Kasimir

Kasimir (Kazimirz), polske furstar. -- 1. K. I, son af Mieczislav (Miesko) II, var 1034, vid faderns död, ännu omyndig och måste 1037 fly till främmande land undan följderna af det missnöje hans redan tidigare fördrifna moder och förmynderska, Richeza (Rixa) af Rhen-Pfalz, uppväckt genom sin förkärlek för tyskar. Efter några år vann han med kejsar Henrik III:s understöd herravälde i sitt rike samt förmälde sig 1043 med Dobrogneva (äfven kallad Maria), en syster till kievske storfursten Jaroslav. Med dennes bistånd bragte han det från riket affallna Masovien till lydnad. År 1054 förskaffade han Polen besittningen af Breslau och andra delar af Schlesien, dock mot en årlig tribut till böhmiska kronan. K., som vinnlade sig om kristendomens befästande i Polen, efterträddes vid sin död, 1058, af sin äldste son, Boleslav II. -- 2. K. II, den rättvise, den föregåendes sonsons son, f. 1138, var Boleslav III:s femte son. Då fadern vid sin död, 1139, delade riket mellan sina fyra äldre söner, under den äldstes, storhertigens af Krakov, seniorat, blef K. lottlös, men erhöll senare Sendomir (1163). Genom Mieczislav (Miesko) III:s fördrifvande vann han 1177 Krakov och rikssenioratet. K. vann segrar öfver ryssar och ungrare samt företog 1192 ett framgångsrikt härtåg mot de vilda jaczvingerna kring mellersta Bug. Död 1194. -- 3. K. III, den store (såsom konung K. I), den föregåendes sonsons sonson, f. 1309, efterträdde 1333 sin fader, Vladislav Lokietek, på tronen. Han afstod 1335 till konung Johan af Böhmen sina under den böhmiska kronan skattskyldiga besittningar i Schlesien och gjorde 1343, genom freden i Kalisz, dryga landafträdelser i nordvest till Tyska orden, men bemäktigade sig i öster nuv. Galizien och Lodomerien. 1354 stred han jämte ungrarna mot tatarerna. För Polens civilisation verkade han framgångsrikt genom att föranstalta rättssedvänjornas upptecknande samt genom att gynna invandring af tyskar. 1364 lade han en första grund till universitetet i Krakov. K. visade sig mycket mån om det lägre folkets bästa, och mot de i stor mängd förekommande främmande trosbekännarna (judar, armenier, muhammedaner) lade han i dagen en anmärkningsvärd fördragsamhet. Berättelsen att K. haft en judisk älskarinna vid namn Ester, som skulle hafva inverkat på honom i detta afseende, har af nyare forskare hänvisats till diktens område. K. var den siste regenten på manssidan af piasternas stam. Han dog d. 5 Nov. 1370 och efterträddes af sin redan 1339 till presumtiv tronföljare utsedde systerson, ungerske konungen Ludvig af Anjou. -- 4. K. IV, den föregåendes systersons dotterson, son af Jagello och Ludvigs af Anjou dotter, Hedvig, föddes d. 29 Nov. 1427 och vardt 1440 storfurste af Litaven. Sedan hans broder Vladislav III omkommit i slaget vid Varna (d. 10 Nov. 1444), utsågs K. till hans efterträdare i Polen, men med anledning af långvarig ovisshet angående broderns verkliga öde äfvensom svårigheten att förlika polackernas och litavernas stridiga anspråk besteg han först 1447 tronen. Till polackernas grämelse bibehöll han förkärlek för Litaven; dock förlorade han till Ryssland dess nordligaste besittningar, Pskov och Novgorod. Då de preussiska städerna och landtriddarna reste sig mot Tyska orden, mottog K. deras hyllning, men måste mot orden föra en långvarig, ödeläggande kamp, innan han genom freden i Thorn, 1466, erkändes i besittning af Westpreussen och Ermeland samt såsom länsherre öfver Ostpreussen, hvilket stannade i ordens händer. Öfver tatarerna vann K. flere segrar. Under hans regering började polska riksdagen antaga den egendomliga organisation, som framdeles skulle visa sig så olycksdiger. Till följd af sitt gifte med Elisabet af Böhmen och Ungern, kejsar Albrekt II:s dotter, fick K. se sin äldste son, Vladislav, vald till konung i Böhmen (1471) och Ungern (1490), men kunde endast genom stora och långvariga ansträngningar upprätthålla hans välde. K. dog d. 7 Juni 1492. Hans tre yngre söner, Johan Albert, Alexander och Sigismund, efterträdde honom, den ene efter den andre.