Judiska gudstjensten, sådan den i våra dagar firas, är resultatet af en sedan årtusenden fortgående, ännu ej afslutad utveckling af den gamla gudstjensten i det jerusalemitiska templet. Hon eger icke öfverallt samma form, samma bönordning och räcker icke öfverallt lika länge; lokala och sociala inflytanden, olikheter i religiös och intellektuel ståndpunkt, olika politiska förhållanden hafva inverkat på gudstjenstens form, omfång och innehåll. Hon har firats efter forntidens stränga ritual, när synagogan har varit judarnas tillflykt undan våld och förföljelser, men hon har fått en tidsenlig ombildning öfverallt, der en mildare tidsanda gjort sig gällande. En allmän norm för den judiska gudstjensten i vår tid finnes icke, utan det gifves en tysk, en polsk, en italiensk ritus för de mosaiske trosbekännarna i Tyskland, Polen, Italien, en spansk ritus för afkomlingarna efter de 1492 ur Spanien och Portugal fördrifne judar, som bilda de strödda s. k. "portugisiska församlingarna" i Paris, Hamburg, Konstantinopel m. fl. ställen. Hvilken vigt de lokala förhållandena ega framgår bl. a. deraf att icke ens de bägge svenska hufvudförsamlingarna i Stockholm och i Göteborg fira en i allt öfverensstämmande gudstjenst. De afvika ifrån hvarandra dels i gudstjenstens yttre ordning (i Göteborg hålles predikan efter slutad gudstjenst, i Stockholm inskjutes hon mellan morgonoch tilläggsbönen), dels i liturgiskt hänseende (flere böner hafva behållits i den ena än i den andra församlingen), dels t. o. m. i dogmatiskt hänseende (t. ex. i bönerna angående läran om en personlig Messias). Något gemensamt finnes dock för alla judar i deras gudstjenst. De gamla offren, offer- och rökelsealtaren, det särskilda, till tjenstforrättning ensamt berättigade presterskapet och de forna levitchörerna finnas ej mera. Man har deremot behållit bönerna (deras antal har till och med ökats) och församlingens undervisning, som ursprungligen bestod i perikopernas föreläsning ur pentatevken och uttolkning för folket, men som nu sker i form af predikan, hvilken ansluter sig till perikopens innehåll. Af de forna enskilda ceremonierna under gudstjensten finnas qvar basunljudet på nyårsfesten (3 Mos. 23: 24), knäfallet på försoningsdagen, tacksägelsen öfver fyra växtarter på löfhyddofesten (3 Mos. 23: 40), och af de yttre inrättningarna bl. a. bruket att mankönet förrättar bönerna i synagogan med betäckt hufvud och att bägge könen äro skilda från hvarandra genom särskilda platser. Den offentliga gudstjensten hålles i närvaro af minst 10 fullvuxna, ej under 13 år gamla personer af mankönet. Den består under söckendagarna af morgon-, eftermiddags- och aftonbönen (af praktiska skäl sammanslås de bägge senare till en gemensam gudstjenst och förrättas på en gång, före aftonen). De s. k. pligtbönerna förrättas hos alla judar på hebreiska språket. Till dem hör trosbekännelsen: "Hör Israel" o. s. v. (5 Mos. 6: 4), hvilken bön redan Jesus betecknade såsom det yppersta bönordet (Mark. 12: 29). Bönerna reciteras af kantorn, och församlingen intonerar vid slutet af hvarje särskild bön med: "Prisad vare Han!" och "Amen!" Sabbaten firas på lördagen. Då alla sabbater och högtidsdagar (äfven fastedagen för Jerusalems förstöring) börja med den föregående aftonen, hålles redan på fredagsaftonen sabbatsgudstjenst. Efter den vanliga eftermiddagsbönen sjunges en sabbatspsalm, som åtföljes af aftonbönen för sabbat. Vid alla sabbaters och högtiders ingång och utgång förrättas en invignings- och en aflysningsbön öfver vinet, ett bruk, som eger rum äfven vid särskilda högtidligheter, såsom vigsel, omskärelseceremonien m. fl. Brukets betydelse (Ps. 116: 13) är den att israeliten vid hvarje religiös handling bör tacka Gud för sitt andliga och lekamliga uppehälle. För det andliga uppehället frambäres tacksamheten rikligt i de särskilda bönerna; en särskild bön öfver den ädlaste naturprodukten, hvilken ansågs vara vinet, skall uttrycka tacksamheten för det lekamliga uppehället. Med denna bön afslutas fredagens aftongudstjenst. -- Den egentliga sabbatsgudstjensten sönderfaller i tre afdelningar: morgonbönen; föreläsning af perikoperna ur pentatevken, kasualbönerna och