna rådande seden att med en viss högtidlighet förklara den mogne ynglingen vapenför, genom att låta honom i folkförsamlingen emottaga sköld och lans ur sin faders eller någon höfdings händer. I medeltidens krigsväsende fick rytteriet småningom en beherskande plats, tidigast hos frankerna, hvilka hade att motstå hunners och saraseners anfall. I dessa tider, då nationalbeväpning var allmänt vedertagen, kom kavalleriet nödvändigtvis att bestå af de rike och förnäme. Ur de stora ätterna rekryterades sålunda ridderskapet (Fr. chevalerie, af cheval, häst; urspr. är »riddare» liktydigt med »ryttare»). Riddareväsendet stod till en början i nära samband med länsväsendet, ty med förläningen följde pligten att göra krigstjenst, och vasallen lät hälst sina söner vid vapenvigningen undfå svärdet af länsherren. Detta feodala drag försvagades under korstågen, då frivilliga i mängd strömmade till härarna och ofta visade sig dugligare än vasallerna. En ännu större förändring åvägabragtes dock genom kyrkans ingripande. Denna hade redan på 900-talet tagit vapenyrket under sitt särskilda hägn, och vapenvigningen fick dermed en religiös karakter jämte sin krigiska. Prestens välsignelse öfver vapnen skattades så mycket högre, som den troddes skydda mot fiendens trolldom. Man upptäckte öfverensstämmelser mellan prestadöme och riddareväsende, och i Tempelherrarnas m. fl. ordnar (se Riddareordnar) genomfördes en sammanslagning af riddarens och munkens kall. Så utbildade sig hastigt begreppet om ridderskap såsom någonting alldeles skildt från feodalism, både som social ställning och som personlig värdighet. Ridderskapet vardt en lika kosmopolitisk inrättning som kyrkan sjelf och utgjorde ett öfver många land utbredt förbund af män med samma skyldigheter och rättigheter. Genom antagandet af ärftliga familjenamn och af sköldemärken (dessa tjenade urspr. till igenkänningstecken, emedan hjelmen dolde anletsdragen) vann adelsklassen stadga och tillväxt. Under institutionens senare skede fick ingen blifva riddare, om han ej kunde uppvisa, att hans förfäder på bägge linierna egt rätt att föra vapensköld. Riddareväsendets utveckling och blomstring egde rum under 1000--1300-talen. Med 1400-talet inträdde dess förfall.
Den blifvande riddaren måste genomgå en lång och metodisk förskola såsom page och väpnare. Snart sagdt hvarje furstehof och riddareborg voro en skola för chevaleriet. Om pagens uppfostran se Page. Vid 14--15 års ålder uppflyttades pagen till väpnare (vapendragare, sven, knape; Lat. armiger), med rätt att bära svärd och silfversporrar. Väpnaren fortsatte till en början att vara uppassare: han skar steken, bar fram de fyllda vinbägarna, utrymde salen för dans, iordningställde schack- och damspelsborden, deltog sjelf i spelen samt bragte sin herre nattoch morgondrycken. En allt större del af väpnarens dag upptogs dock af gymnastiska och krigiska öfningar. Han vande sig att tumla stora hingstar, att med torneringslansen träffa rörligt mål, svinga svärd och stridsyxa, klättra, hoppa, uppbära jernrustningens svåra tyngd samt tåla hunger, törst, köld, hetta, sömnlöshet och andra strapatser. Det tillkom ock väpnaren att välja sitt hjertas herskarinna, hvilken han skulle egna en vördnadsfull och hälst hemlig tillbedjan. Omsider välsignades hans svärd af presten, och han tog såsom riktig väpnare tjenst hos sin läromästare eller annan herre. Han bar dennes sköld och rustning till slagfältet, hjelpte honom att ikläda sig den och bestiga gångaren, egde att i striden bära och skydda fanan, under hvilken riddarens truppafdelning stod, att hjelpa upp sin herre på hästen igen, om han blef afkastad, gifva honom sin egen eller skaffa en annan, om herrens häst blef förderfvad, taga emot och förvara de fångar han gjorde, kämpa (dock ej med lans) vid hans sida, ifall striden var ojämn, bispringa honom, om han föll fången, föra honom i säkerhet, om han blef sårad, och begrafva honom, om han fick sin bane. -- När väpnaren i 6--7 år aflagt tillfyllestgörande prof på mandom och höfviskhet, kunde han blifva riddare. Detta var en ära, som eftertraktades äfven af kejsare och konungar. Det var rätt vanligt, att efter vunna drabbningar eller (äfven i Sverige) vid kröningar nya riddare i