Kalksten, petrogr., geol., en kristalliniskt kornig till tät bergart, som till hufvudsaklig del eller helt och hållet består af kolsyrad kalk. Det finnes många olika slag af kalksten, skiljaktiga i afseende på färg, textur, sammansättning, ålder, förekomstsätt, större eller mindre uppblandning med främmande ämnen, innehåll af försteningar etc. Såsom egentlig typ kan anses s. k. kornig kalksten l. marmor, hvilken utgöres af en vanligen fast, grof- eller finkornig, tydligt kristallinisk kalkspatsmassa, dels nästan ren (ända till 99 proc. kolsyrad kalk) och då af hvit färg, dels blandad med kolsyrad talk, jernoxidul m. m. eller förorenad af qvarts och andra mineral, på grund af hvilkas närvaro kalkstenen erhåller en starkare eller svagare färgning, antingen helt igenom eller i ränder, ådror och flammor, gul, grön, brun eller rödaktig. Den korniga kalkstenen tillhör mestadels urperiodens bergartsgrupp (urkalksten), inom hvars hufvudsakligen öfre afdelning af gneis, glimmerskiffer och eurit (granulit) han förekommer såsom lager och stora långdragna, linsformiga körtlar eller lagerstockar, såväl inom Sverige som i många främmande land. Hit hör den af mineralet serpentin m. m. grönådriga eller grönflammiga Kolmårdsmarmorn (oficalcit), som brytes vid norra stranden af Bråviken. Den berömda statymarmorn från Carrara uti Italien samt från Paros och Pentelikon i Grekland är en hvit och särdeles ren kornig kalksten, som tillhör det jämförelsevis unga jurasystemet. Fullkomligt kristallinisk kornighet hafva äfven vissa af de på Gotland förekommande, till öfversiluriska systemet hörande kalkstenarna. Bland de korniga kalkstenarna kunna också räknas italienarnas verde antico, marmo Cipollino, marmo Bardiglio och verde d'Egitto. -- Tät kalksten är en till de rent sedimentära formationerna hörande, vanligen mindre ren kalkstensmassa af tätt gry samt grå, gröngrå, gulaktig, rödbrun eller annan mörk färg. Bergarten är vanligen mycket tydligt skiktad, delad i tjockare eller tunnare hvarf. Den består af med mer eller mindre lerartade beståndsdelar (stundom ända till 20 proc.) uppblandadt kalkslam, innehåller ofta försteningar och är flerestädes till icke ringa del bildad af söndergrusade och ofta fint fördelade lemningar efter snäckor, koraller och andra kalkskaliga djurs skal. Genom mikroskopet visar sig bergarten äfven innehålla en mängd små kristalliniska korn af kalkspat och således ega en i viss grad kristalliniskt kornig struktur (mikrokristallinisk). Tät kalksten förekommer såsom lager, ofta flere hundra fot mäktiga,
tillsammans med sandsten, lerskiffer, alunskiffer o. s. v. i de flesta geologiska system inom såväl Sverige som flertalet andra land. Man talar derför om silurisk kalksten, devonisk kalksten, kolkalksten (stenkols-systemets), jurakalksten, kritkalk, tertiär kalksten o. s. v. Inom Sverige (och Norge) anträffas tät kalksten hufvudsakligen endast inom silursystemet, s. k. öfversilurisk och undersilurisk kalksten. I de s. k. Vestgöta-bergen, på flere ställen i Nerike, Östergötland och Skåne, i Dalarna och Jämtland samt på Öland förekomma nästan vågräta lager af sistnämnda kalkstensart (rödbrun och grå), der alltid liggande ofvanpå alunskiffern och ofta inneslutande en mängd försteningar af fornverldens kräftdjur (trilobiter) och af snäckor samt ett slags långa, smala blötdjur, s. k. ortoceratiter, efter hvilka bergarten i allmänhet kallas ortoceratitkalksten eller ortocerkalk. De på Gotland och norr om Vombsjön i Skåne förekommande täta kalkstensvarieteterna (af öfversilurisk ålder) innehålla, utom trilobiter och snäckor, äfven en stor mängd koraller samt enkrinitstjelkar och kallas derför ofta korallkalksten och enkrinitkalksten. I likhet härmed har en till Jurasystemets lägsta del hörande kalksten benämts gryfitkalk (ej förekommande i Sverige), emedan den innehåller i stor mängd skalen af en ostronmussla, Gryphaea arcuata. Ett till kritsystemet hörande, af musslan Hippurites till hufvudsaklig del bestående kalkstenslager kallas hippuritkalk (kusterna kring Medelhafvet), och vidsträckta, under tertiärtiden bildade kalkstensbäddar hafva erhållit namnet nummulitkalk efter de egendomliga, myntformade djurskal, nummuliter, af hvilka de till stor del äro sammansatta. En icke ringa del af de