Sida 449
Klorofyllparenkym ...
slagen af exkrement tillåtas att blanda sig med hvarandra än i motsatt fall. Första fasen i dessa jäsnings- och förruttnelseprocesser torde nämligen vara urinämnets omsättning till kolsyrad ammoniak, hvarefter de dervid samtidigt i myriader uppträdande bakterierna hastigt öfverföra förruttnelsen till de fasta exkrementen. Vattenklosetten besitter den fördelen framför andra klosetter att exkrementen genast efter uttömningen bortspolas och afledas, vanligen i täta jernrör till afloppsledningarna och kloakerna, hvilkas osunda gaser genom ett å klosettledningen och straxt under klosettens bäcken anbragt vattenlås hindras att intränga i klosetten och boningshuset. Vattenlåset är ett s-formadt rör, hvaruti efter hvarje spolning en qvantitet rent vatten qvarstannar, som afspärrar kloakgasen frän bostaden. Alla med hemtningen förenade obehag bortfalla vid begagnandet af vattenklosetter, hvilka äfven med afseende derpå anses vara i sanitärt hänseende fördelaktigare. Vattenklosetter förekommo redan hos de gamle romarna. De äro nu mest brukliga i Amerika och England samt hafva på senare tider införts äfven i åtskilliga tyska städer (Hamburg, Frankfurt a. M. m. fl.), der kloakvattnet kunnat afledas, utan att menligt inverka på källan för vattenledningsvattnet. I enstaka fall äro i Sverige anordnade vattenklosetter i förening med uppsamling och hemtning af de fasta exkrementen i särskilda i jordvåningen förvarade kärl.
Kloss, Johann Georg Burkhard Franz, tysk forskare och författare beträffande frimureriets historia, föddes i Frankfurt a. M. 1787 och dog som praktiserande läkare derstädes 1854. De vigtigaste af hans skrifter äro Geschichte der freimaurerei in England und Schottland (1848) och Geschichte der freimaurerei in Frankreich (1852--53).
Kloster (af Lat. claustrum, af stängd plats), gemensam bostad för ett antal munkar eller nunnor. I österlandet, der det kristna munkväsendet först uppkom (omkr. 340 e. Kr.), förekommo allmänt följande grekiska namn på klostret: monasterion (Lat. monasterium), plats, der man lefver ensam, koinobion (Lat. coenobium), plats, der man lefver tillsammans, mandra (egentl. inhägnad, stall) samt laura (egentl. en af hus omgifven liten gata). De österländska klostren bestodo till en början ofta af en mängd spridda celler med ett större, för gemensam andakt afsedt coenobium till medelpunkt. Längre fram uppfördes vanligen -- i vesterlandet nästan uteslutande -- för samtliga klosterbröderna gemensamma boningshus, hvarigenom afspärrningen från verlden blef fullständigare. Vid klosteranläggningar eftersträfvades visserligen i första rummet ett isoleradt och för verldens stormar skyddadt läge, men ofta togs tillika hänsyn äfven till den omgifvande traktens fruktbarhet och naturskönhet m. m. I strid med den vanliga regeln lades tiggareordnarnas kloster för det mesta inom städerna. -- Klostrets byggnadssätt beror af munklifvets egendomliga behof. Klosterhuset omgifves vanligen af en mur, som ej utan vederbörligt tillstånd öppnar
sig för munken eller nunnan. Sjelfva hufvudbyggnaden bildar merendels en fyrhörning och omsluter en gårdsplan, omkring hvilken löper en utåt öppen hvalfgång ("korsgången"). På nedre bottnen ligga samtalsrummet och refektoriet (matsalen), som vanligen också tjenar till samlingsrum (konventsal, kapitel) för klosterinnevånarna. I öfre våningen äro cellerna inrymda, från hvilka korridorer stundom leda omedelbart till den på en af husets sidor belägna klosterkyrkan. Den simple munkens cell har i allmänhet blott ett fönster, och bohaget inskränker sig till en hvilobädd, ett bord och en stol. I många äldre kloster funnos inga celler, utan i stället ett gemensamt sofrum (dormitorium) med abbotens säng i midten. -- Efter råd och lägenhet förekomma äfven andra rum, såsom skattkammare, bibliotek, skolsalar och gästrum jämte hvarjehanda förrådshus och ekonomibyggnader.
Det efter bestämda regler för religiöst ändamål inrättade samlif, som kallas klosterväsende eller munkväsende, förekommer -- mer eller mindre utveckladt -- inom flere religionsformer. Inrättningen är af betydelse företrädesvis inom buddhaismen, islam och kristendomen, men var ej häller alldeles främmande för den förkristna judendomen (esséer och terapeuter). Af de kristna kyrkorna hafva den romersk-katolska och den grekisk-katolska kyrkan samt den armeniska kyrkan kloster, hvaremot sådana saknas inom den protestantiska kristenheten. Klosterlifvets ledande grundsatser äro öfverallt desamma: askes (verldsförsakelse, sjelfspäkning) och kontemplation (inre betraktelse, försjunkande i ett religiöst tankeoch känslolif). Härmed hafva dock ofta förenats praktiska sträfvanden på missionens, själavårdens, uppfostrans, sjukvårdens och fattigförsörjningens områden. -- Det kristna munklifvets begynnelser kunna ledas tillbaka ända till det 3:dje årh. Eremitens hydda var klostrets föregångare. De läror om förgängligheten af allt jordiskt och det ensamma lifvets höga värde, som vid denna tid predikades inom kyrkan, i förening med den verldströtthet, som vid tiden för det romerska rikets sönderfallande öfverallt låg i sinnena, drefvo hela skaror af menniskor ut i Egyptens och Syriens öcknar för att der, i afsöndring från andra, lefva ett "fullkomligt" lif. Fasta former erhöll detta lefnadssätt emellertid först genom Pachomius (omkr. 340), som på ön Tabennae i Nilen grundade den första klosterinrättningen. Snart blef klosterlifvet allmänt i hela det kristna Österlandet. Alltjämt bildades för detta ändamål nya föreningar af män (munkar) eller qvin-nor (nunnor). De österländska klostren följde vanligen den helige Basilius' regel (från omkr. 362). För framåtskridandet har detta österländska klosterlif uträttat föga eller intet. Dess betydelse inskränker sig till att under en orolig tid hafva beredt mången trött menniskosjäl en tillflykt undan stormarna. För mången annan åter blef klostret endast en beqväm utväg att undandraga sig lifvets mödosamma pligter. Ej häller kan de merendels okunnige och fanatiske munkarnas ingripande i de stora
Källa: Project Runeberg ·
