Kartago. 1) Forntida stad på norra kusten af Afrika invid Tunis-viken. K. anlades i 9:de årh. f. Kr. af fenicerna såsom handelsplats (faktori) och kallades, till skilnad från den äldre afrikanska kolonien Utica, Kirjath-Hadesjath ("nya staden"), hvilket namn sedermera hos grekerna förbyttes till Karchedon och hos romarna till Karthago. Staden tillväxte hastigt till stor del till följd af det gynnande läget, som gjorde den till en högst vigtig handelsort för Medelhafslanden. I olikhet med de öfriga feniciska kolonierna blef den dock vida mer än en handelsstad, i det att den fick välde såväl i Afrika som i Spanien och på de närliggande öarna. Redan tidigt måste K. upptaga striden mot det grekiska inflytandet i vestra Medelhafvet, nämligen först mot Cyrene och sedan mot grekerna på Sicilien. Under vexlande lycka stridde dess fältherrar på Sicilien, i synnerhet mot envåldsherskarna i Syrakusai. Sedan försöken att på Sicilien grunda ett stort och fast grekiskt konungarike hade strandat, fick K. öfverhanden, tills det 264 f. Kr. invecklades i strid med Rom. Kampen emellan de båda täflande städerna, i sjelfva verket en kamp emellan den indo-europeiska och den semitiska stammen, fortgick, ehuru med afbrott, till 146 f. Kr., då K. föll för romarnas vapen och af segervinnarna förstördes. Många år derefter användes det ringa, som återstod från ödeläggelsen, till uppbyggande af ett nytt, ett romerskt K., hvilket blef hufvudstad i provinsen Africa och sedermera biskopssäte. Derefter gjordes K. till medelpunkt och hufvudstad i det vandaliska riket samt blef efter vandalväldets undergång (534 e. Kr.) bysantinskt. Slutligen ödelades staden i 7:de årh. af araberna. Från ruinerna af densamma hemtades sedermera under medeltiden byggnadsmaterial till Tunis, och tusentals stenar fördes derifrån till Genua och Pisa. -- Menniskohänder hafva således ödelagt K. på ett sådant sätt, att knappt en sten af den puniska (d. v. s. feniciska) staden står att finna ofvan jord. Derjämte har naturen arbetat på att borttaga spåren af det, som varit. Vattendragens lopp har förändrats, kusten har genom upplandningar höjt sig, och marken har undergått betydande ombildningar. Det har derför varit särdeles svårt att vinna tillförlitlig kännedom om det gamla K:s topografi. Flere forskare (i våra dagar engelsmannen Davis och fransmannen Beulé) hafva dock anställt undersökningar härom. K. låg på en halfö, som utskjuter från v. till ö. i hafsviken mellan Kap Farina och Kap Bon. Halfön hade på det smalaste stället ej fullt 5 km. bredd, men vidgade sig mot hafvet, der den slutade i två bergspetsar, den ena Djebel Kawi, vid Kap Kamart i norr, den andra vid Kap Sidi Bu Said eller Kap Karthago. Staden bestod af 3 delar: gamla staden, med borgen, Byrsa, i sydöst, nära intill den landtunga, som skiljer hafvet från Tunis-sjön; nya staden l. förstaden, Megara, i norr, och grafstaden, Nekropolis, längst mot norr och nordöst. I gamla staden funnos torget samt borghöjden, till hvilken de med flere våningars hus bebyggda, något smala gatorna sammanlöpte; på borghöjden fanns ett tempel åt läkedomsguden. Nya staden inneslöt bl. a. en mängd villor. Grafstaden hade grafvar urhålkade i sjelfva klippans öfversta lager. Åt hafvet till, der klippor och grund tryggade mot anfall, utgjordes befästningen af en enkel mur. På vestra sidan lågo deremot storartade befästningar tvärt öfver näset. Muren var der byggd af qvadersten och tredubbel. Den yttersta hade bakom sig en betäckt gång, hvarefter följde kasematter, anlagda i hästskoform och omgifna af en yttre och en inre mur. I dessa kasematter funnos i nedre våningen rum för 300 elefanter och i den öfre stall för 4,000 hästar. Dessutom voro anbragta logement för 20,000 man fotfolk och 4,000 ryttare. Bredden af det hela var omkr. 10 m., murens höjd ungefär 13,5 m. På vissa afstånd voro å muren uppförda torn om 6 m. ytterligare höjd. Befästningarnas ruiner ligga nu djupt under jorden, der Beulé fann ett lager af aska, 1 à 1,5 m. tjockt, vittnande om branden vid stadens förstöring 146 f. Kr. Helt nära borghöjden, mellan denna och hafvet, lågo 18 väldiga vattencisterner, hvilka ännu finnas i behåll. Man har antagit, att de tillhöra den vattenledning, som anlades till det romerska K., men sannolikt äro de vida äldre och endast tillgodogjorda vid denna lednings anläggning. Dertill finnas andra cisterner med ännu större proportioner.
