Påsk, D. paaske, Isl. páskar, páskir, Fr. pâque, pâques, Lat., Grek. och Aram. pascha, Hebr. pesach, egentl. förskoning, af pasach, skonande gå förbi (se nedan; jfr det engelska namnet på judarnas påsk: passover). De tyska och engelska benämningarna för påsken: ostern och easter, höra samman med namnet på en forngermansk vårgudinna, Austrô, Angelsachs. Eostra, Eastre, som särskildt firades i April. - - 1. Judarnas påsk, passa- (pasah-, passah-) festen, den första af judarnas religiösa högtider (se Judiska gudstjensten), firas till minne deraf att mordängeln vid den tionde plågan, som drabbade Egypten på Moses tid, skonande förbigick israeliternas hus och ej tillfogade deras förstfödda någon skada. Enligt bestämmelserna i 2 Mos. 12: 12--14 skulle hvarje husfader slagta ett årsgammalt lam eller kid (»påskalammet») och med dess blod bestryka husets dörrträn och dörrposter samt derefter steka djuret helt och med sitt husfolk förtära detsamma tillika med osyradt bröd och bittra örter. Man skulle ock äta på stående fot, klädd såsom till resa, med fötterna skodda och med staf i hand, redo att genast bryta upp och lemna Egypten. Hvart och ett hus, der detta iakttogs, gicks af mordängeln förbi och skonades. Minnet af denna händelse skulle nu Israels barn årligen helighålla genom ett upprepadt iakttagande af nyssnämnda bestämmelser. Efter bosättningen i Kanaan skulle dock påskalammet ej mer slagtas och ätas i hvarje hus, utan allenast vid den gemensamma helgedomen; och i st. f. att strykas på dörrposterna skulle dess blod stänkas på altaret (5 Mos. 16: 2 ff. och 2 Kr. 30: 16 och 35: 11). Efterhand gjorde sig hos judarna en särskild ritus gällande för påskfestens firande. Före måltidens början iskänktes en bägare vin, som af husfadern välsignades, och hvaraf en hvar af husets medlemmar i sin ordning drack. Sedan man derefter tvagit händerna och smakat af de bittra örterna, börjades läsningen af påsktexten, eller den afdelning af lagen, som handlar om den första påsken och utgången ur Egypten. Derefter fylldes en andra vinbägare, hvarvid husfadern på tillfrågan af sin son om den ifrågavarande festens betydelse egde att svara med innehållet af 2 Mos. 12: 26 ff. Sedan sjöngos ps. 113 och 114 af Psaltaren eller början af det s. k. »stora halleluja», såsom psalmerna 113--118 benämnas. Efter det att välsignelsen uttalats öfver de sönderbrutna osyrade kakorna och det stekta lammet, vidtog den egentliga måltiden. Sedan denna slutat, tvådde husfadern å nyo sina händer, tackade och välsignade den tredje bägaren samt tömde densamma med sitt husfolk. Sedan så ytterligare en fjerde bägare ifylts, sjöngs fortsättningen af hallelujapsalmerna (115--118). Dessa fyra bägare ansågos höra till en fullständig påskfest. Understundom tillades ännu en femte bägare jämte afsjungande af ps. 120--137. Omedelbart efter denna fest, den egentliga påskfesten, hvars firande började på aftonen d. 14 Nisan (judarnas Nisan l. Abib motsvarar slutet af Mars och början af April), följde den högtid, som kallas de »osyrade brödens högtid» l. »sötebrödshögtiden», som firades i sju dagar, d. 15--21 Nisan, af hvilka den första och den sjunde dagen högtidlighöllos såsom sabbatsdagar med helig sammankomst och hvila från arbete (2 Mos. 12--13; 3 Mos. 23; 4 Mos. 28: 5; 5 Mos. 16). Numera fira judarna påskfesten med iakttagande af budet om osyradt bröd och förbudet mot syradt bröd samt med särskild husandakt på första och andra påskaftonen. -- 2. Den kristna påsken. Liksom påsken var israeliternas