Karl (Charles), franska konungar:
1. K. (I) den store. Se Karl, romerska kejsare 1.
2. K. (II) den skallige. Se Karl, romerska kejsare 2.
3. K. (III) den enfaldige (Ch. le simple), 892--923, var yngste son till Ludvig den stammande och hade blifvit förbigången vid tvänne konungaval, då fransmännen först (885) valt den tyske karolingen Karl den tjocke och sedan (888) grefve Eudo af Paris. Mot denne senare uppställdes dock efter några år (892) Karl den enfaldige af ett parti som motkonung, och efter Eudos död (898) blef han, förnämligast genom» ärkebiskop Fulkos af Reims inflytande, allmänt erkänd som konung. Han var dock ingalunda vuxen den svåra uppgift, som på den tiden förelåg en fransk konung, nämligen att på samma gång skydda landet mot nordmännen samt häfda konungamaktens anseende och myndighet mot de sjelfrådige och hersklystne store. Med nordmannahöfdingen Rollo afslöt han 911 ett fördrag, hvarigenom han åt denne och hans män såsom hertijjligt län inrymde det söder om Engelska kanalen belägna område, som efter nordmännen fick namnet Normandie; hvarjämte Rollo, som lät döpa sig och vid dopet antog namnet Robert (I), förmäldes med konungens dotter Gisela. -- Sedan ärkebiskop Fulko af Reims, K:s förnämsta stöd, blifvit mördad på anstiftan af grefve Balduin af Flandern (900), hade K. skänkt hela sitt förtroende åt en viss Hagano, som var af ringa stånd och föremål för de stores afund och hat. Vid den karolingiska ättens utgång i Tyskland (911) hade hertigen af Lothringen, Rainer, gifvit sig under K. Men efter Rainers död (916) stötte sig K., på Haganos ingifvelse, med hans son och efterträdare Giselbert, och denne sökte då uppreta de franske stormännen mot K. och hans gunstling. Omsider gjordes mot den svage konungen ett uppror af hans förnämste vasaller, som 922 korade till konung Robert (I) af Francien, yngre broder till den förutnämnde Eudo af Paris, och, sedan Robert stupat i en slagtning (923), till hans efterträdare utsago hans måg, hertig Rudolf af Burgund. Blott hertigarna af Normandie och Aquitanien förblefvo K. trogna och bekrigades derför af de upproriske. I sitt trångmål sökte K. t. o. m. hjelp hos de nordmän, som under sin höfding Ragenald vid denna tid inseglat i Loire och hemsökt Aquitanien, men nu, förstärkte af landsmän från Rouen i Normandie, vände sig till trakten kring Oise och sedan under flere år med sina plundringar hemsökte olika delar af norra och mellersta Frankrike, i synnerhet området mellan Seine och Loire. Emellertid blef K. lockad till ett personligt möte i S:t Quentin med Rudolfs anhängare grefve Heribert II af Vermandois och af honom mot tro och lofven tillfångatagen (923). Men då Heribert några år senare (927) blef oense med Rudolf, satte han K. åter på fri fot och uppträdde såsom hans anhängare. Han lyckades äfven draga hertig Hugo af Francien (Hugo Capets far) på sin sida, och båda förbundo sig med den tyske konungen Henrik Fogelfängaren, som ville begagna sig af alla dessa inre oroligheter i Frankrike för att återvinna det affallna Lothringen. Det kom dock redan följande år till förlikning mellan Heribert och Hugo å ena sidan samt konung Rudolf å den andra, och följden deraf blef att K. åter inspärrades i fängelse. Kort derefter ingicks dock en förlikning i Reims mellan honom och Rudolf, i kraft hvaraf K. erhöll Attigny, väl med vilkor att erkänna Rudolf som konung. K. dog redan följande året (929) i Peronne, efterlemnande en minderårig son, Ludvig, som tillika med sin moder, konung Athelstans syster, flytt till England och efter Rudolfs död (936) återkallades och upphöjdes på den ledigblifna tronen. S. F. H.
4. K. (IV) den sköne (Ch. le bel), konung af Frankrike och Navarra, son af Filip den sköne och Johanna af Navarra, f. 1294, uppsteg efter sin äldre broders, Filip den långes, död (1322) på tronen. Han regerade strängt och despotiskt samt tvang påfven att låna sig till verktyg åt hans nycker. Död 1328. Med
honom utslocknade kapetingiska ättens äldsta linie på manssidan.
