Justinianus

Justinianus, kejsare i det öst-romerska riket 527-565, född 482 eller 483 uti Dardanien, var son af en "barbar" (se d. o.) och systern till kejsar Justinus I, hvilken lät gifva honom en god uppfostran och upphöjde honom till höga ämbeten samt slutligen till medregent. Efter morbroderns död blef J. ensam herskare. Senare delade han makten med sin gemål Teodora, en qvinna af låg härkomst, som hade varit danserska samt en lång tid hängifvit sig åt de tygellösaste utsväfningar, men egde stora själsgåfvor och mycken kraft. J:s långvariga regering var märklig både i inre och yttre afseende. Genom lyckliga krig, i hvilka hans skicklige fältherrar Belisarius och Narses anförde härarna, eröfrade han först det vandaliska riket i Afrika (533-534) och sedan östgoternas rike uti Italien (535-553). Mindre framgång hade han i sina fejder med perserna och de nordliga grannarna, slaver och bulgarer, hvilka oroade landet genom plundringståg till Illyrien och Tracien. I det inre förekommo i början af J:s styrelse partistrider, förorsakade af de olika partierna i kappkörningsbanan, äfvensom teologiska meningsbrytningar. Ett stort uppror, kalladt Nika-upproret, utbröt 532 samt kufvades endast med stor svårighet och mycken blodsutgjutelse. I kyrkans angelägenheter ingrep J. kraftigt, då han föranstaltade, på det 5:te ekumeniska mötet i Konstantinopel (553), ett slags kompromiss med monofysiterna, hvarjämte han ifrade mot hedendomens qvarlefvor samt lät (år 529) stänga de hedniske filosofernas lärosalar i Athen. Åt förvaltningen, särskildt den municipala (kommunala), egnade han mycken omsorg och vårdade sig äfven om näringarna, i afseende å hvilka bör nämnas silkesodlingens införande. Vigtigast var dock hans ordnande af lagväsendet. Genom sin skicklige minister, Tribonianus, lät han utarbeta en kodifiering af gällande rättsbestämmelser och rättsförklaringar, en lagsamling (Codex justinianeus; se d. o.), omfattande kejsarnas förordningar (constitutiones), en annan samling (pandectae l. digesta) af frejdade rättslärdes lagtolkningar och utlåtanden, en vetenskaplig rättslära (institutiones) och slutligen en samling af kejsarens nya förordningar (novellae). Allt detta fick det gemensamma namnet Corpus juris (se d. o.). Ordnandet af dessa lagar och lagtolkningar blef för den juridiska vetenskapen och lagstiftningsarbetet i framtiden af oskattbar betydelse, hvilken särskildt framträdde under medeltidens senare skede, då den politiska utvecklingen tog starkt intryck af bekantskapen med den romerska rätten. -- Om byggnadsväsendet vinnlade sig J. med stor ifver och lät uppföra en mängd nya kyrkor, bland hvilka den praktfulla Sofiakyrkan i Konstantinopel intog främsta platsen. R. Tdh.