Viktor (Lat. Victor, »segrare»). Tre påfvar och två »motpåfvar» hafva burit detta namn.
1. V. I den helige föddes i Afrika och efterträdde Eleutherus som romersk biskop troligen 190 (äfven andra årtal uppgifvas) samt afled 202. I striden mellan Vester- och Österlandet angående tiden för påskens firande uppträdde han med stränghet mot de österländske församlingslärarna, som, med biskop Polykrates af Efesos i spetsen, fasthöllo vid påskens firande den 14 Nisan (se Påsk, 2), och exkommunicerade på den grund flere af Mindre Asiens församlingar. Han måste dock snart upphäfva bannet och låta de österländska församlingarna tillsvidare hålla fast vid sitt gamla bruk. Den s. k. dynamistiska monarkianismen (se Antitrinitarier) bekämpade han med hela sin kyrkliga myndighet och bannlyste en af dess hufvudmän, garfvaren Theodotos från Konstantinopel. Sjelf synes han i sin fientlighet mot denna riktning hafva lutat åt den s. k. patripassianismen. V. var troligen den förste biskop i Rom, som i handling sökte göra den romerska biskopens primat öfver hela kyrkan gällande.
2. V. II hette ursprungligen Gebhard, föddes i Schwaben och var son till grefve Hartwig af Calw samt nära anförvant och förtrogen vän till kejsar Henrik III. Sedan 1042 var V. biskop af Eichstädt och uppsattes 1054 af Henrik III på Petri stol. I likhet med sin företrädare. Leo IX, ifrade han mot den s. k. simonien inom kyrkan, mot presternas konkubinat och för celibatet samt nitälskade i allmänhet för kyrkotukten. Synoderna i Florens och Lyon 1055 samt Toulouse 1056 vittnade derom. På synoden i Lyon lät han genom Hildebrand afsätta icke mindre än sex biskopar. Sjelf gjorde han 1056 en resa till Tyskland i kyrkliga ändamål och fick då i Gosslar närvara vid Henrik III:s dödsbädd samt af honom mottaga uppdraget att vara hans enkas, kejsarinnan Agnes', stöd och rådgifvare och sonens, Henrik IV:s, förmyndare. Straxt efter sin hemkomst till Italien följde han 1057 Henrik III i grafven.
3. V. III, född 1027, var son till Landulf V, furste af Benevento. Vid trettio års ålder inträdde Desiderius (såsom han då hette) som munk i benediktinklostret Monte Cassino, hvars abbot han kort derefter blef. 1059 gjorde Nikolaus II honom till kardinal. På grund af hans dygder och lysande egenskaper utsåg redan Gregorius VII honom till sin efterträdare, men då efter Gregorius' död kardinalerna uppfyllde dennes önskan (1086), var det endast med största svårighet han omsider, på våren 1087, lät förmå sig att bestiga Petri stol. Han afled redan d. 16 Sept. s. å. Under sitt korta regemente visade han prof på kraft och energi. I sjelfva Rom utkämpade han segerrikt en strid mot sin »motpåfve», Klemens III. Med de mot påfvens primat fientligt sinnade franske prelaterna ärkebiskop Hugo af Lyon och abboten Richard af Marseille afbröt han all kyrkogemenskap, och mot sarasenerna i Afrika påbjöd han ett slags korståg. På en synod i Benevento, beifrade han simonien och lekmannainvestituren. Till sin efterträdare utsåg han biskop Otto af Ostia (Urban II).
4. V. IV. Tvänne »motpåfvar» läto kalla sig Viktor IV. Den ene var kardinal Gregorius Conti, som af det mot påfven Innocentius II fientliga partiet vid den förutvarande motpåfven Anacletus II:s död, 1138, valdes till dennes efterträdare. Efter två månaders förlopp afsade han sig dock frivilligt påfvevärdigheten. -- Den andre var en kejserligt sinnad kardinal Octavianus, som vid påfven Hadrianus IV:s död, 1159, af det kejserliga (det ghibellinska) partiet valdes till motpåfve mot Alexander III. Men ehuru han i kejsar Fredrik I Barbarossa egde en mäktig beskyddare och af de kejserliga synoderna i Pavia (1160) och Lodi (1161) stadfästes i sina påfliga rättigheter, förmådde han likväl icke göra dem gällande mot Alexander. Han dog i Lucca 1164, sedan de båda rivalerna gång på gång bannlyst hvarandra. J. P.