främsta fest, har den ock af ålder utgjort den förnämsta bland de kristna högtiderna, på samma gång som den äfven är den äldsta. Jesu uppståndelse från de döde, denna för hela kristenheten betydelserika och fröjdefulla tilldragelse, är föremålet för de kristnes påskfirande. De förste judekristne fortforo till en början att med mycken noggranhet fira den judiska påsken (jfr Ap. gern. 18: 21), på samma gång som de dock dertill anknöto firandet af de vid denna högtid fästa kristliga minnena. Somliga bibehöllo det judiska bruket att äta påskalammet d. 14 Nisan, hvaremot andra i stället fastade samma dag till kl. 3 e. m. och sedan höllo kärleksmåltid jämte nattvard. I förra fallet firades den s. k. korsets påsk d. 15:de Nisan och uppståndelsens påsk d. 17:de. I senare fallet åter egnades d. 14:de Nisan till minnet af Kristi död och d. 16:de åt minnet af hans uppståndelse. Påskdagen kunde sålunda i alla händelser infalla på hvilken veckodag som hälst. Det omisskänneligt judiska i detta påskfirande väckte emellertid anstöt hos de hedningkristna församlingarna och framkallade en märklig strid mellan församlingarna i Mindre Asien å ena sidan och den vesterländska kyrkan, särskildt den romerska, å den andra. Den vesterländska kyrkan förkastade på det bestämdaste såväl ätandet af påskalammet som firandet af påsken på en bestämd månadsdag. Derjämte ville hon, att Långfredagen skulle såsom sorgedag utmärkas genom fullständigt fastande (jejunia plena), hvadan det genom kärleksmåltid och nattvardsfirande betecknade slutet af qvadragesimalfastan framflyttades till sjelfva påskdagen. När den åldrige Johannislärjungen och biskopen i Smyrna Polycarpus omkr. 160 besökte den romerske biskopen Anicetus i Rom, möttes han der af olikheten mellan det mindre-asiatiska och det romerska firandet af påsken. Anicetus tillät icke dess mindre Polycarpus att i sjelfva Rom fira påsken efter den mindre-asiatiska ordningen. En af Anicetus' efterträdare på Roms biskopsstol, Victor, var dock ej lika medgörlig. Han uppställde år 196 såsom en oeftergiflig fordran för kyrkogemenskap, att äfven Österlandet skulle iakttaga den romerska ordningen med hänsyn till påskfirandet. Efter åtskilliga stridigheter afgjordes frågan på första ekumeniska mötet i Nicaea, år 325, hvarvid den romerska uppfattningen blef den segrande. I öfverensstämmelse dermed skulle påsken alltid firas på bestämda veckodagar, så att uppståndelsens fest alltid inföll på en söndag (se nedan). Ett ringa fåtal fasthöll dock en tid envist vid den mindre-asiatiska seden och bildade ett särskildt parti under namnet »qvartodecimaner» (af Lat. quartus decimus, den 14:de) eller »tessareskaidekatiter» (Grek. tessareskaidekatites, som firar den 14:de dagen).
I likhet med hvad som var fallet med julens och pingstens högtider firades påsken ursprungligen i flere dagar med predikan och gudstjenst. I Sverige firades fyra påskhelgdagar ända till 1741, då en k. förordning (af d. 11 Nov.) utkom med påbud, att tredjedag påsk skulle betraktas som sockendag. Denna förordning upphäfdes dock två år derefter. De fyra helgdagarna qvarstodo fortfarande ända till d. 4 Nov. 1772, då ett k. bref påbjöd afskaffandet af tredje- och fjerdedag påsk. På påskaftonen och påskdagen tillätes enl. k. br. af d. 14 Juni 1820 inga skådespels uppförande, lika litet som på julaftonen och juldagen samt på pingstaftonen och pingstdagen. Kyrkolagens stadgande (kap. 14 § 2) att bröllop ej få hållas på första dag jul och pingst gäller äfven om påskdagen.
