Kansli (T. kanzlei, Fr. chancellerie, af Lat. cancellaria) betecknade ursprungligen den med skrank (Lat. cancelli) omgifna plats, der offentliga urkunder utfärdades, sedermera det centrala ämbetsverk, som fått till uppgift att emottaga, registrera och förvara inkommande handlingar, att till föredragning bereda ärendena och att expediera regeringsmyndighetens beslut; så benämnas äfven de afdelningar af ett ämbetsverk, hvilka det åligger att uppsätta och utfärda verkets beslut och utlåtanden, och slutligen nyttjas denna benämning om den personal, som biträder riksdagen, dess kamrar och utskott samt kyrkomötet vid protokolls förande samt beslutens uppsättande och expedierande. -- 1. Det svenska rikskansliet framträder icke såsom något ämbetsverk förrän under 16:de årh. För kansligöromålen, som förut skötts af kansleren (se d. o.), behöfde vasakonungarna biträde icke blott af denne, som under deras tid började kallas rikskansler, utan äfven af sekreterare och andra skrifvare. Ett ordnadt verk blef rikskansliet först under Gustaf II Adolfs regering. Det ordnades då, likasom de öfriga stora verken, på kollegialt sätt och kallades Kanslikollegium. Detta kollegium skulle vara den egentliga härden för skötandet af rikets kansligöromål; det skulle enligt A. Oxenstiernas ord "föra pennan och ordet i konungens namn, der så behöfdes och tarfveligt var, såsom ock hålla riktighet på bref och akter, som utgingo och af konungen undertecknades". Genom detta verk skulle sålunda alla statshandlingar rörande landets såväl yttre som inre förhållanden gå; der fördes brefvexlingen med främmande makter, der skulle alla statut, landsstadgar, ordningar och privilegier författas, der skulle alla fullmakter skrifvas och utgifvas, der skulle öfriga regeringsbeslut, domar i revisionsmål, meddelanden till riksens ständer, befallningar till landshöfdingar och generalguvernörer m. m. d. uppsättas och expedieras. Om också efter hand de andra stora centrala verken fingo en viss behörighet att sköta kansligöromål för sina egna förvaltningsgrenar, gällde ändock ganska länge 1661 års kansliordnings förklaring angående kansliet, att det "uti ett välbestäldt regemente icke annat vore än dess lif och så till sägande sjelfva hjertat". Kansliets chef, rikskansleren, var också ett slags ordförande i rådet och i viss mån premierminister. Kanslikollegiets verksamhet inskränkte sig emellertid icke till kansligöromålens skötande; särskilda förvaltningsgrenar voro också åt detsamma anförtrodda. Till detsamma hörde först och främst utrikes ärendena. Med afseende å den inre förvaltningen hade det också en mängd uppgifter, ehuru dessa ej voro så noggrant bestämda och begränsade. Redan enligt 1626 års kansliordning hänfördes under kansliet stadsväsendet med handelskompanier, skrån och handtverk m. m., vidare hospital, fattigvård, förmyndareväsende, skjutsoch postinrättningar, akademier och skolor samt slutligen allt rörande landtregeringen, hvilket ej särskildt anförtrotts åt andra kollegier (till följd deraf skulle landshöfdingarna enligt 1634 års R. F., § 36, egentligen lyda under kansliet); genom 1661 års kansliordning ställdes äfven de kyrkliga ärendena under Kanslikollegium. Till följd af den inre förvaltningens växande omfattning och betydelse ökades efter hand Kanslikollegiets tjenstemannapersonal. 1626 utgjordes dess personal af rikskansleren, 2 riksråd såsom bisittare, de s. k. rikskansliråden, och 4 sekreterare jämte nödigt antal kanslister och kopister. 1634 års K. F. nämner särskildt hofkansleren (se d. o.) såsom bisittare i Kanslikollegiet. Af sekreterarna skulle enligt samma R. F. 2 vara statssekreterare (se d. o.) och bisittare i kollegiet, den ene för inrikes, den andre företrädesvis för utrikes ärenden. Derjämte skulle finnas ett nödigt antal kanslisekreterare, registratorer, kanslister, kopister, referendarier o. s. v.; af kanslisekreterarna skulle 1, sedermera 2, särskildt bereda och föredraga revisionsärenden. Rikskanslirådsplatserna ökades först till 3 och sedermera till 4; de indrogos 1680, men efter 1720 erhöll åter ett riksråd säte i Kanslikollegium under namn af rikskansliråd. Såsom bisittare af lägre rang ingingo i kanslikollegium efter 1680 kansliråd. Statssekreterarnas antal ökades 1719 till 3 och 1772 till 4; 1777 blefvo de åter 3, i det att utrikesärendena lemnades åt hofkansleren, och 1793 endast 2 på grund af Handels- och finansexpeditionens upphörande.
