Karl, svenska prinsar: 1. K. Filip, hertig af Södermanland, Nerike och Värmland, son till Karl IX och Kristina af Holstein, föddes d. 22 April 1601 i Reval, der föräldrarna för tillfället befunno sig. Liksom sin äldre broder, Gustaf Adolf, erhöll han en vårdad uppfostran under ledning af Johan Skytte. Då hans fader 1605 uppgjorde sitt testamente, stadgade han deri, att K. F. skulle erhålla samma hertigdöme, som han sjelf innehaft, samt alla arfvegods inom hertigdömet och hälften af de andra. Några år derefter blef K. F., utan sitt eget åtgörande, medelpunkten för en vidt sväfvande plan. Jakob de la Gardie hade nämligen 1611 förmått innevånarna i Novgorod och norra Ryssland förbinda sig att välja en af Karl IX:s söner till tsar. När kort derefter s. å. Gustaf Adolf blef Sveriges konung, kunde endast K. F. komma i fråga. Men hans moder, enkedrottningen, som blifvit sonens förmyndare, var ej villig att sända sitt älsklingsbarn till det barbariska Ryssland; och Gustaf Adolf, som väl insåg, att ryssarna ej menade allvar med sina löften, verkade icke synnerligen ifrigt för sin broders sak. Sedan han länge fördröjt dennes afresa, lät han honom slutligen, i midten af år 1613, åtfölja några ryske utskickade till Viborg, der de närmare vilkoren skulle uppgöras. Förhandlingarna ledde dock ej till något resultat, utan hertigen fick resa hem igen, sedan ryssarna valt sig en inhemsk tsar. -- I Sverige bevakades hertigens intressen med största nit af hans moder, som af sin öfverdrifna omtanke om honom ofta nog förorsakade konungen stora besvärligheter. Vid kröningen 1617 upplågade t. o. m. mellan Gustaf Adolf och enkedrottningen samt hertigen, med anledning af de hertigliga privilegierna, en häftig strid, som dock slutligen bilades genom Gustaf Adolfs eftergifvenhet. Straxt derefter företog K. F. en utländsk resa, hvarunder han besökte Danmark, Tyskland och Frankrike. Konungen hade uppmanat honom att under resan utvälja sig "en dygderik fröken" till gemål, men detta skedde ej. År 1621 åtföljde hertigen sin broder på tåget mot Livland och deltog med utmärkelse i Rigas belägring, under hvilken han insjuknade så svårt, att Gustaf Adolf på sin hemresa måste qvarlemna honom i Narva. Han dog der d. 25 Jan. 1622, djupt sörjd af konungen, som högt värderade hans många utmärkta egenskaper och ädla karakter. Han ligger begrafven i Strengnäs domkyrka. -- K. F. hade d. 5 Mars 1620 ingått ett hemligt äktenskap med Elisabet Ribbing, dotter till riksskattmästaren Seved Ribbing, och hade med henne en dotter, Elisabet Gyllenhielm (se d. o.), som dock föddes först efter hans död. J. Fr. N.
2. K. August, kronprins, yngste son af hertig Fredrik Kristian af Augustenborg och prinsessan Charlotta Amalia Vilhelmina af Holstein-Ploen, föddes d. 9 Juli 1768 på slottet Augustenborg och hette ursprungligen Kristian August. Efter slutade studier ingick han 1786 i dansk krigstjenst, deltog sedan under några år i de stora revolutionskrigen såsom chef för en österrikisk rytterikår, återvände hem efter freden i Lunéville (1801), utnämndes 1804 till befälhafvare i det söndenfjeldske Norge och öfvertog, våren 1806, detta befäl. Hans manliga karakter, rättframma sätt och enkla lefnadsvanor, hans praktiska duglighet och välvilliga väsende tillvunno honom inom kort i hög grad norrmännens tillgifvenhet. Han hade tillträdt sin befattning under fredslugn, men andra tider kommo snart. Englands skändliga plundringståg mot Köpenhamn (Aug.--Sept. 1807) tvang oemotståndligt Danmark att öfvergifva den tillbakadragna hållning, som det dittills lyckats iakttaga under den pågående verldskampen. En första, omedelbar följd af dessa tilldragelser var att, på grund af Englands då obestridda herravälde öfver hafven, förbindelsen mellan Norge och moderlandet blef fullkomligt afskuren, hvadan det befanns nödigt att tillsvidare för Norges räkning anordna en själfständig regering (d. 24 Aug. 1807). I denna "interimistiska regeringskommission" sattes hertigen till ordförande. Då krig kort derefter (d. 29 Febr. 1808) förklarades jämväl mot Sverige, blefvo följderna af detta