3. Tidpunkten för den kristna påskens infallande och sättet att bestämma densamma. Som ofvan är nämndt, fastställdes på det nicenska kyrkomötet (år 325) grundsatsen att uppståndelsens fest skulle firas på en söndag, nämligen den första söndagen efter påskfullmånen, samt, om denna inträffade på en söndag, på nästfoljande söndag. Med påskfullmånen l. påskterminen (terminus paschalis) förstås då den fullmåne, som inträffar d. 21 Mars eller närmast efter detta datum, d. v. s. den första fullmånen efter vårdagjämningen. Emellertid visade det sig besvärligt att för hvarje år på astronomisk väg bestämma påskfullmånen, och derför upprättades tid efter annan påsktabeller, som omfattade ett större eller mindre antal år, och hvilka erhöllos medelst mer eller mindre noggranna cykliska beräkningar. Den första kända påsktabellen uppgjordes af Hippolytos för åren 222--333 med tillhjelp af en 16-årig cykel. Sedermera konstruerades andra tabeller, för hvilka cykler af 84, 95 och 532 år användes. Då emellertid olika tabeller stundom angåfvo olika påskterminer samt ej samma speciella föreskrifter gällde hos latinerna och hos alexandrinerna, uppstodo derigenom många stridigheter, hvilka varade ända till Karl den stores tid, då den särskildt af Dionysius Exiguus förordade s. k. alexandrinska 19-åriga cykeln allmänt antogs äfven i Vesterlandet. Derigenom kunde påskfullmånen bestämmas, så snart gyllentalet (se d. o.) var gifvet, och denna metod användes ända till den gregorianska kalenderreformen, då vid beräkningen gyllentalen ersattes af epakter (se d. o.). Med kännedom om söndagsbokstafven (se d. o.) kan derefter påskdagens datum utan svårighet bestämmas. Ett ännu vigare sätt att direkt beräkna påskdagens datum är angifvet af Gauss (1800) och tillgår sålunda. Man dividerar årtalet med 19, 4 och 7 samt kallar de efter divisionen erhållna resterna i ordning a, b, c; vidare dividerar nian 19 a + m (der m är ett tal, hvars betydelse här nedan förklaras) med 30 och kallar den här erhållna resten d. Slutligen dividerar man 2b + 4c + 6d + n (der n är ett tal af samma slag som m) med 7 och kallar resten e. Då är påskdagens datum den (22 + d + e) Mars eller den (d + e - 9) April. För gamla stilen är alltid m = 15, n = 6. För nya stilen åter äro dessa tal inom vissa gränser föränderliga (m kan ej vara större än 30, n ej större än 7); deras värden äro för hela 1800-talet resp. 23 och 4, för 1900-talet resp. 24 och 5. I ett par mycket sällsynta specialfall angifver dock denna metod påskdagen en vecka för sent. -- Utföres denna räkning för 1889, blir a = 8, b = 1, c = 6, således d = 25 och e = 5, hvaraf följer, att påskdagen detta år infaller på d. 21 April. -- Af regeln för påskdagens bestämmande följer, att denna ej kan inträffa tidigare än den 22 Mars och ej senare än den 25 April. Dessa ytterligheter äro dock mycket sällsynta. Den förra egde senast rum 1818 och inträffar härnäst 2285; den senare egde senast rum 1886 och inträffar härnäst 1943. Vid regelns uppgörande försökte man anordna så, att judarnas och de kristnes påskfest aldrig skulle sammanfalla (emellertid inträffar detta ändock stundom t. ex. för åren 1805, 1825 och 1903). -- I Sverige bestämdes påskfullmånen på rent astronomisk väg under åren 1740--1844, och på grund deraf inträffade för vissa år egendomliga förhållanden. Så firades t. ex. påskdagen 1742 i Sverige redan d. 14 Mars (den gamla stilen var då ännu gällande, och vårdagjämningen inträffade i verkligheten långt före den 21 Mars), under andra år åter kom den en vecka senare än i det öfriga Europa.
