Klodvig (Fr. Clovis; egentligen Chlodovech, Chlodwig, frankisk form af namnet Hlodwig, Ludvig), frankiska konungar:
1. K. I, det stora frankiska rikets grundläggare, var son till Childerik I och sonson till "Meroveus", den merovingiske konungaättens stamfader och namngifvare. (Se Merovinger.) År 481 efterträdde han vid 15 års ålder sin fader i konungadömet öfver en del af de saliske frankerna och residerade i staden Tornacum (Tournay). I Gallien voro vid denna tid omständigheterna gynsamma för en företagsam och förslagen man sådan som K. Det Vestromerska riket var stadt i upplösning. Större delen af Gallien innehades af barbariska folk. Så hade vestgoterna bemäktigat sig landet mellan Pyrenéerna, Loire, Cevennerna, Durance och Medelhafvet. Burgunderna innehade sydöstra Gallien längs Saône och Rhône, mellan Cevennerna och Alperna, i söder till Durance, alemannerna Elsass, hvarifrån de vidare sökte utbreda sig i norr och vester. De saliske frankerna voro sedan konung Chlodios tid (omkr. 428--448) i besittning af landet mellan Maas och Somme, och de ripuariske frankerna hade framträngt öfver mellersta Rhen och på dess venstra (vestra) strand utbredt sig mellan Maas och Mosel. Men mellan Somme och Loire försvarade ännu den gallo-romanska befolkningen, förstärkt med bretoner, som från Britannien invandrat i nuvarande Bretagne, sin oafhängighet under befäl af en romersk ståthållare, Syagrius, som residerade i Soissons. Denne anfölls och besegrades vid Soissons af K. (år 486), som genom denna seger utbredde sitt välde till Seine och under de följande tio åren äfven sökte bemäktiga sig områdena mellan Seine och Loire, hvilka dock tappert försvarade sig. Paris belägrades i fem, eller enligt andra uppgifter i tio år. Från dessa eröfringar bortkallades dock K. genom den ripuariske konungen Sigiberts ansökan om hans hjelp mot de i Ripuarien segerrikt framträngande alemannerna. Desse besegrades (år 496) i en länge vacklande strid, som antagligen stod vid Tolbiacum (Zülpich, v. om Bonn), och i hvilken deras konung stupade, hvarefter de underkastade sig K. (Antagandet att det blott var norra Alemannien, som då underkastade sig, beror på ett missförstånd.) I stridens trångmål skall K. hafva anropat de kristnes gud om hjelp och lofvat att, om denne förlänade honom segern, antaga kristendomen och den katolska tron, för hvilken hans burgundiska gemål Rothild (på frankiska språket Chrodichildis) redan förut sökt vinna honom. I alla händelser lät han juldagen år 496 döpa
sig i Reims af den helige Remigius, och vid samma tillfälle emottogo tvänne hans systrar samt öfver 3,000 af hans män dopet. För den katolska kyrkan var detta en betydelsefull seger, då alla andra till kristendomen öfvergångna germanska folk på denna tid voro arianer. Också skyndade påfven i Rom att lyckönska K. till hans omvändelse och tillägga honom titeln "den allrakristligaste konungen", hvilken titel från honom gick i arf på hans efterträdare och sedan fördes af alla Frankrikes konungar till julirevolutionen 1830. -- K:s och frankernas omvändelse till den katolska tron var en verldshistorisk tilldragelse, som medförde de vigtigaste politiska följder, i det frankers och gallo-romaners framtida sammansmältning till ett folk derigenom i väsentlig mån främjades och den frankiske konungens makt vann ett kraftigt stöd i den inflytelserika katolska kyrkan. Närmaste följden blef, att de städer och områden mellan Seine och Loire, som dittills försvarat sig mot frankerna, då genom frivilligt fördrag underkastade sig den katolske frankiske konungen för att undgå faran att i annan händelse komma under de arianske vestgoternas öfverherskap. Men K:s omvändelse till katolicismen skaffade honom äfven anhängare bland den katolska gallo-romanska befolkningen i Burgund och i synnerhet i den del af Gallien, som lydde under vestgoterna. Detta gynnade hans andra eröfringsplaner, som närmast voro riktade mot Burgund. Der regerade vid denna tid två bröder, Gundobad och Godegisl. Den senare sökte i hemlighet K:s bistånd mot den förre och lofvade såsom pris för hjelpen att blifva K:s skattskyldige lydkonung. K. drog med sin här till Burgund, och i slaget vid floden Oscara (Ouche), i trakten af Dijon, gick Godegisl med sin här öfver till frankerna. Den slagne och sedermera af K. i Avignon belägrade Gundobad nödgades erkänna sig såsom K:s skattskyldige lydkonung (år 500), ett vasallförhållande, som synes hafva egt bestånd, äfven sedan Gundobad dödat sin broder och gjort sig till ensam konung öfver Burgund. K. lemnade Godegisls död ohämnad. Han umgicks med eröfringsplaner mot vestgoterna. Sannolikt genom bemedling af vestgotakonungen Alariks svärfader, östgotakonungen Teoderik den store uti Italien, ingicks dock till en början en förlikning mellan K. och Alarik. Men freden blef icke långvarig. Antagligen på en af de årliga mönstringsstämmorna (det s. k. Marsfältet) yttrade K. till sina krigare: "Jag kan ej lida, att dessa arianer innehafva en del af Gallien; låtom oss bryta upp och besegra dem och lägga landet under vårt herravälde". Utan tvifvel helsades detta beslut med frankernas bifall. Förstärkt af en ripuarisk kontingent under Sigiberts son Chloderik, slog K. på den Vocladiska slätten (Campus vocladensis, sannolikt vid Voulon, v. om staden Poitiers) vestgoterna och dödade Alarik med egen hand (år 507). Gynnade af inre tvister bland vestgoterna, eröfrade frankerna inom kort större delen af vestgoternas besittningar i Gallien tillika med deras dittillsvarande hufvudstad Toulouse. Blott genom östgoternas väpnade mellankomst räddades åt Teoderiks dotterson Amalarik Provence. Gothien (motsvarande ungefär det senare Languedoc, med undantag af Toulouse) samt landet mellan Garonne och Pyrenéerna (Gascogne). -- Då K. på återvägen från det vestgotiska kriget anländt till Tours, emottog han den konsulariska värdighetens äretecken, som den bysantinske kejsaren Anastasios sände honom. Iklädd romersk triumfatorsdrägt och med hufvudet smyckadt af ett diadem, red han ut bland folket, med egen hand utströende guld- och silfvermynt bland detsamma. Denna af kejsaren honom, en barbar, förlänade värdighet smickrade utan tvifvel hans fåfänga och var dessutom egnad att i den gallo-romanska befolkningens ögon gifva en viss laga helgd åt hans med vapenmakt grundade herravälde öfver Gallien, medan kejsaren å sin sida väl torde hafva velat göra sig den frankiske konungen förbunden för att i honom ega en motvigt och i nödfall en bundsförvandt mot den mäktige östgotakonungen i Italien. Likaledes sände påfven Hormisdas honom en guldkrona jämte en lyckönskningsskrifvelse med anledning af hans seger öfver de arianske vestgoterna. Från Tours begaf K. sig till Paris, som han utsåg till sitt residens och till det nygrundade rikets hufvudstad. -- Det förnämsta stödet för K:s välde var dock frankerna; men så länge han med flere närmare eller fjärmare slägtingar måste dela konungadömet öfver desse, ansåg han icke sitt verk fulländadt. Hans uppgift blef derför att rödja dessa sina medkonungar ur vägen. Först intalade han Chloderik att låta mörda sin fader, Sigibert. Sedan lät han på försåtligt sätt bringa Chloderik sjelf om lifvet, hvarefter han personligen infann sig hos ripuarierna, erbjöd sig att blifva deras konung och hyllades af dem. Sammaledes undanröjde han med list och våld sina medkonungar öfver de saliske frankerna, Ragnachar af Cambrai, som bistått honom i striden mot Syagrius, Chariarik och dennes broder Rignomer samt öfver hufvud alla anförvandter, som för honom och hans egen ätt kunde blifva medtäflare om konungadömet öfver frankerna. Men att han dervid leddes blott af personliga och dynastiska intressen och icke af en stor politisk idé om rikets enhet ådagalade han, då han före sin död skiftade riket såsom ett arfvegods mellan sina fyra söner, Teoderik, Chlodomir, Childebert och Klotar. -- Under sitt sista regeringsår sammankallade han ett kyrkomöte i Orléans för att ordna den frankiska kyrkans angelägenheter och befästa den katolska tron mot det arianska kätteriet. Han dog 511. -- 2. K. II, Dagobert I:s yngre son, konung af Neustrien och Burgund 638, öfver hela det frankiska riket efter sin äldre broder Sigibert III:s död 656, men sjelf död redan samma år. Se Merovinger. -- 3. K. III, den frankiske konungen Teoderik III:s äldste son och efterträdare år 691, död 695. Se Merovinger. S. F. H.