massa dubbades. Under förfallets tid upptogos äfven barn i riddareståndet. Riddareslaget (Fr. accolade) utdelades af en annan riddare, vanligen den mest framstående, som fanns till hands. Vanligast brukades enkel dubbning, hvilken urspr. bestod i ett med handen utdeladt slag på kinden, sedermera i ett på skuldran anbragt slag med flata svärdsklingan. Detta slag skulle betyda, att det var den sista skymf, som den nyvigde behöfde lemna ohämnad. Det mera vidlyftiga riddareslaget innefattade en hel rad ceremonier, för hvilka kyrkligt ceremoniel finnes i behåll ända från 900-talet. Sedan väpnaren tagit ett bad, höll han nattlig vapenvakt i en kyrka, biktade sig derefter, tog nattvarden och öfvervar en gudstjenst, mottog riddareslaget och afgaf sin ed, hvarefter fränder och vänner (ofta äfven damer) iklädde honom pansarskjorta, bröstharnesk, armskenor och stålhandskar, omgjordade honom med riddarebältet och svärdet samt spände på honom de gyllene (förgyllda) sporrar, som företrädesvis voro hans nya värdighets emblem. I riddareeden ingick att troget tjena Gud, strida för kristna tron, värna kyrkan, lemna skydd åt värnlösa och förföljda (i synnerhet qvinnor) samt obrottsligt hålla sina löften. Riddaren åtnjöt vissa företrädesrättigheter: han bar titeln »herre» (Lat. dominus), han var befriad från skatter och tullar; i fångenskap fick han ej iklädas bojor; hans häst och vapen kunde ej utmätas för skuld. -- Riddareväsendet var uttryckligen egnadt åt Guds och damernas tjenst. Det gaf en spegelbild af medeltidens herskande idéer och öfvade ett synnerligen stort inflytande på Vesterlandets civilisation. Det uppställde ett ädlare ideal af mandom och heder, höjde qvinnan till mannens jämnlike, mildrade krigslagarna, verkade högst lifgifvande på poesi och konst, skapade romantiken, införde behag och förfining i umgänget. De af en riddare främst fordrade dygderna voro mannamod, pligttrohet (mot suveränen, mot den tillbedda damen, mot vänner och fiender), höfviskhet (som äfven innefattade sjelfförsakelse och finkänslighet) samt oinskränkt frikostighet. Dessa dygder drefvos till den mest exalterade öfverdrift. Den föreskrifna högidealistiska kärleken hölls emellertid föga i helgd, och lösaktigheten i förhållandet mellan könen var på riddareborgarna så stor, att den näppeligen under något tidehvarf drifvits längre. Dertill bidrog, att kärlek ansågs oförenlig med äktenskap. Till riddareandans skuggsidor hör äfven, att den väsentligen var en klassanda; det ansågs vara alldeles i sin ordning, att riddaren bemötte män och qvinnor under sin rang, t. ex. sina underhafvande, hur grymt och groft som hälst. Riddarelifvet uppmuntrade dessutom krigslusten, alstrade mycken falsk hederskänsla och frestade till utförande af fantastiskt våghalsiga dater. De »irrande» riddare, som under fredstid drogo omkring efter äfventyr, bidrogo till förfallet. Enär det högeligen enformiga lifvet på borgen icke upplifvades af några bildningsintressen, sökte man omvexling genom att tillställa fejder med grannar och prelater. Under urartningstiden förekommo, i synnerhet i Tyskland, s. k. rofriddare, som gjorde vidsträckt bruk af näfrätten, plundrade kloster och städer eller bortsläpade köpmän för att utpressa lösepenning af dem. -- Hvad Sverige beträffar, uppgifves vanligen, att Magnus Ladulås införde riddareväsendet. Visst är emellertid, att riddarevärdigheten fanns i Sverige åtminstone redan från början af 1200-talet. Att beridna män följde konungen i strid brukades ännu tidigare. Ryttare i konungens följe omtalas i Danmark redan på 1000-talet. Under det följande årh. fanns såväl der som i Norge ett utbildadt rytteriväsende, och tvifvelsutan hade man i Sverige hunnit lika långt i detta afseende. -- Med krigskonstens ombildning under slutet af medeltiden fingo infanteri och artilleri en vida större betydelse än kavalleriet; jernrustningarna höllo ej stånd mot de nya eldvapnen, och det var snart ute med riddareväsendet. Men dess regler för uppförande, dess hederskodex, blefvo länge och äro delvis ännu gällande för de högre stånden i hela Europa.
Om riddarna i det forna Rom se Equites. Om riddare såsom benämning på innehafvare af en viss grad inom en riddareorden i modern bemärkelse se Ordnar.