krigstillstånd för Norge synnerligen känbara, och sjelfva kriget måste blifva allt annat än populärt i Norge. Åsigterna om dess skadlighet såväl för Norge särskildt som ock, ur politisk synpunkt, för hela Norden vunno liflig anklang t. o. m. inom regeringskretsarna. Visserligen lyckades hertigen att med biträde af underbefälhafvarna öfver den vid södra gränsen mot Sverige sammandragna truppstyrkan mota G. M. Armfelts anfallsplaner, men bristen på förnödenheter af alla slag var betydande, och efter en hundraårig fred kunde krigsdugligheten ej vara stor, vare sig hos trupp eller hos befäl. Detta allt måste hämmande inverka på hvarje från norsk sida planlagdt anfall. På den svenska sidan var ställningen ingalunda fördelaktigare. De verkliga krigshändelserna blefvo under sådant förhållande nödvändigtvis å ömse sidor ytterligt obetydliga, och alltifrån Juli månad 1808 rådde i sjelfva verket på denna sida af krigsskådeplatsen, liksom genom tyst öfverenskommelse, ett slags vapenhvila, som efter förnyade rådplägningar mellan de fientliga befälhafvarna och deras utskickade fortfor ända till krigets slut. Ett bland dessa möten blef genom sina följder särdeles märkligt. Den 28 Juli 1808 mottog prins Kristian August i högqvarteret, Hafslund, den svenske öfverbefälhafvarens (G. M. Armfelts) stabschef, frih. C. H. Posse. Då denne kort efter sin återkomst sammanträffade med G. Adlersparre, gaf han en entusiastisk skildring af prinsens person, sätt och åsigter, och utbrast slutligen: "En sådan prins är det som vi behöfva!" -- Att Adlersparre redan då hörde till den talrika skaran af de med Gustaf IV Adolfs styrelse missnöjde, är visst. Efter den tiden uppstodo hos honom planer, som sväfvade vidt utöfver ett blott ombyte af regentens person. Allt tydligare träda de i dagen i följande former: konungens afsättning, hans ätts utestängande från tronen, valet af hertig Karl till konung och af prins Kristian August till tronföljare samt genom honom en förening med Norge, till ersättning för Finland, hvars förlust syntes beseglad. Fullkomligt utredt är ej i hvad mån dessa planer, och särskildt de båda sistnämnda, hunnit mogna, innan 1809 års revolution blef en nödvändighet. Men säkert synes vara, att Kristian August sjelf vid denna tid ej hade någon aning om dem, och således ej häller af dem rönte någon inverkan vid besluts fattande om den vapenhvila, som önskades under "vestra arméns" marsch till Stockholm. Från dansk sida blef emellertid prinsen, med anledning af krigsrörelsernas inställande, utsatt för sårande misstankar, hvilka ökades, då ryktet om hans utsigter vid tronföljarevalet i Sverige började sprida sig. Ställningen blef i detta hänseende för honom så mycket svårare, som konung Fredrik VI sjelf efter omhvälfningen i Sverige funnit tillfället lämpligt att för sin egen person uppträda såsom kandidat till Sveriges krona. För Adlersparre och hans meningsfränder, bland hvilka B. B. von Platen intog ett framstående rum, var det dock en jämförelsevis lätt sak att genomdrifva prinsens val. I enlighet med hvad Hemliga utskottet d. 12 Juli 1809 tillstyrkte, föreslogs i en kungl. proposition af d. 15 i s. m. Kristian Augusts utväljande, hvilket redan samma dag bifölls af bondeståndet och tre dagar senare af de öfriga stånden. Sedan den utkorades svar å den officiella skrifvelsen derom anländt, utropades han högtidligen å rikssalen d. 28 Aug. till tronföljare.
Såsom vilkor för sitt antagande af valet hade prinsen dock uttryckligen uppställt dels danske konungens medgifvande att han finge mottaga anbudet, dels också att fred först skulle vara sluten mellan Sverige och Danmark. Sedan dessa båda vilkor uppfylts, fastställdes tiden för prinsens afresa från Norge till första dagarna af år 1810, och på sin adoptivfader Karl XIII:s särskildt framställda önskan antog han namnet Karl August. Den 6 Jan. 1810 mottogs han vid Svinesund högtidligen af Sveriges ombud, bland hvilka Adlersparre med skäl intog främsta platsen, höll d. 22 s. m. sitt högtidliga intåg i Stockholm samt aflade d. 24 å rikssalen sin trohetsed och mottog ständernas hyllning.