egyptiska pyramiderna är uppförd af nummulitkalksten. Samtidig är den vid Paris i stor skala brutna s. k. grofkalken (se d. o.). Engelsmännens magnesian limestone (tyskarnas zechstein) är en till permiska systemet hörande talkhaltig kalksten. Under krittiden aflagrade äro den på Saltholmen (mellan Malmö och Köpenhamn) samt vid Limhamn m. fl. ställen i sydvestra Skåne förekommande hvita, nästan täta och tämligen fasta s. k. Saltholmskalken, den porösa, delvis lätt söndersmulbara, af söndergrusade snäckskal och koraller m. m. bestående, gulhvita s. k. gruskalken eller Ignabergakalkstenen, utbredd i nordöstra Skåne och angränsande delar af Bleking, äfvensom den i trakterna kring Ystad förekommande, ljust grågula, glaukonit-(grönsand-)förande, sandstensartade kalksten, som kallas grönsandskalk eller sandkalk eller bär ortnamnet Köpingesandsten. -- Inom flere af de rent sedimentära formationernas aflagringar, men i synnerhet inom silursystemets lägsta del, primordialzonen, förekommer en finkornig, nästan tät, någon gång grof kristallinisk kalksten, som till följd af inblandade organiska bituminösa ämnen (högst 5 proc.) har svart, stundom gråaktig färg. Den kallas bituminös kalksten eller orstenskalk, äfven stink-kalk, på grund af den egendomliga, oangenäma lukt den utvecklar vid slag eller rifning mot ett hårdt föremål, eller vid uppvärmning. Orstenskalk träffas i Kristianiatrakten i Norge samt i Vestergötland, Nerike, Skåne och på Öland i Sverige, likasom i flere andra land. Italienarnas nero antico är en tät art af denna kalksten, som också benämnes svart marmor. -- En egendomlig kalkstensart är den på Gotlands sydspets förekommande s. k. oolitkalkstenen l. oolitartade kalkstenen. Den består af hopkittade små klotrunda kalkkorn eller kulor.
Kalkstensarterna igenkännas utan svårighet derpå att de mycket lätt låta repa sig af en knifspets, t. o. m. af mjukt jern, och att en fräsning eller brusning (af den bortgående kolsyran) uppstår vid pågjutning af en syra, t. ex. saltsyra, äfven i utspädt tillstånd. Är syrans mängd dervid tillräcklig, upplöses kalkstenen under fortsatt kolsyreutveckling helt och hållet. De renaste kalkstensarterna, t. ex. hvit kornig kalksten, lemna dervid nästan ingen märkbar återstod på det för upplösningen begagnade kärlets botten, hvaremot efter de siluriska kalkstenarna (ortocerkalken) qvarstår ett grått eller brunt, lerartadt slam, hvars mängd i somliga uppgår till 20 proc. af kalkstenens vigt. När kalksten upphettas till en viss grad, släpper den likaledes kolsyran, och kaustik eller "bränd" kalk återstår, hvilken nyttjas för beredning af murbruk och som jordförbättringsmedel. Härpå grundar sig kalkbränningen. Nästan hvarje kalkstensart, som icke innehåller alltför stor mängd förorenande ämnen och mineralkorn, är duglig för framställning af bränd kalk. I Sverige nyttjas för detta ändamål såväl den korniga kalkstenen som ortoceratit- och orstenskalken äfvensom den öfversiluriska kalkstenen, Saltholms- och Ignabergakalkstenen. Den korniga kalkstenen begagnas i naturligt tillstånd såsom tillsats vid metallers utsmältning ur deras malmer samt i glashyttor och vid åtskilliga andra tekniska och kemiska fabrikationer. För öfrigt har en stor del af ofvan omnämnda kalkstensarter användning såsom byggnadssten m. m. Af i synnerhet den grönflammiga korniga kalkstenen, Kolmårdsmarmorn, tillverkas pelare, väggbeklädnader, fönster- och dörrinfattningar, grafmonument, bordskifvor, allahanda husgeråds- och lyxartiklar m. m. Den inre orneringen af trappuppgångarna och vestibulerna i kungliga slottet samt den yttre portalen å nationalmuseum i Stockholm äro af polerad Kolmårdsmarmor. Ortoceratitkalkstenen bearbetas till grafvårdar, trappsteg, golfplansten, yttre beklädnad af byggnader (t. ex. nationalmuseum i Stockholm). De i större svenska städer så allmänna stentrapporna bestå för det mesta af denna kalkstensart; och de långdragna, åt ena änden afsmalnande figurer, som ofta synas på den jämnnötta ytan af trappstegen, äro just förstenade ortoceratiter. Af den öfversiluriska korall- och enkrinitkalken på Gotland (s. k. Gotlands-marmor) tillverkas bordskifvor brefpressar m. m.; den har också blifvit använd till byggnader, hvarom flere af de gotländska gamla kyrkorna vittna. E. E.