Kanon (Grek. kanon, Lat. canon, rättesnöre, regel). 1. Teol. a) Bibelkanon. Se d. o. -- b) Kyrkligt påbud, i synnerhet mötens beslut och påfliga förordningar. Se Kanoniska rätten. -- c) Katolska kyrkans böneformulär vid nattvarden (mässkanon). -- d) Inom katolska kyrkan förteckningen på de kanoniserade. -- 2. Jur., i romersk rätt benämning på den afgift, som erlägges till jordegaren af den, hvilken såsom emphyteuta innehar jord. Se Emphyteusis. -- 3. Konsth., en sammanfattning af reglerna för menniskokroppens måttförhållanden, afsedd att tjena som en direkt praktisk handledning vid återgifvandet af menniskogestalten. En sådan, lagligen fastställd, skall enligt antika författare (Diodorus Siculus) hafva funnits hos de gamle egypterna: den egyptiska kanon. Med ledning af denna kunde två på olika håll arbetande konstnärer utföra hvar sin del af ett gemensamt verk, utan att proportionen mellan delarna behöfde rubbas. Den egyptiska kanon skall under tidernas lopp hafva undergått åtskilliga förändringar, hufvudsakligen i syfte att framställa formerna smärtare och elegantare. Möjligen kan det qvadratiska rutnät, som stundom finnes angifvet på gamla egyptiska bildverk, hafva afseende härå. Kroppslängden delades (enligt Ch. Blancs beräkning) i 19 lika delar, hvilkas mått är långfingrets längd. Diodorus uppgifver 21 1/4 delar, hvarvid dock möjligen den höga egyptiska hufvudbonaden kan vara inberäknad. Andra uppgifva näslängden som det gemensamma måttet. -- Bland Greklands konstnärer sysselsatte sig Polykleitos från Sikyon, hufvudmannen för den peloponnesiska
skolan, Fidias' yngre samtida och medlärjunge hos Ageladas, mycket med läran om menniskokroppens proportioner. Han skref derom en bok, kallad "Kanon", och utförde som ett slags illustration till denna en bildstod af samma namn, Polyklets kanon, en normalgestalt för ungdomlig manlig skönhet, hvilken framställde en naken yngling bärande ett spjut. Efterbildningar af denna och en annan idealgestalt af samma syfte, en yngling, som lägger en bindel om hufvudet, har man trott sig finna i senare antika konstverk, f. n. i Neapel och i British museum i London. Enskildheterna i hans system äro ej närmare kända. -- Vitruvius, den romerske arkitekturförfattaren, har likaledes åtskilligt att meddela i detta ämne. -- Jämväl under medeltiden torde liknande matematiska regler för konstruerandet af menniskogestalten hafva uppstälts. Intressanta exempel derpå finnas i den franske stenhuggaren Villard de Honnecourt's skissbok från 1200-talet (Nationalbiblioteket i Paris), der kropparna äro intecknade i bestämda geometriska figurer, trehörningar och cirkelsegment. -- Bland renaissancens konstnärer sysselsatte sig många flitigt med studiet af detta ämne, så bl. a. Lionardo da Vinci uti Italien, Albrecht Dürer i Tyskland och, något senare, Jean Cousin i Frankrike. På deras och liknande undersökningar hvila de många senare framställningarna af läran om menniskokroppens normala måttförhållanden, hvilka länge och i vidsträckt mån begagnats, t. ex. vid teckningsundervisningen. -- En viss yttre säkerhet vid tecknandet af menniskofigurer kan visserligen vinnas genom anlitande af de medel, som dylika abstrakta regler erbjuda, men på samma gång framträda vanligen en störande enformighet och brist på individualitet. För ett rent handtverksmässigt återgifvande, t. ex. då fråga är om ett tillfälligt dekorationsarbete o. d., kunna de möjligen hafva någon betydelse, men ur friare konstnärlig synpunkt torde man ej böra tillmäta dem alltför stor vigt. -- 4. Musikt. a) Ett polyfont tonstycke, hvari temat upptages af en stämma och, medan det der ännu pågår, härmas af en annan eller undan för undan af flere andra, så att slutligen alla stämmor samtidigt äro sysselsatta dermed, ehuru hvar och en med en olika del deraf. Härmningen kan ske i enklang eller i oktav, qvint, ters etc., alltefter som densamma börjar på samma ton som första stämman eller på något högre eller lägre intervall. Vidare kan den vara trogen eller fri, rak eller omvänd, förstorad, förminskad, kräftgående m. m. (se Imitation); den kan sakna afslutning (oändlig kanon), den kan äfven icke alls vara antydd (gåtkanon, der endast första stämman utskrifves och den föredragande får gissa, hvar härmningen skall börja). Kanon var ursprungligen endast namnet på vissa tecken i och för utförandet af sjelfva stycket, hvilket då kallades fuga in conseguenza. Numera menas med fuga (se d. o.) en helt annan form, mera komplicerad, men äfven vida friare än kanon, ehuru den ofta upptager den senare såsom en öfvergående beståndsdel. Kanonformen har ofta äfven i nyaste tider varit med förkärlek och framgång odlad; vi erinra blott om den berömda kanon i Beethovens "Fidelio", stråkkanon i Schuberts C-dur-symfoni, scherzot i Schumanns F-dur-trio, Kiels "Kanons im kammerstil", Weitzmanns "Musikalische räthsel", Jadassohns serenader och duetter samt Ludvig Normans svit för två violiner. -- b) Hos de gamle grekerna var kanon namn på monokorden, emedan medelst densamma de matematiska intervallförhållandena bestämdes. Derför kallades äfven pythagoréerna, som fotade sin musikaliska teori på kanon, för kanoniker, i motsats till harmonikerna (Aristoxenos och hans skola), hvilka icke höllo så mycket på matematik i musiken. -- 5. Boktr., ett slags stora stilar, med hvilka man fordom tryckte mässkanon. Sådana stilar nyttjas nu mest för boktitlar, anslag o. d. Fin kanon innehåller 16, grof kanon 20 qvartpetit. 1. E. J. Ö. 2. L. A. 3. Upk. 4. A. L.