predikan; tilläggsbönen. Perikoperna äro antingen lika många som sabbaterna under året, d. v. s. 53, eller, der den treåriga cykeln (såsom i Sveriges mosaiska församlingar) införts, 159. Hvarje perikop indelas i smärre stycken för ett visst antal af församlingens medlemmar, hvilka framträda och förrätta en tacksägelsebön (för uppenbarelsens och för odödlighetens gåfva). Till kasualbönerna, som förrättas af rabbinen på landets språk, höra bönerna för landets regent, för konungafamiljen, fäderneslandet, för kyrkotagning, för sjuke inom församlingen m. m. Predikan, hvilken föregås och efterföljes af en psalm (på svenska), bör hälst sluta sig till perikopens innehåll, men predikanten eger välja texten äfven ur talmud och midrasch (se dessa ord). Tilläggsbönen har till föremål sabbatens eller den ifrågavarande högtidens betydelse. Hela gudstjensten afslutas med en bön för de dödas åminnelse och för de sörjande under sorgåret. Gudstjensten på försoningsdagen varar hela dagen igenom och sönderfaller i 5 delar: 1 morgon-, 1 tilläggs-, 1 eftermiddags-, 1 slut- och 1 aftonbön. Under tempelinvigningsfesten, som varar 8 dagar, tändas hvarje afton i synagogan ljus på den åtta-armade ljusstaken till minne af makkabeernas seger. På purimfesten föreläses Esters bok, på Jerusalems förstörelsedag förrättas sorgböner o. s. v. Infinner sig vid gudstjensten icke det föreskrifna minsta antalet af 10 fullvuxna israeliter, antager denna en enskild karakter och perikopernas föreläsning samt flere böner utelemnas. Ett slags privatgudstjenst äro äfven högtidligheter i hemmet på påskaftonen, då inom familjekretsen särskilda ceremonier under lof- och tacksägelseböner ega rum, under tempelinvigningsfesten m. fl. tillfällen.
Judarnas religiösa högtider. Utom sabbaten, som firades hvarje vecka, och
nymånadsdagarna, som utmärktes genom särskilda föreskrifter, firades sex andra fester: 1) Påskfesten, under 7 dagar, från d. 15 i månaden Nisan (April), 2) Veckofesten (se Pingstfest) i månaden Sivan (Juni), 3) Nyårsfesten i Tischri (September), 4) Försoningsfesten i samma månad, 5) Löfhyddofesten och 6) Slutfesten äfvenledes i samma månad. -- Under vintertiden inföll ingen fest. Påskfesten inföll vid början af första skörden, pingstfesten vid slutet af densamma och löfhyddofesten vid slutet af den andra skörden. Under alla fester var förrättningen af hvardagligt arbete förbjuden. För alla festerna föreskrefvos särskilda offer och en högtidlig gudstjenst. -- För påsk-, pingst- och löfhyddofesten föreskrefvos dessutom vallfärder till nationalhelgedomen i Jerusalem, för att befrämja den religiösa och politiska enheten hos det teokratiska folket. (Om de särskilda föreskrifterna för de olika festerna se de särskilda artiklarna om dem.) Till alla dessa fester, med undantag af försoningsfesten, lade judarna till det i lagen bestämda antalet en dag, så att de nu fira påsk under 8, pingst under 2 dagar o. s. v. (judarna i Palestina fira dock ej flere dagar än lagen föreskref, med undantag för nyårsfesten, hvilken äfven de fira under 2 dagar). Orsaken till denna tillökning är att under den talmudiska tiden kalenderräkningen noga och oföränderligt fasthölls. Man bestämde festernas början efter månens nytändning; då denna möjligtvis först ett dygn senare blir synlig, så kunde t. ex. påskfesten icke börja d. 15 utan d. 16 Nisan, och alla följande fester under årets lopp måste sålunda framflyttas en dag. Nu är kalenderräkningen visserligen stadig, och något tvifvelsmål om tiden för festernas början kan icke förekomma, men judarna hafva af konservativt intresse behållit det ökade antalet festdagar. -- Till dessa mosaiska fester kommo tre rabbinska: 1) Toraglädjefesten, då föreläsningen af perikoperna afslutas, d. 23:dje dagen i Tischri (Sept.), sålunda dagen efter slutfesten, 2) Purimfesten, till minne af den händelse, som förtäljes i Esters bok, d. 14 Adar (Mars), 3) Tempelinvigningsfesten, till minne af makkabeernas seger öfver syrerna, under 8 dagar, från d. 25 Kislev (Dec.). De bägge sistnämnda festerna utmärkas endast genom några särskilda böner och ljuständning i hemmet. Jfr J. F. L. George, "Die ältern jüdischen feste" (1835). L. L.