Särdeles vigtig var i det puniska K. hamnen. Denna, som låg ytterst i sydöst, norr om landtungan vid Tunis-sjön, var ett verk af menniskohand och bestod af två delar. Ytterst låg handels- eller köpmanshamnen, som hade nästan rektangulär form (456 m. i längd, 325 m. i bredd). Innanför denna och med den förbunden genom en kanal låg krigshamnen (Kothon), som var cirkelrund, med en diameter af omkr. 320 m., och i midten egde en holme, der högste befälhafvaren öfver flottan hade sin bostad. Krigshamnen var innesluten inom stadsmuren; den omfattade varf, magasin, verkstäder samt dockor för 220 fartyg och hade omkring sig väldiga kajer. Arealen af båda hamnarna har beräknats till 231,617 qvm., en yta, som antages hafva kunnat rymma tillsamman 1,100 forntida fartyg. -- K:s handel och sjöfart voro särdeles vidsträckta. Det hade genom karavaner förbindelser med de inre delarna af Afrika och till sjös samfärdsel med öarna på Afrikas vestkust. Långt bort i Atlantiska hafvet, ända till Britannien, utsträcktes kartaginensernas sjöfärder, och
i Medelhafvet besöktes Spanien, Gallien, Ligurien (Genua-trakten) samt Sardinien, Sicilien, m. fl. öar flitigt af deras fartyg. Moderstaden höll sträng uppsigt öfver handeln vid de faktorier, som upprättades flerestädes på kusterna, och tillät icke främlingar att inblanda sig deri. De varor, som af kartaginenserna omsattes, voro, utom det fruktbara Nord-Afrikas alster, slafvar, guld, elefanter och elfenben från det inre Afrika, vin från Sicilien och Baleariska öarna, silfver från Spanien, tenn från Britannien, olja från Sicilien, vax från Corsica m. m. Sjöfärder och upptäcktsresor företogos af erfarna sjömän, såsom af Hanno, hvilken for utefter Afrikas vestra kust ned åt eqvatorialtrakterna, och af Himilco, hvilken gjorde en färd till vestra Europas kuster. Handeln var icke det enda medel, hvarigenom K. vann välstånd. Äfven jordbruk och boskapsskötsel voro högt uppdrifna. Staden hade småningom underlagt sig de åkerbruksidkande stammarna på norra kusten af Afrika, och de kringströfvande herdestammarna tvungos, åtminstone delvis, att erlägga skatt och lemna krigsfolk. Äfven öfver de feniciska samhällena i Afrika utsträckte K. sitt välde; dock bibehöll Utica en mera sjelfständig ställning. Libyerna, eller det afrikanska landets innevånare, blandades småningom med fenicerna, så att en tredje ras uppkom, de s. k. libyfenicerna. K. erhöll soldater dels bland libyer (ryttare från Numidien) och libyfenicer, dels bland de beroende folken i Spanien med flere land, dels ock genom värfning i Ligurien och annanstädes; den minsta delen i hären utgjordes af karthager. Stadens herravälde kändes i Afrika såsom tämligen tryckande, så att innevånarna lätt kunde förledas att affalla.
K:s författning prisas af Aristoteles såsom en lycklig förening af monarki, aristokrati och demokrati. Konungaväldet företräddes af 2 "suffeter", hvilka i början troligen valdes på lifstid, sedermera för år, aristokratien af rådet, som bestod af 28 medlemmar. Detta kunde förklara krig, uppbåda manskap, utnämna fältherrar och anlägga kolonier. Det demokratiska elementet låg i folkförsamlingen, till hvilken i vissa fall frågorna borde hänskjutas. Med tiden uppkom dock ytterligare en myndighet, nämligen hundramännens. Hundramännen (egentligen 104) skulle öfvervaka andra myndigheter, men blefvo i sjelfva verket de styrande. Genom dem herskade ett fåtal slägter, och fältherrarna fingo efter ett olyckligt fälttåg vanligen röna deras stränghet, som ofta dömde dem till död på korset. Under K:s långvariga strid mot Rom, de s. k. puniska krigen (264--146 f. Kr.), ställde sig den barcinska slägten i spetsen för en opposition mot det ofta kortsynta och trångbröstade fåmannaväldet. Följden deraf blef, att folkförsamlingens makt ökades och fältherrarna gjordes mindre beroende af hundramännen. -- Religionen var den feniciska; särskildt bekant är kartaginensernas dyrkan af Baal-Molok, d. ä. Baal i hans grymma och förstörande inverkan på menniskolifvet. Åt denne gud offrades menniskor, i synnerhet barn.-- 2) Nya K.,nu Cartagena (se d. o.). R. Tdh.