Kantra, sjöv. 1. Ett fartyg kan kantra af olika anledningar, såsom genom att föra för mycket segel, genom en hastig vindstöt, synnerligast om han kommer från lä, genom lastens förflyttning till ena sidan under hög sjögång, genom misstag i konstruktionen eller vid lastens stufvande, så att fartygets tyngdpunkt kommit för högt upp, o. s. v. Vid tillbud till kantring är af största vigt att så fort som möjligt, innan det gått för långt, få loss skot och fall, hvarigenom fartyget å nyo kan resa sig. Vid båtsegling bör man således under byaktigt väder aldrig belägga skoten, utan hålla dem i hand, sedan en rundtörn tagits om en kna p e. d. Vill fartyget ej resa sig, brukar man försöka att genom akterseglens intagande och förseglens ökande bringa fartyget att falla rund (förändra sin riktning), så att vinden fås in på motsatt sida och krängningen derigenom förminskas, hvarefter lasten -- om denna förskjutit sig -- vid första tillfälle bör lämpas öfver till andra sidan. De flesta fartyg torde dock ej resa sig, utan genom vattnets inträngande på öppna stället småningom sjunka. -- 2. Äfven om tidvattnet begagnas uttrycket kantra, och man betecknar då dermed strömmens omkastning från ebb till flod eller tvärtom. Detta sker vanligtvis ej hastigt, ty alltid gifves någon qvartstimme, hvarunder s. k. "stillvatten" eger rum. Ehuru "tidkantringen" vanligen sker samtidigt med det höga och låga vattenståndet, är detta dock ej alltid förhållandet annat än i smärre floder och vattendrag. R. N.
Nordisk familjebok · första upplagan
Kantra
Ämne: Fartygs manövrar, navigation och sjörätt · Sjöväsende och sjömanskap
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 8 (1884), sp. 212–213 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