Hvarje statssekreterare förestod sin expedition. Dessa voro sedan 1719 Utrikes-, Krigs-, Civil- samt (från 1773) Handels- och finans-expeditionerna. Kanslikollegiets chef kallades till 1680 samt åren 1792--99 rikskansler; under den öfriga tid, som Kanslikollegium hade bestånd, benämndes han kanslipresident. Endast under åren 1790--92 saknade kollegiet chef. Kanslikollegium var under Karl XII:s tid föremål för en omfattande omorganisationsplan, i det att 1713 års kansliordning fördelade kansliet i ett kollegium och 6 expeditioner. Kollegiet skulle dels öfva inseende öfver underordnade myndigheter, dels rådslå rörande utrikes ärenden; de olika expeditionerna (Revisions-, Krigs-, Kammar- och Handels-expeditionerna samt 2 Utrikes-expeditioner) skulle för konungen föredraga och sedermera expediera de till hvar och en hörande ärenden. Denna omdaning af kansliet förlorade sin betydelse med Karl XII:s död. Sedan under gustavianska tiden oupphörliga förändringar skett med afseende å Kanslikollegium, upplöstes det helt och hållet d. 17 Febr. 1801. K. M:ts och rikets kansli förblef dock fortfarande en enhet under kanslipresidentens ledning och näst denne under hofkanslerens inseende. Det bestod nu af 3 statsexpeditioner (någon finansexpedition upprättades icke), Kabinettet för utrikes brefvexlingen samt kanslipresidentens byrå och Riksarkivet. -- 1809 omorganiserades kansliet å nyo. Nedre justitierevisionen, som 1801 utbrutits ur kansliet och utgjort ett eget verk under riksdrotsetens ledning, ställdes under justitiekanslerens chefskap och hänfördes till kansliet. Till detta räknades vidare Pommerska statsexpeditionen, Konungens kabinett för utrikes brefvexlingen och 4 statsexpeditioner för den inre styrelsen: Krigs-, Inrikes civil-, Handels- och finans- samt Ecklesiastik-expeditionerna. Justitierevisionen och dessa olika expeditioner voro sammanförda till ett helt i den s. k. kanslistyrelsen, hvilken stod under ledning af utrikes statsministern och hade såsom bisittare hofkansleren, 4 statssekreterare, vissa kansliråd, öfver-postdirektören, kabinettssekreteraren och Riksarkivets sekreterare (chef). Kanslistyrelsen, som hade till särskild uppgift att, utom befattning med utrikes ärenden m. m., föra uppsigt öfver arbetet inom statsexpeditionerna, upplöstes d. 30 Nov. 1833, men utrikes statsministern fortfor att vara chef för K. M:ts kansli ända till 1840. Detta år undergick kansliet i samband med statsrådets omorganisation äfven i andra afseenden väsentliga förändringar, i det att hofkanslers- och statssekreterare-ämbetena afskaffades. Nedre justitierevisionen ställdes under justitiestatsministerns chefskap, en särskild Justitiestatsexpedition inrättades och Krigsexpeditionen delades i två. Kansliet är numera deladt på sju departement, och hvarje departementschef är chef för sin afdelning. Under honom ledes afdelningen af en expeditionschef (som i Utrikesdepartementet bär titeln kabinettssekreterare), biträdd af kansliråd och byråchefer, kanslisekreterare, registratorer o. s. v. Desse ämbets- och tjenstemän, för hvilka instruktion senast utfärdats d. 7 Juni 1878, hafva till uppgift att mottaga de till departementet inkommande handlingar, att till föredragning bereda de till departementet hörande mål och ärenden, att föra protokoll vid regeringsärendenas afgörande samt uppsätta expeditioner på grund af besluten. -- Nedre justitierevisionen och Justitiekanslersämhetet räknas fortfarande till K. M:ts kansli, hvaremot Riksarkivet, K. biblioteket, Statistiska centralbyrån, Generalpoststyrelsen m. fl. ej längre lyda derunder. -- Äfven inom flere af de större ämbetsverken, t. ex. Kommersekollegium, Statskontoret, Kammarrätten, Generaltullstyrelsen m. fl., samt landshöfdingeämbetena (landskansli, se d. o.), förekomma särskilda kansliafdelningar. -- 2. Riksdagens kansli åligger, enligt R. O. § 80, att uppsätta och expediera de för bägge kamrarna gemensamma skrifvelser, som icke tillhört ständigt eller i dess ställe särskildt tillsatt utskotts behandling, äfvensom riksdagsbeslutet, hvarjämte detta kansli, enligt Regl. föreskr. för riksdagen § 13, har att ombesörja tryckningen af alla de handlingar, hvilka till kamrarna inkomma och från dem utgå samt ej i annan ordning blifvit på allmän bekostnad tryckta, för att till kamrarnas ledamöter utdelas. Inseendet öfver riksdagens kansli utöfvas af kanslideputerade (se nästa art.). 1. K. H. B. 2. H. L. R.