Juno, fornromerskt namn på en gudinna. Till följd deraf att den motsvarande grekiska gudinnan Hera blef känd och dyrkad i Rom, nyttjades sedan företrädesvis namnet J. att beteckna dennas väsende och verksamhet. -- Hera (hos Homeros Here) var hos grekerna efter all sannolikhet urspr. en personifikation af den lägre (atmosferiska) luften, såsom sådan ställd i förening med, men underordnad den högre (eteriska) luften eller den ljusa himmelen, d. v. s. Zevs. Hon uppträder i myterna såsom dennes syster och på samma gång samt framförallt såsom hans maka. De båda himmelska makternas äktenskap tänktes skänka fruktbarhet och välsignelse åt jorden. Menniskorna hade derför att fira Zevs' och
Heras i vårens tid försiggångna förmälning, och Hera blef i folktron äktenskapets gudinna, hvilken äfven åkallades såsom barnsbördens skyddsgudomlighet. -- Högst bland alla gudinnor och herskande, likasom Zevs, i luftrymden, måste Hera dock böja sig för Zevs' vilja, men sagorna omtala ofta hurusom hon söker uppresa sig mot honom och med list genomdrifva sina önskningar. Särskildt framträder hennes trotsiga sinne uti "Iliaden", der det också omtalas huru hon blir tuktad af Zevs (Iliaden, 15:de sången, v. 14 o. f.). Äfven känna myterna henne såsom svartsjuk och hård mot medtäflarinnor om Zevs' gunst. Sin förnämsta dyrkan åtnjöt Hera på Samos och i Argos, der hon hade ett härligt tempel, samt dessutom i Mykene, Korint m. fl. ställen på Peloponnesos. Såsom attribut tillläggas henne granatäpplet, den äktenskapliga kärlekens sinnebild, samt göken, såsom vårens fogel. Påfogeln och kråkan voro henne helgade. I hennes tjenst stodo Iris, regnbågens gudinna, och horerna. De antika konstverken framställa Hera såsom en hög, vördnadsbjudande qvinnogcstalt med rena, ädla drag, stora, vidöppna ögon ("koögd") och majestätiskt stolt skick. Den frejdade bildhuggaren Polykleitos förfärdigade hennes bildstod för templet vid Argos. Gudinnans kolossala bild var en "kryselefantin", d. v. s. utförd i guld och elfenben: kring pannan gick ett diadem, der chariterna och horerna voro framställda; i ena handen höll hon granatäpplet
i den andra en skepter (spira) med gökens bild. Bland de afbildningar, som nu finnas i behåll, äro mest bekanta den i Villa Ludovisi (Rom) förvarade s. k. "Juno Ludovisi", ett kolossalt marmorhufvud af öfversvinnelig skönhet (se fig.), vidare den s. k. "Barberinska Juno" i Vatikanska museum i Rom, en bild af gudinnan i stående ställning och klädd i fotsid chiton med en öfverklädning (himation). Desutom finnes i Palermos museum en reliefframställning från Selinus, i hvilken äro afbildade Zevs och Hera på Idaberget (efter "Iliaden").
Hos romarna framträdde Juno företrädesvis såsom himlaljusets gudinna, åt hvilken var helgad "calendae", den första dagen i månaden, då månen åter visade sig efter nytändningen, likasom Jupiter (Zevs) hade "idus", fullmånens dag. Deraf fick hon namnet J. lucina (af Lat. lux, ljus); och, eftersom ljuset tänktes födas af mörkret, såg man i henne barnsbördens gudinna. Särskildt egnades henne dyrkan af gifta qvinnor, och hennes fest, matronalia, firades d. 1 Mars. Såsom äktenskapsgudinna hette hon J. pronuba. -- En särskild junokult var den i Latium, hvarest gudinnan åkallades såsom J. sospita mater regina, d. ä. den frälsande modern-himladrottningen, och hade sin helgedom i Lanuvium. En afbildning af "J. sospita" finnes i Vatikanen. Hon föreställes der klädd i qvinnodrägt, med getskinn ofvanpå, och har en lans i den högra, en sköld i den venstra handen. Dessutom dyrkades hon flerestädes såsom himladrottning och maka åt Jupiter. Så i Rom på Capitolium, der hennes bild var uppställd i det bekanta templet. I Kroton åtnjöt hon dyrkan såsom J. lacinia, och till hennes ära var der bygdt ett tempel midt i en lund, der Hannibal åt henne uppreste ett altare med en inskrift, som redogjorde för hans bragder. R. Tdh.
