Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Marmor

Ämne: Bergarter (petrografi) · Mineral, bergarter och geologi

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 10 (1886), sp. 960–961 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Marmor (Grek. marmaros). Hvarje slag af kalksten, som egnar sig för bearbetning till arkitektoniska eller andra föremål på ett sådant sätt att den antager polityr, kallas »marmor» (af Grek. marmairein, glänsa), hvilket namn således icke betecknar någon viss bergart. I allmänhet är det endast de kristalliniskt korniga kalkstenarna, som företrädesvis besitta nyssnämnda egenskap. Marmor kan hafva mycket olika utseende. Än är den rent hvit, än färgad eller på mångahanda sätt fläckig och ådrig, hvilket då beror derpå att äfven andra mineral än kalkspat finnas i bergarten. Fullkomligt ren och hvit marmor, sådan som bildhuggare begagna, är sällsynt, och någon fullt god sådan s. k. »statymarmor» har ej ännu inom Sverige anträffats, ehuruväl på många ställen ganska hvit och vacker marmor der finnes. Den svenska grönflammiga marmor, som brytes invid norra stranden af Bråviken vid Kolmården (kolmårdsmarmor; se d. o.) samt i Södermanland vid Klastorp, är mycket bekant och använd. -- Af italienska marmorarter må här nämnas carrara-marmor, hvit liksom paros-marmorn; giallo antico, gul, med rödbruna partier; rosso antico, blodröd, mera eller mindre ådrig; mandelato, ljusröd, ådrig och flammig; verde antico, grönflammig; marmo cipollino, blekgul, grönådrig; marmo bardiglio, svartgrå, med ljusgråa ådror. Jfr Kalksten. E. E.