4. Påskseder och -bruk. Enär påsken, i likhet med julen, har anor, som gå tillbaka till uråldriga tider, delvis ända in i hedendomens töcken, och, liksom den nämnda högtiden, i viss mån sammanfaller med en offerfest, hvilken af ålder firats bland alla germanska folk och äfven af våra förfäder (det s. k. »vårblotet»), kan man vänta, att åtskilliga af de nu gängse plägsederna vid påskens firande skola visa tillbaka på äldre kulturstadier. Så är ock förhållandet med flere bland dem, för att ej tala om en mängd urgammalt s. k. skrock, som ännu här och der bedrifves vid nämnda tid, t. ex. badning före solens uppgång påskdagen, utströende af aska efter påskeldarna öfver åkrarna, ritande af kors på portarna, hvartill bör användas kol från de utbrunna påskbålen m. m. dyl. -- En af dessa kulturlemningar är den i Tyskland och på vissa trakter af Sverige (t. ex. i Vestergötland) ännu brukliga seden att tända påskeldar. Dessa eldar tändes ursprungligen till åkallande af årsväxtens gudom. Ännu i dag är det sed i katolska kyrkor att samtliga kyrkljusen. t. o. m. den ständigt brinnande altarlågan, släckas på påskaftonen och åter upptändas på påskdagsmorgonen, hvarvid presten högtidligt inviger de brinnande ljusen. Äfven vattnet spelar sedan gammalt en vigtig rol vid det katolska påskfirandet, och utan tvifvel går äfven denna vattenkult tillbaka till hedendomens dagar med dess offerkällor. Åtskilliga märkliga bruk stå i samband dermed. Så t. ex. tillägges särskild kraft det vatten, som hemtas påskmorgonen före solens uppgång, och mångenstädes kringstänkes detta i boningsrummen för att bortskrämma s. k. »otyg». I Thüringen drifves boskapen ned i åar vid påsken, och detta anses som ett »säkert» medel mot sjukdomar och ofall. -- Påskäggen äro likaledes lemningar af forntida offer, i sin enkelhet naturliga på en tid af året, då jorden ännu ej hunnit alstra något, som kunde bringas gudarna. För ej så länge sedan var det sed att vid påsktiden offra ägg åt presterna, och detta bruk fortlefver ännu i dag mångenstädes i Tyskland. Ägget är en sinnebild af det spirande lifvet, och denna synpunkt bör här fasthållas. Hos inderna betraktades ägget som en bild i smått af verldsalltet, och i den kristna symboliken ingick det som en passande sinnebild för uppståndelsen: liksom kycklingen bräcker sitt skal, bröt Kristus på påskmorgonen klippgrafvens hölje. -- Påskhelsningar, åtföljda af gåfvor, särskildt af grannt målade ägg, äro numera ej i bruk hos oss, men väl i andra land, särskildt i Ryssland och Grekland, der lyxen i denna punkt täflar med den, som t. ex. i Paris gör sig gällande i afseende på nyårsgåfvor. Till påskhelsningarna hörde fordom äfven kyssandet. När tvänne personer möttes på påskdagen, lyckönskade de hvarandra och kysstes, i det den ene utropade: »Kristus är uppstånden!», hvartill den andre svarade: »ja, han är sannerligen uppstånden!» Inom den grekiska kyrkan äro påskkyssarna, så bland män som qvinnor, ännu allmänt brukliga, och att denna sed en gång funnits äfven hos oss, bevittnas bl. a. af det ännu gängse uttrycket »en puss i påsk». -- Vid påsk, likasom vid jul, uppfördes i äldre tider i sammanhang med gudstjensten dramatiska framställningar ur den heliga historien, s. k. påskspel eller passionsspel, och ur denna liturgiska dramatik utvecklade sig medeltidens kyrkliga skådespel, de s. k. mysterierna (se d. o.). -- Seden att risa hvarandra vid påsken, ett minne af frälsarens lidande, särskildt hans gisslande, fortlefver ännu hos oss, ehuru förflyttad till fettisdagen, då s. k. fastlagsris användas för nämnda ändamål. Förr brukades sådant på långfredagen och kallades påskskräcka, derför att föräldrar och husbönder då plägade aga sina barn och sitt husfolk för att afskräcka dem från synden. Denna sed, som i gamla dagar togs på fullt allvar, har numera sammankrympt till ett skämt emellan vänner. Jfr Jul. 1. 2. J. H. B. 3. G. E. 4. R. G.