Äfven i sitt nya fädernesland förstod prinsen snart att vinna hjertan. Med den gamle konungen stod han inom kort på förtrolig fot; och ehuruväl hans yttre företeelse icke egde något imponerande, voro dock hans enkla lefnadsvanor och hjertats godhet egnade att förvärfva honom folkets kärlek. Ett undantag härvid gjorde den liga (slägten von Fersen m. fl.), hvars älsklingsplan -- den gamla kungaättens bibehållande -- genom K. A:s val öfverändakastats och hvars aristokratiska tycken stötte sig på kronprinsens enkla, nästan borgerliga
umgängeston. I midten af Maj månad 1810 anträdde K. A. en resa till södra delarna af riket, hvarvid ock ett möte mellan honom och hans äldste broder egde rum. Efter att hafva i Helsingborg den 28 Maj skilts från denne begaf sig kronprinsen till Qvidinge hed, der han s. d. skulle öfvervara exercis af mörnerska husarregementet samt skånska husarregementets exercis-sqvadron. Han steg der till häst, men syntes efter en kort stunds ridt vackla i sadeln och förlora herraväldet öfver sin springare. Han sjönk till marken, anträffades af sin tillskyndande uppvaktning sanslös och var inom en half timmes förlopp död. Att en blodutgjutning i hjernan framkallade dödsfallet är numera -- särskildt på grund af A. J. Amnéus' undersökningar (Upsala univ:s årsskrift, 1866) -- stäldt utom allt tvifvel. Hotande förebud hade ingalunda saknats, ehuru de voro föga kända utom kretsen af prinsens närmaste. Den stora massan af folket hade, såsom ofta plägar ske, svårt att tro på ett naturligt dödssätt, men dess större benägenhet att omfatta de rykten om förgiftning, som redan förut spridts kring landet. Man kan ej förvånas öfver att farhågor och misstankar i denna riktning skulle uppstå och slå rot förnämligast hos ledarna af det parti, som på K. A. stödde sina bästa framtidsplaner, och man kan lätt ana deras sinnesstämning, då det plötsliga dödsfallet krossade alla deras beräkningar. Men sorgen ledde beklagligen in på villovägar. Man begick den oförsigtigheten att, i tydlig afsigt att få en förgiftning konstaterad, från Stockholm nedsända den bekante kemisten Berzelius och läkaren M. M. Pontin. Desse funno vid sin ankomst till Skåne, att obduktion redan verkstälts af prinsens lifmedikus Rossi, i närvaro af de tillkallade Lundsprofessorerna Florman, Liljewalch och Engelhardt. Då det vid liköppningen förda protokollet ej gaf något stöd åt det gängse ryktet, blef detta för den snart fanatiskt upphetsade opinionen blott ett ytterligare intyg på den redan förut misstänkte Rossis brottslighet. De skrifvelser i ämnet, som aflätos af Berzelius och Pontin, äro, lika litet som det af Collegium medicum afgifna utlåtandet, egnade att höja någonderas vetenskapliga anseende, utan vittna fastmer om en på förhand intagen partisk ståndpunkt. De på förgiftningssqvallret grundade misstankarna vände sig mot den ofvannämnda aristokratiska ligan och isynnerhet mot riksmarskalken A. von Fersen samt ledde till det sorgliga efterspelet vid prinsens likfärd till Riddarholmskyrkan, d. 20 Juni, då Fersen mördades af pöbeln (se Fersen 7).
K. A. saknade fullkomligt hvad man kallar kunglig hållning. Han var kortväxt, fetlagd och något koppärrig; hans ovanligt korta hals, höga ansigtsfärg och blodsprängda ögon förebådade apoplexi. Vid denna frånvaro af yttre företräden framträdde dess bjertare hans rika inre egenskaper: hans gudsfruktan, flit, ordhållighet och välvilja. Han var god hushållare i fråga om sig sjelf, men gifmild mot andra. Han afskydde sqvaller och hade ett godt och redigt omdöme. Under sin korta vistelse i Stockholm bevistade han flitigt statsrådets öfverläggningar, men blandade sig aldrig i ärendenas afgörande och har sålunda näppeligen i sitt adoptiv-fädernesland qvarlemnat något spår af sin verksamhet, men väl ett kärt minne. J. H.
3. Karl (Oskar K. Vilhelm), hertig af Vestergötland, konung Oskar II:s och Sofias af Nassau tredje son, föddes d. 27 Febr. 1861 i Stockholm, utnämndes d. 21 Jan. 1881 till underlöjtnant vid Lifgardet till häst, Vestgöta regemente och norska Kavaleribrigaden samt tillbragte höstterminen 1881 och läsåret 1882 vid Upsala universitet. Prinsen, som f. n. (1884) deltager i pågående kurs vid Krigshögskolan, innehar sedan d. 13 Apr. 1883 löjtnants grad. Vid kejsar Alexander III:s kröning i Moskva, våren 1883, representerade han det svenska konungahuset.