Kalktuff, petrogr., en vanligen föga sammanhållig, porös och pipig, merendels ljusfärgad (hvit, gulhvit etc.), af kolsyrad kalk bestående
stenmassa, som innesluter eller är liksom sammanväfd af allahanda slags växtlemningar, såsom qvistar, grenar, blad och frukter af ännu lefvande arter, grässtrån, mossa m. m. Dessa äro antingen helt och hållet förvandlade till kalk, eller hafva de efter sig endast qvarlemnat hålrum. Deraf kommer i viss grad den svamplika strukturen. Kalktuffen är bildad genom kemisk afsättning af kolsyrad kalk på sådana med växtlighet försedda eller af växtaffall betäckta platser på jordytan, som öfversilas eller tidtals betäckas af kalkhaltigt vatten från källsprång och bäckar el. dyl. Den träffas således hufvudsakligen i dalsluttningar, vid foten af kalkstensberg o. s. v. Bildningen af kalktuff fortgår på somliga ställen ännu, på andra är den längesedan afslutad. Flerestädes förefinnas rätt betydliga aflagringar. Kalktuffen innehåller stundom äfven djurlemningar, dock endast af sådana arter, som lefvat på land eller i sött vatten. Inom Sverige förekommer kalktuff vid Benestad kyrka i Skåne, på Omberg i Östergötland samt vid flere lokaler i Jämtland, Vestergötland och möjligen äfven andra landskap. Baden vid Wien samt Weimar m. fl. ställen i Thüringen äro bekanta utländska förekomstorter. Kalktuffen begagnas till kalkbränning och någon gång som byggnadssten. -- Den vid Tivoli nära Rom och flerestädes i mellersta Italien förekommande s. k. travertinen är en art kalktuff. En jordformig varietet af kalktuff kallas i Sverige bleke (se d. o.). -- Strängt taget är det oegentligt att med namnet "tuff" beteckna en bergart af den beskaffenhet och det bildningssätt som ofvan beskrifna kalkarts, hvilken oaktadt sin porösa karakter måhända snarare borde inordnas under benämningen "kalksinter" (se d. o.). Jfr Tuff. E. E.