Kapitularier

Kapitularier (Lat. capitularia), sing. capitulare, kallades de af den karolingiska ättens regenter utfärdade stadgarna (af Lat. capitula, d. v. s. paragrafer, i hvilka de voro indelade). De bilda en fortsättning af de stadgar (edicta, decreta, constitutiones), som redan de merovingiske konungarna efter de romerske kejsarnas föredöme utfärdat. De utgjorde innehållet af en administrativ lagstiftning, som uteslutande hade sin källa i den kungliga (kejserliga) maktfullkomligheten ("konungsbannet", i viss mån motsvarande den högre romerske ämbetsmannens och den romerske kejsarens imperium), om det ock hos frankerna, liksom i Sverige under medeltiden, var vanligt, att konungarna (eller kejsarna) om dessa stadgar rådslogo med sina andlige och verldslige stormän, församlade till herredagar (placita regis). Skilnaden mellan capitulare och lex var hos frankerna och öfriga till det frankiska riket hörande folk densamma som i Sverige mellan k. stadga eller förordning och egentlig lag. Till den senare erfordrades nämligen folkets samtycke; och en sådan med folkets samtycke antagen lag kunde derför ej häller utan dess bifall upphäfvas eller ändras, hvilket deremot ej var händelsen med en k. stadga. Om derför en kunglig stadga skulle upphöjas till egentlig lag och intagas i en viss folkstams lagbok, så måste folkets samtycke dertill på ett eller annat sätt inhemtas. Sohm antager, att detta hos frankerna alltid skett på häradstingen; men ett spår, nämligen en k. stadga af år 803 (capitula minora [legi salicae addenda]), synes antyda, att det åtminstone någon gång skett på de landtdagar, som de s. k. kungsbuden (missi regis l. dominici) årligen höllo enligt Karl den stores anordning. Se Karl, romerske kejsare, 1. S. F. H.