Sida 450
Klorofyllparenkym ...
lärostrider, som under 6:te, 7:de och 8:de årh. skakade österns kyrka, sägas hafva medfört något gagn. Helt annorlunda gestaltade sig saken i vesterlandet, dit den nya inrättningen i slutet af 4:de och början af 5:te årh. öfverflyttades af företrädesvis Hieronymus (Italien), Augustinus (Nord-Afrika) och Johannes Cassianus (södra Frankrike). Benedikt af Nursia (död 543) gaf de vesterländska klostren deras efter honom benämnda regel, som sedermera i hufvudsak blef bestämmande äfven för senare uppkomna klostersamfund. Den vesterländska kristenhetens praktiska skaplynne afspeglas äfven i dess munkväsende. Ur benediktinklostren utgingo trons sändebud till hednalanden; sedan dessa vunnits åt kristendomen, blefvo klostren medelpunkten för ett civilisationsarbete, som stundom måste börja med sjelfva markens uppodling. I klosterskolan togo munkarna hand om den förmögnare ungdomens moraliska och intellektuella uppfostran, och i benediktinerns tysta cell mångfaldigades genom konstrik afskrift den klassiska och den kristna forntidens literära skatter för att bevaras åt senaste efterverld. Äfven på det rent kyrkliga området företer klosterväsendet i vestern en utveckling, som sticker af mot stillaståendet inom den österländska kyrkan. Den slappade tukten föranledde bildandet af den berömda cluniacens-kongregationen, en sammanslutning af franska benediktin-kloster under "ärkeabboten" af Clugny såsom gemensamt öfverhufvud. Detta kloster, som anlades 910, vardt under den följande tiden utgångspunkten för det hierarkiska partiets kyrkoreform (Gregorius VII). I flere vid denna tid (omkr. 1100) uppkomna nya ordnar skärptes Benedikts' regel än mera, medan grundsatsen om munkens afsöndring från den yttre verlden strängt upprätthölls. Med tiggareordnarnas stiftande i början af 1200-talet kastades deremot denna grundsats öfver bord, på samma gång som fattigdomslöftet erhöll sin yttersta tillspetsning. Munken lemnade sin cell samt vardt en kringvandrande predikant och själasörjare; klosterväsendet blef en inre mission. Det inbrytande förderfvet kunde likväl i längden icke hämmas. Urartningen gick öfver alla gränser, och efter reformationens införande öppnades klosterportarna på vid gafvel i alla protestantiska land. Under upplysningstidehvarfvet drabbades klosterinrättningen af hårda slag äfven hos de katolska folken, der den likväl åter kom till heders under den politiska reaktionen i början af 1800-talet för att i den nyaste tiden å nyo flerestädes upphäfvas (uti Italien 1866, i Preussen 1875, i Frankrike 1880). -- I Sverige grundades de första klostren på 1100-talet och förkofrades under följande tider alltjämt i antal och rikedom. Efter Vesterås recess (1527) blefvo de snart lemnade öde; dock upphäfdes det sista svenska klostret -- det i Vadstena af den inhemska birgittin-orden -- först genom beslut af Söderköpings riksdag 1595.
Hvarje särskild orden eller kongregation -- och sådana har man räknat till ett antal af 504 -- har visserligen sina egna statut och
observanser, men alla munkar och nunnor måste likväl aflägga de tre klosterlöftena: om lydnad, fattigdom och kyskhet. Löftenas afläggande föregås af en proftid (noviciatet), som vanligen är bestämd till ett år. Löftena kunna för öfrigt gifvas antingen för lifstiden eller för vissa år eller på obestämd tid. Inom klostren hafva uppkommit vissa tjenster, som bestridas af dertill förordnade munkar (klosterofficialer). Klosterföreståndarens titel vexlar efter klostrets betydenhet: abbot, prost, prior, superior, guardian, rektor. Föreståndarinnan för ett nunnekloster kallas abbedissa, prostinna, priorinna eller domina. Öfver alla till en kongregation hörande kloster föres i de flesta fall uppsigt af en ordensgeneral, som är bosatt i Rom och inför påfven ansvarar för sin förvaltning. Tillsammans med generalen bilda provinsialerna (kongregationens högsta representanter inom hvarje särskild provins) ordens generalkapitel. P. F.
Kloster. 1. Socken i Malmöhus län. Se S:t Peters kloster. -- 2. Socken i Södermanlands län, Österrekarne härad. Arealen 5,059 har. 1,586 innev. (1883). Annex till Eskilstuna, Strengnäs stift, Vesterrekarne kontrakt. -- 3. Bruksegendom i Husby socken, Kopparbergs län, nära Klosteråns utlopp i Flinösjön, tillhör Klosters aktiebolag, som inom Kopparbergs län eger följande fastigheter: i Husby socken jordegendomarna Kloster, Stjernsund, Långshyttan, Hienshyttan och Engelsfors med underlydande hemman samt följande jernbruk: Klosters bruk, med plåtvalsverk, hammarsmedja med tvänne smälthärdar och gasvällugn, galvaniseringsverkstad, plåtslagareverkstad och krutbruk (hvilket under de senare åren ej varit i verksamhet), Långshytte bruk, med tvänne masugnar, bessemerverk, ånghammareverkstad, gjuteri och mekanisk verkstad, tegelverk och qvarn, Stjernsunds bruk, med medium- och finvalsverk samt smältsmedja och qvarn, Silfhytteå såg samt Engelsfors bruk, med smältsmedja och manufakturverkstad. Vidare eger bolaget smärre egendomar i Stora Skedvi och Garpenbergs socknar, Stadbergs egendom med tegelverk och qvarn i Vika socken, Edske bruk (nedlagdt) jämte mindre hemman i Torsåkers socken, Gefleborgs län, samt Galtströms bruk i Njurunda socken, Vesternorrlands län. Sammanlagda arealen af bolagets egendomar utgör omkr. 25,000 har, taxeringsvärdet omkr. 2 mill. kr. Den årliga tillverkningen utgör omkr. 6,000 tons jern- och ståleffekter samt omkr. 1,000 standards (4,670 kbm.) virke. Bolaget erhåller sitt malmbehof till största delen från sin grufva Rellingsberget, 1,5 km. från Långshyttan, men det har äfven andelar i Bispbergs, Norbergs m. fl. grufvor. -- K. har sitt namn af det kloster, Gudsberga (se d. o.), som förr låg på dess plats. Brukets äldste kände egare var bergsmannen Olof Blåå, i midten af 1600-talet. Der funnos då 3 masugnar, 8 härdar och 4 hammare. Hans dotter Kristina Blåå blef 1719 gift med sedermera majoren Anders Rosenborg, hvarigenom egendomen kom till denna slägt. Rosenborg erhöll såväl privilegium att vid K. idka manufaktursmide för 1 knipp- och 2
Källa: Project Runeberg ·
