Equites (Lat., plur. af eques, ryttare). 1. Ursprungligen voro equites i Rom en militärisk inrättning, som tillskrifves Romulus. Denne skall nämligen hafva upprättat en rytteritrupp om 300 man -- celeres -- jämte fotfolkslegionen. Sedan ordnades rytteriet af Servius Tullius, som till de 6 äldre, af patricier bestående, ryttarecenturierna lade 12 nya, plebejiska. Vanligen antages, att de 6 förstnämnda utgjorde 1,200 man och de 12 nya 2,400, men dessa tal äro ovissa och synas alltför höga, så att måhända halfva antalet är det riktiga. Ryttarna erhöllo af staten medel till inköp af häst samt till dennes underhåll, enligt uppgift, 10,000 och (årligen) 2,000 ass, tydligen efter det lägre (sextantar-)värdet på ett ass (7 à 8 öre). De 18 ryttarecenturierna räknades till 1:sta klassen och hade 18 röster i centurieförsamlingen. För att kunna tillhöra rytteriet skulle man ega en viss förmögenhet, hvars belopp dock ej är med säkerhet kändt. Huruvida efter tjenstetidens slut (senast det 46:te året) ryttarna stodo qvar med rösträtt i sina centurier är omtvistadt. I allmänhet antages, att detta var fallet under större delen af republikens tid. Mönstring af rytteriet egde rum vid hvarje census (jfr Censor, 1.), och årligen d. 15 Juli färdades ryttarna i högtidligt tåg från trakten af capenska porten (Honos' eller Mars' tempel) till Capitolium.
2. År 403 f. Kr., då Veji belägrades, erbjödo sig de, som hade så stor förmögenhet, som fordrades till inträde i ryttarecenturierna, att tjena till häst utan den vanliga ersättningen af statsmedel. Den sålunda bildade ryttaretruppen hade inga särskilda politiska rättigheter. Deremot åtnjöto dessa equites, liksom fotfolket, sold (tredubbelt mot detta) De sades tjena med "egen häst".
3. Efter år 123 f. Kr. utgjorde equites ett särskildt stånd, det s. k. riddareståndet. Sistnämnda år stiftade nämligen C. Gracchus en lag, enligt hvilken domarena skulle utses bland dem, som hade en förmögenhet af minst 400,000 sestertier (à 19--20 öre). Visserligen gjordes sedermera ändringar i afseende på domsrätten, men det nya ståndet, som egentligen bestod af kapitalister eller affärsmän, i synnerhet förpaktare af statsinkomsterna (publicani), var nu bildadt. Dess anseende synes hafva varit högst på Ciceros tid. Riddarna hade vissa företrädesrättigheter i det yttre, nämligen rätten att bära a) guldring, b) tunika med smalare purpurrand (eller ränder) och c) trabea, en mantel med purpurränder; derjämte hade de (efter 67 f. Kr.) särskild plats på teatern, nämligen de 14 främsta bänkarna, närmast till orchestra (senatorernas plats).
Augustus skapade inom riddareklassen de s. k. equites illustres, som voro ett slags kandidater till senatorsplatserna, men bibehöll för öfrigt riddarevärdigheten såsom ärftlig inom ståndet. Dettas betydelse sjönk dock allt mer; domsrätten och förpaktningen af statsinkomsterna hade gått ifrån detsamma, och snart började äfven andra friborna borgare att bära guldringen, tills riddareklassen slutligen blef en kår i staden Rom.
Hvad de egentliga ryttarecenturierna beträffar, utslocknade småningom deras militäriska betydelse efter det andra puniska kriget (218--201 f. Kr.), ty man började nu använda hufvudsakligen bundsförvandter och provinsinnevånare till rytteritjenst. Efter republikens fall försvann äfven rösträttigheten. Augustus ändrade den gamla inrättningen, och rytteriet, som nu var indeladt i sex turmer, blef en plantskola för kandidater till högre civila och militära tjenster. Ur dess led togos ståthållare, prefekter m. fl. högre ämbetsmän. Turmerna synas hafva bibehållit sig t. o, m. under senare tid.
I krig voro de romerske ryttarna egentligen ett bihang till fotfolket och synas icke hafva spelat någon betydande rol. De hade i fältslag sin plats på flyglarna. Rytteriet till en legion, 300 man, benämndes ala och var indeladt i 10 turmer, hvarje turma i tio dekurier. Ryttarna hade, åtminstone till en början, ej sadlar, och deras beväpning utgjordes af en liten rund sköld (parma), hjelm, harnesk och benskenor samt dubbelspetsad lans och ett långt svärd. Under kejsaretiden voro både ryttaren och hästen nästan helt och hållet slutna i fjällpansar (cataphracta). R. Tdh.