Jul

Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till minne af Jesu födelse. Ordet jul, Isl. jól, är af omtvistadt ursprung. Den vanligaste förklaringen är den, som framställdes redan af O. Rudbeck, enligt hvilken ordet är en biform till Sv. hjul (hjulet var vintersolståndets symbol). Ihre framkastar den förmodan att det möjligen härstammar från Angels. geôl, som stundom betecknar månaden December. Den svenska julhögtiden ingår d. 24 Dec. (julaftonen) och afslutas d. 6 Jan. (trettonde-dagen). Förr varade julen t. o. m. d. 13 Jan. (tjugonde-dagen, Knuts dag; deraf det gamla uttrycket "Tjugondag-Knut kör julen ut") och räknade då flere helgdagar än nu (helgdagarna 3:dje-dag- och 4:de-dag-jul m. fl. afskaffades genom k. förordn, d. 4 Nov. 1772). -- Den verkliga tidpunkten för Jesu födelse hafva hvarken de heliga skrifterna eller traditionerna bevarat, och den var länge föremål för lärda meningsbyten mellan de helige fäderna. Det var emellertid inom den vesterländska kyrkan, som man först (omkr. midten af 4:de årh.) började fira d. 25 Dec. (juldagen) såsom dagen för Jesu ankomst till jorden, och i slutet af 4:de årh. upptogs detta bruk äfven af den österländska kyrkan. Inom denna hade man förut (allt ifrån 3:dje årh.) firat d. 6 Jan. (Epiphania) såsom Jesu födelsedag. Det var en särskild och djup tanke, som låg till grund för valet af d. 25 Dec.: i det jordiska ljusets återvändande såg man nämligen en symbol af det för verlden uppgångna andliga ljuset. Äfven ur en annan synpunkt var denna tid egnad att företrädesvis göras till en kristen hufvudfest. Af ålder firade nämligen de flesta gamla folk just vid denna tidpunkt naturens återuppvaknande med offerfester, helgade åt den eller de gudar, som representerade dessa nyvaknade krafter. Sådana fester voro judarnas "tempelinvigningsfest", grekernas "chronia", romarnas "saturnalia" och nordbornas "midvintersblot (jólablót). Äfven af kelterna betraktades nämnda tid såsom helig. En del af de plägseder, som voro förbundna med dessa urgamla fester, gick upp i den kristna högtiden, som deraf erhöll en egendomlig prägel. Många af dessa ursprungligen hedniska bruk kunna ännu återföras till sin gamla källa. Sålunda äro t. ex. det i norden gängse bruket att på julaftonen "doppa" (se Dopparedagen) i de sjudande kött- och fläskgrytorna, seden att om julnatten hvila på halm (bruklig redan vid de gamla offergästabuden), jul-ljusen, julskinkan (som leder sina anor från den åt guden Frö helgade julgalten), kappåkningen från julottan (annandagens "Staffansskede" i Helsingland) äfvensom en mängd julskrock och jul-lekar, "julbocken" och andra karnevalsupptåg m. m. rena lemningar af nämnda förgångna kulturstadium. Äfven bruket af "julklappar" är äldre än kristendomen. Det florerade redan hos romarna, hvilka under saturnalierna tilldelade hvarandra små gåfvor (Lat. strena, hvaraf Fr. étrenne, nyårsgåfva), såsom frukter, blommor, vaxljus o. d. Den bland de germanska folken numera "brukliga "julgranen" går, hvad norden vidkommer, ej hundra år tillbaka. I Tyskland är den äldre, om det också ej kan bevisas, att den brukades före reformationen. Bruket att utomhus uppsätta granträd eller stänger med granruskor (ett motstycke till midsommarens "majstänger") är deremot mycket gammalt i norden och utgör tvifvelsutan en lemning af den trädkult, som de hedniske germanerna idkade. Såsom en lemning från forna tider kan slutligen nämnas bruket af bröd i djurformer (s. k. "julkuse", "nisse och nasse" m. fl.). -- Kyrkan sökte med framgång bekämpa de gamla hedniska ceremonierna och offerbruken dels derigenom att hon helgade många af dessa såsom goda kristna plägseder (så t. ex. fick julhalmen en alldeles ny betydelse, såsom en påminnelse om Frälsarens vagga, krubban), dels derigenom att hon till sin egen kult lade en yttre prakt, som särskildt vid julen tog form i bl. a. dramatiska framställningar af Jesu födelse (krubban med barnet, herdarna, de vise männen o. s. v.) samt första barndom. Dessa upptåg blefvo uppslaget till de julsånger och juldramer (se Christmas pantomimes och Mysterier), som ännu mångenstädes äro oskiljaktiga från julen. R. G.