Väpnare

Väpnare, vapendragare (Lat. armiger, T. knappe, Fr. écuyer, Eng. squire, D. och N. væbner). 1. I medeltidens riddareväsende yngling, som hade lemnat pagens utvecklingsgrad och utbildades till att göra sig värdig riddareslaget. Se Riddare, sp. 1088–89. – 2. Väpnare l. svenner, en medeltida frälsemannaklass i Norden. Redan i handlingar från 1287 göres i Danmark skilnad på riddare och väpnare. I Sverige intogo väpnarna en ställning emellan riddare och allmänneliga frälsemän. De delade med riddarna hedern att kunna inkomma i rådet, hvilket enligt landslagen skulle besättas med kyrkans dignitärer samt 12 verldsliga män tagna bland riddare eller svenner, och jämte riddarna räknades väpnarna till »välbördige» (välborne) män, medan frälsemän af lägre klass benämndes »friborne». Men väpnare egde ej »rida öfver riket» med så stort följe som riddare eller gifva så stor morgongåfva som denne; dock hade han i dessa bägge fall större rätt än allmänneliga frälsemän. Sven a vapn eller endast a vapn betecknade (enligt H. Hildebrand) företrädesvis frälseman, som förde adligt vapen. Stundom användes dock »väpnare» i en vidsträcktare betydelse, omfattande alla frälsemän, som icke voro riddare. – Jfr Hird, sp. 1271.