Marmontel

Marmontel [-mångte'll], Jean François, fransk författare, f. 1723 i Bort (depart. Corrèze), antogs vid 16 års ålder till lärare i filosofi vid cisterciens-seminariet i Toulouse, vann 1745 tre pris vid »Jeux floraux», efter flere års misslyckad täflan, och flyttade s. å. till Paris, hvarest han beskyddades af Voltaire och hugnades med akademiska belöningar för panegyrisk hofpoesi. Genom madame Pompadours bemedling vardt han 1753 sekreterare vid Versailles-byggnaderna och innehade 1758--59 det inbringande privilegiet att utgifva den officiella literaturtidningen »Le Mercure». M. invaldes 1763 i Franska akademien och utsågs 1783 till hennes ständige sekreterare (efter d'Alembert) samt 1772 till rikshistoriograf (efter Duclos). 1797 var han en tid medlem af De gamles råd, men aflägsnades derur d. 18 Fructidor år V (d. 4 Sept. 1797). Han dog d. 31 Dec. 1799 i Habloville (depart. Eure). -- M. skördade bifall för de mycket medelmåttiga tragedierna Denys le tyran (1748) och Aristomène (1749), hvaremot tre andra föllo. Hans fint och behagligt skrifna Contes moraux (3 bd, 1761--65; ny följd 1792; svensk öfvers. i urval 1765) förvärfvade honom europeiskt anseende. I romanen Bélisaire (1767; »Belisar», 3:dje uppl. 1799) förekom ett kapitel om toleransen, hvilket ådrog M. Sorbonne-fädernas bannstråle, medan allmänheten och tänkarna togo författarens parti. Hans lika långtrådiga roman Les Incas (1777, ny uppl. 1864; »Incas, eller kejsaredömet Perus förstöring», 1795--96) var en stridsskrift mot den religiösa fanatismen. (En episod derur har legat till grund för Adlerbeth-Naumanns opera »Cora och Alonzo» samt Kotzebues drama »Cora».) M. författade äfven texten till operor (Le huron, 1768 m. fl.) samt omtyckta komiska operor, bl. a. Lucile (1769; »Lucile», 1776), Sylvain (1770; »Silvain», 1791), Zémire et Azor (1771; »Zemir och Azor», 1778), alla tre öfversatta af fru Lenngren, och La fausse magie (1774; »Den falska svartkonsten», 1792). Till alla dessa satte Grétry musik. I striden emellan Piccinis och Glucks anhängare var M. en ifrig partigängare för den förre. En verkligt förtjenstfull kritiker, visade M. ansatser till opposition mot klassiciteten, såväl t i sin Poétique française (3 bd, 1763) som i Éléments de littérature (6 bd, 1787; ny uppl. 1847), en samling af hans i den stora encyklopedien införda artiklar. Hans Mémoires (1805; ny uppl. 1846), som omfatta en tidrymd af 50 år, erbjuda ett mycket intressant porträttgalleri från detta märkvärdiga tidehvarf. M:s »Oeuvres complètes» utgåfvos senast 1819--20, i 7 bd, och hans »Oeuvres choisies» 1824--27 (12 bd).