Kanoniska rätten (Lat. jus canonicum; se Kanon) betecknar i sin mera ursprungliga hemärkelse alla från kyrkan utgångna rättssatser, men vanligast dock allenast inbegreppet af det antal dylika rättssatser, som blifvit upptagna i Corpus juris canonici. Från kyrkorätt, hvarmed förstås hvad från statens sida stadgats med afseende på i staten bestående religion och kyrkosamfund, skiljer sig således den kanoniska rätten till såväl innehåll som ursprung. Ty vid sidan af föreskrifter, som afse ordnandet af kyrkans ställning i förhållande till den verldsliga makten, finnas de, som höra till helt och hållet andra rättsområden. Och ehuru den verldsliga myndigheten i tidigare skeden af kyrkans utveckling ofta tog initiativet i kyrkliga frågor och förlänade sin stadfästelse åt deri fattade beslut, så var det dock kyrkans egne män, från hvilka dessa närmast utgingo. Och under hand lösgjorde sig kyrkan här alltmera från sitt beroende af den verldsliga makten.
Den kanoniska rättens källor äro för den äldre tiden beslut af allmänna eller partikulära synoder, till hvilka kyrkans män sammankommo, och, med 4:de årh., jämväl påfliga bref (decretales). Men dertill kom ytterligare ett element, som rättast torde betecknas med namnet apokryfiskt eller understucket. Och om äfven stundom allt vitsord genom särskildt beslut frånkändes rättssatser af denna beskaffenhet, skedde detta dock icke alltid eller förr, än de redan utöfvat inflytande på rättens framtida utveckling. Detta elements förekomst berodde mycket af det sätt, hvarpå den kanoniska rätten utbildat sig till ett särskildt lagverk. -- Visserligen upptogos i de äldre verldsliga rättsböckerna såväl af romerskt som germanskt ursprung kyrkorättsliga bestämmelser. Men derjämte företogo sig enskilde kyrkans män att upprätta särskilda samlingar deraf. Märkligast i detta hänseende äro för den äldre tiden Collectio dionysiana, från Italien, och Collectio hispana, med orätt äfven kallad Collectio isidoriana, från Spanien. I dessa mer eller mindre fullständiga rättsböcker upptogos äfven satser af föregifvet ålderdomligt ursprung, men af tvifvelaktig äkthet. Det verk, som i denna väg bragt det vidast och ådragit sig största uppmärksamheten, är den på grund af Collectio hispana i 9:de årh. i Frankrike utarbetade samling, som kallas den pseudo-isidoriska. Ty deri har en mängd falska påfliga bref blifvit intagen i uppenbar afsigt att bereda kyrkan större välde och oberoende gent emot den verldsliga regeringen och väl närmast till förmån för den biskopliga myndigheten. Alla dessa samlingar blefvo undanträngda genom det i midten af 12:te årh. tillkomna Decretum Gratiani, så kalladt efter sin upphofsman, en munk från klostret S. Felix i Bologna. I motsats till de förra samlingarna innehöll Decretum Gratiani en efter innehållet ordnad uppställning af materialet, hvarvid en fortlöpande text af författaren ytterligare förmedlade sambandet mellan de särskilda stadgandena. Först Decretum Gratiani vann också ett allmänt erkännande inom den kristna kyrkan. Det har äfven en annan betydelse. Det utarbetades under påverkan af
det vid universitetet i Bologna återväckta studiet af den romerska rätten och efter föredöme af de vid samma universitet öfver den romerska rätten gjorda glossatoriska arbetena. Och med detsamma blef den kanoniska rätten vid universiteten ett särskildt ämne för studier och vetenskaplig utläggning. Då namnet för den i den romerska rätten förfarne läraren var legista, har målsmannen för den kanoniska rätten i motsats dertill kallats canonista.
Decretum Gratiani omfattar tiden till år 1139. Till detsamma slöto sig af vissa påfvar till efterrättelse kungjorda samlingar af påfliga bref: Decretales Gregorii noni (1234), Liber sextus af Bonifacius VIII (1298) och Clementinarum libri V af Klemens V (1313). Jämte Decretum Gratiani betecknades nämnda från påfvarna sjelfva utgångna dekretalsamlingar redan vid koncilierna i Konstanz (1414--18) och Basel (1431--43) såsom Corpus juris canonici; och med dem var detta verk egentligen äfven afslutadt. Men derjämte hafva i upplagor af "Corpus juris canonici" upptagits dels 20 dekretal af Johannes XXII, dels andra påfvars bref, 73 till antalet, de s. k. Extravagantes communes. Detta har i viss mening sanktionerats derigenom att så äfven skett i den på föranstaltande af Gregorius XIII utgifna officiella upplagan. Att den kanoniska rätten sålunda sammanförts i ett afslutadt lagverk betydde för öfrigt icke ett afstannande i den kanoniska rättens utveckling. Denna fortgick tvärtom alltjämt. Det berodde allenast på förändrade tidsförhållanden att området för kyrkans verksamhet i detta afseende icke blef så vidsträckt som förut.