5. K. (V) den vise (Ch. le sage), Johan II:s son, f. 1337, erhöll 1349 större delen af Dauphiné och var den förste franske tronföljare, som bar titeln dauphin. Då Johan II i slaget vid Poitiers 1356 blef tillfångatagen af engelsmännen, öfvertog K. såsom "lieutenant du roi" regeringen och sammankallade riksständerna, men råkade med dem i en häftig strid om makten. Fullständig anarki blef rådande i Frankrike, då bönderna reste sig mot sina herrar (la jacquerie) och staden Paris under borgaren Etienne Marcels ledning utropade Karl den elake af Navarra till Frankrikes generalkapten (1358). K. lyckades dock inom kort kufva de revolutionära rörelserna; deremot måste han 1360 med uppoffrande af hela sydvestra Frankrike köpa freden i Bretigny med England. Då konung Johan s. å. återvände ur fångenskapen, nedlade K. regeringen; vid faderns död, 1364, besteg han tronen. Sjelf var K. kroppsligt svag och utan krigisk talang, men förstod att uppsöka den framstående fältherreförmågan Bertrand du Guesclin, hvilken från England återeröfrade allt (utom Calais), hvad Frankrike under de båda föregående konungarna förlorat. Inom landet upprätthöll K. med kraftig hand ordningen; och, liksom sina företrädare despotiski sinnad, upphörde han att sammankalla ständerna och utskref godtyckligt nya skatter. Han gynnade handel och näringar, omgaf sig med lärde och konstnärer samt grundade det kungliga biblioteket i Paris. Död 1380. K. var fader till Karl VI och Ludvig af Orléans.
6. K. (VI) den folkkäre (Ch. le bien aimé) eller den vansinnige (l'insensé), den föregåendes son, f. 1368, efterträdde sin fader 1380. Under hans minderårighet tvistade hans farbröder, Ludvig af Anjou, Johan af Berry och Filip den djerfve af Burgund, om makten. Redan 1382 blef han myndig och deltog s. å. i ett fälttåg mot de flamländska städerna, men först i slutet af 1380-talet frigjorde han sig från sina farbröders inflytande och lemnade sitt förtroende åt konnetabeln af Clisson. Ett bättre tillstånd var derefter på väg att inträda i Frankrike, då K. på ett krigståg till Bretagne plötsligt blef vansinnig. Han tillfrisknade väl för en kortare tid, men återföll redan sommaren 1393 i sinnessjukdom, och denna varade med korta afbrott ända till hans död, 1422. Under hans svaghetstillstånd var Frankrike tummelplatsen för häftiga strider mellan de båda om makten täflande partierna, det burgundiska och det orleanska, samt hemsökt af engelske konungen Henrik V:s anfall. K. var förmäld med Isabella af Bajern (se d. o.) och hade med henne flere barn, bland hvilka sonen Karl (se nedan) och dottern Katarina (se Katarina, engelska drottningar 1).
7. K. (VII) den segersälle (Ch. le victorieux), den föregåendes femte son, f. 1403, blef 1416 efter sina äldre bröders död dauphin och slöt sig till det orleanska l. armagnacska partiets ledare, grefven af Armagnac, hvilken såsom konnetabel styrde riket i den vansinnige Karl VI:s namn. För att befästa sitt välde öfver K. stiftade Armagnac oenighet mellan honom och hans moder, Isabella af Bajern, hvilken till följd deraf öfvergick på det burgundiska partiets sida. Redan 1418 blef Armagnac tillfångatagen och dödad af det burgundiska partiet, och K. blef derefter det orleanska partiets hufvudman. Ett möte aftalades mellan honom och hertig Johan af Burgund för att söka åstadkomma en samverkan mellan de båda partierna mot deras gemensamma fiender, engelsmännen, men försoningen omöjliggjordes derigenom att hertig Johan förrädiskt nedhöggs af K:s följeslagare (1419). I stället förenade sig Isabella och den mördades son, Filip den gode, med engelsmännen och aftalade i fördraget i Troyes d. 21 Mars 1420, att Henrik V af England skulle under Karl VI:s lifstid föra regeringen och efter hans död uppstiga på Frankrikes tron. Frankrikes ständer bekräftade fördraget, hvarefter K. anklagades inför parlamentet i Paris samt dömdes förlustig alla sina rättigheter och till evig landsflykt. Då både Henrik V och Karl VI två år derefter afledo (1422), hyllade det burgundiska partiet Henrik VI af England såsom Frankrikes konung; armagnacarna slöto sig till den legitime tronarfvingen K. Denne innehade landskapen söder om Loire, men hans skattkammare var uttömd och hans trupper färdiga att skingra sig. Genom Jungfruns af Orléans uppträdande och den franska nationalkänslans återuppvaknande lyckades K. efter hand komma i besittning af hela Frankrike, utom Calais, oaktadt han sjelf genom sin svaghet och lättleddhet snarare skadade än gagnade sin sak. Biträdd af generalfälttygmästaren Jean Bureau och finansministern Jacques Coeur, upprättade han en stående här, hvilken underhölls medelst en för detta ändamål af ständerna beviljad skatt (la taille), ordnade finans- och rättsväsendet samt häfdade genom en ny "pragmatisk sanktion" (1438) den gallikanska kyrkans frihet. Men äfven vid den inre styrelsen visade K. samma karakterslöshet som under kriget: han tvekade ej att uppoffra sin trognaste tjenare, Jacques Coeur, åt det med reformerna missnöjda partiets hat. K:s sista regeringsår upptogs af strider med sonen, dauphin Ludvig (XI), och af fruktan för att blifva förgiftad af denne skall han hafva dött af svält (1461). Om hans förhållande till Agnes Sorel se d. o.