Från början afsågo de från kyrkan utgående rättssatserna närmast att ordna kyrkans inre förvaltning. Men sedan kyrkan tillkämpat sig erkännande och gunst af den verldsliga makten, vidgades gränserna för hennes rättsbildande myndighet. I det stora hela är detta ytterst att föra tillbaka till den särskilda ställning, som kyrkan kom att intaga i processuelt afseende. Redan de romerske kejsarna hade gifvit kyrkans föreståndare rätt att döma i sina underordnades civila tvister samt då frågan rörde kyrkliga angelägenheter. Enligt ofvannämnda dekretalsamlingar gjorde kyrkan bl. a. anspråk på att sträcka sin domsrätt till alla de saker, i hvilka en andlig var tilltalad eller eljest något kyrkligt eller religiöst intresse var inblandadt. Och om än kyrkan här och der måste tåla någon nedsättning i dessa sina anspråk, var det dock i ofvan angifna omfång, som kyrkan allmänneligen utöfvade sin domsrätt under medeltiden. Deraf blef en följd att den kanoniska rätten kom att innehålla en mängd civil-, straff- och processrättsliga bestämmelser. På den maktställning, som kyrkan eftersträfvade och för någon tid äfven innehade, beror åter hvad den kanoniska rätten innehåller i stats- och folkrättsligt hänseende. Sitt material har den kanoniska rätten till ojämförligt största delen hemtat från den romerska rätten, hvilken i de germanska landen, der hvar och en dömdes efter sin stams lag, ursprungligen betraktades såsom de andliges personliga rätt. Men derförutom upptogos i den kanoniska rätten äfven från annat håll rättssatser, från såväl mosaisk som germansk lag. Och till ej ringa del har den kanoniska rätten förarbetat dessa olika rättsmoment. Detta har då skett dels i afsigt att lämpa dem efter de för handen varande tidsförhållandena, dels ock under inflytande af de grundsatser, på hvilka den kristna läran hvilade. Såväl i det ena som i det andra afseendet har den kanoniska rätten härvid varit utvecklingen mera till gagn än till skada. Detta gäller i öfrigt om den kanoniska rätten i allmänhet. Det inflytande den utöfvat har äfven varit synnerligen stort. I Tyskland blef den kanoniska rätten från slutet af 15:de och början af 16:de årh. jämte den romerska rätten antagen såsom gällande rätt, hvarvid den kanoniska rätten, såsom den yngre, ansågs böra vid olikhet med den romerska ega företräde. Och annanstädes hafva de andlige, hvilka, såsom varande under medeltiden bildningens egentlige målsmän, i allmänhet hade samfundens styrelse och utveckling om händer, beredt den kanoniska rättens institut inträde i den verldsliga rätten. Det har härvid varit den kanoniska rätten till fördel att den hade egenskapen att i sig upptaga och införlifva rent germanska institut och derför icke var för de germanska folken så helt och hållet främmande. Till stor del har det ock varit genom den kanoniska rätten, som romerska rättsprinciper banat sig väg in i de germanska folkens rättssystem och sålunda blifvit grundläggande för den moderna rättsutvecklingen. Särskildt torde detta vara att antaga om de spår af romersk rättsåskådning, om hvilka redan Sveriges gamla landskapslagar bära vittne. Utom det att den kanoniska rätten, sådan den utbildat sig på grundvalen af "Corpus juris canonici", fortfarande är den katolska kyrkans lag, ehuru delvis satt ur kraft genom särskilda från de olika statsmyndigheterna utgångna lagar, har den alltså i egenskap af fordomtima rättskälla betydelse för alla de kristna folken. Särskildt må i detta sammanhang erinras, att den genom de s. k. naturrättslärarna blifvit grundläggande för hela den moderna folkrätten. Äfven i Sverige gällde den kanoniska rätten fordom såsom en lag i kyrkliga ärenden, och man har en särskild påminnelse derom genom det vid Skeninge kyrkomöte 1248 biskoparna meddelade åläggande att ega och flitigt studera Gregorius IX:s redan då publicerade dekretalsamling. Våra äldre rättsböckers kyrkobalkar återgifva i öfrigt den kanoniska rättens innehåll. Med reformationen och särskildt Upsala mötes beslut (1593) förlorade den dock för oss all annan betydelse än den historiska. A. W.