8. K. (VIII) den godmodige (Ch. l'affable), den föregåendes sonson, Ludvig XI:s son, f. 1470, uppsteg på tronen 1483. Han förmälde sig 1491 med Anna, arfvinge till Bretagne, och möjliggjorde sålunda detta vigtiga landskaps förening med franska kronan, men råkade derigenom i strid med hennes förre trolofvade, kejsar Maximilian, med hvars dotter K. förut varit förlofvad. På konungariket Neapel hade han arfsanspråk efter det utdöda regenthuset Anjou, och utan svärdsslag eröfrade han 1495 Neapel, men lemnade plötsligt sin eröfring i sticket, då flere italienska stater, kejsar Maximilian och Ferdinand den katolske emot honom ingingo den s. k.
ligan i Venezia. Död 1498. Han var godmodig, men inskränkt. Med honom utslocknade den äldre linien af huset Valois.
9. K. IX, son af Henrik II och Katarina af Medici, f. 1550, d. 1574, efterträdde sin broder Frans II 1560. Under hans minderårighet fördes regeringen af hans moder, hvilken äfven efter hans myndighetsförklaring utöfvade ett stort och förderfbringande inflytande på honom, ehuru han tidtals sökte frigöra sig derifrån. Under hans regering börjades hugenottkrigen, och han lät af sin moder öfvertala sig att gifva sitt bifall till det parisiska blodbröllopet (1572; se Bartolomei-natten).
10. K. X, broder till Ludvig XVI och Ludvig XVIII, född d. 9 Okt. 1757, bar före sin tronbestigning titeln grefve af Artois. Illa liden af franska folket, var han en af de förste, som vid den stora revolutionens utbrott emigrerade från Frankrike till Tyskland (1789), der han eggade kejsar Leopold II att uppträda mot revolutionen och deltog i furstemötet i Pillnitz (1791), hvarefter han 1793 begaf sig till Petersburg. Efter Ludvig XVII:s död, 1795, utnämndes han af Ludvig XVIII till konungens ställföreträdare ("generallöjtnant") och gjorde med en engelsk flottilj ett misslyckadt landstigningsförsök på kusten af Vendée (s. å.). Han vistades derefter nästan uteslutande i England till 1814, då han åtföljde de allierade härarna till Paris. I Ludvig XVIII:s namn öfvertog han der regeringen och afslöt ett vapenstillestånd med de förbundne. Vid Napoleons återkomst, 1815, vistades han i Lyon, men flydde, öfvergifven af trupperna, derifrån till Gent. Efter den andra restaurationen återvände han till Paris, men tog icke under Ludvig XVIII:s regering någon egentlig del i det politiska lifvet. Vid 67 års ålder efterträdde han sin broder såsom fransk konung (1824). Han ville sitt folks väl, men var alltför okunnig, fördomsfull och lättledd för att kunna uträtta något till dess fromma. Stödjande sig på högadeln, presterskapet och jesuiterna samt öfvertygad om den absoluta monarkiens förträfflighet, arbetade han på den gamla ordningens återinförande. Redan 1824 framkallade han det liberala partiets missnöje genom ätt föreslå och genomdrifva ett årligt anslag af 30 mill. francs åt emigranterna under revolutionen, och oppositionen ökades, då regeringen framlade lagförslag till tryckfrihetens inskränkande samt upplöste nationalgardet i Paris (1827). 1827 års val till deputeradekammaren utföllo till oppositionens fördel. Till följd deraf nödgades väl K. afskeda sin konseljpresident, den reaktionäre de Villèle, och i hans ställe utse en af den moderata högerns ledare, de Martignac, men redan i Aug. 1829 måste denne lemna platsen åt konungens gunstling Jules de Polignac. Denna ministèrförändring framkallade en brytning med deputeradekammaren. Kammaren upplöstes (Maj 1830); men oaktadt regeringen sökte vinna folkets ynnest genom Algeriets eröfring, utföllo valen i afgjordt liberal anda. Då beslöt konungen sätta sig öfver författningen, och d. 25 Juli s. å. utfärdade han de bekanta Juli-ordonnanserna, genom hvilka bl. a. vallagen ändrades och tryckfriheten inskränktes, men framkallade derigenom Juli-revolutionen och sitt eget fall. Den 2 Aug. afsade han sig tronen till förmån för sin sonson, hertigen af Bordeaux; men då franska folket, utan att fästa afseende dervid, d. 9 Aug. hyllade Ludvig Filip, måste han d. 16 Aug. gå i landsflykt till England. 1832 flyttade han till Prag och 1836 till Görz, der han dog i kolera d. 6 Nov. s. å. Med sin gemål, Maria Teresia af Savojen, hade han sönerna hertigen af Angoulême och hertigen af Berry (se Angoulême 2 och Berry 1).