Klor

Klor [klår], kem., ett till saltbildarnas grupp hörande grundämne, som upptäcktes 1774 af Scheele och af honom benämndes "deflogisticerad saltsyra". Det ansågs länge som sammansatt, liksom saltsyran en oxid af ett förmodadt ämne, benämndt murium, hvarför äfven klor en tid kallades "saltsyresuperoxidul". Genom Gay Lussacs, Thénards och Davys undersökningar ådagalades klorens natur af grundämne, och klor har sedan 1810 ansetts som sådant. Klor, som är ett af de vigtigaste grundämnena, förekommer i naturen allmänt i förening med metaller, i synnerhet med natrium (koksalt). Den fria kloren erhålles genom inverkan af oxidationsmedel, t. ex. mangansuperoxid, på klorens väteförening, saltsyra. Den är vid vanlig temperatur en högst illaluktande, gröngul (Grek. chloros) gas af 2,448 egentl. vigt samt angriper, äfven i förtunnadt tillstånd, på det häftigaste andningsorganen och ögonen, hvarför man måste iakttaga stor försigtighet vid arbeten med klor. Genom tryck och afkylning kan gasen förtätas till en mörkgul, vid - 33,6° kokande vätska. Klor löses af vatten, hvarvid detta antager färg och lukt af kloren (klorvatten), samt kan t. o. m. bilda med vatten ett kristalliserande hydrat. Klorens atomvigt, som tecknas Cl, är 35,457. Till syre har klor ingen större frändskap; den förenas icke direkt dermed. Deremot kan den på omvägar förmås att med syre bilda en hel rad syror, underklorsyrlighet, Cl₂O och ClOH, klorsyrlighet, Cl₂O₃ och ClO . OH, underklorsyra, Cl₂O₄, klorsyra, ClO₂ . OH, och öfverklorsyra, ClO₃ . OH. Alla dessa föreningar, som visa en icke ringa analogi med qväfvets syreföreningar, äro endotermiska, d. v. s. bildas under absorption af värme och sönderdelas under utveckling af värme, hvilket förklarar, att klor ej direkt förenas med syre, utan blott då, när samtidigt andra kemiska förlopp, som utveckla värme, ega rum. Så bildas underklorsyrlighet och klorsyra vid inverkan af klor på starka baser, under det samtidigt klormetaller, som uppstå under värmeutveckling, bildas. Till följd af sin endotermiska natur äro klorens syreföreningar explosiva. Till väte och metaller har klor stor frändskap och förenas med dem direkt, ofta under ljusfenomen. Till och med guld och platina förenas direkt med klor; antimon, vismut m. fl. tända sig i klorgas. En blandning af klor och vätgas förenas i dagsljus långsamt, men i solljus ögonblickligen och med explosion, hvarefter 2 vol. klorvätegas, HCl, bildats genom förening af 1 vol. klorgas och 1 vol. vätgas. Klorvätet ar en färglös gas, som starkt ryker i luften och, om den inandas äfven i mycket förtunnadt tillstånd, framkallar häftig hosta. Det uppsupes med begärlighet af vatten, som förmår upptaga 400--500 vol. gas. Lösningen af klorväte i vatten är en färglös, starkt sur vätska, som kallas saltsyra. Klorvätet beredes i stort genom upphettning af koksalt med svafvelsyra (2NaCl + H₂SO₄ = 2HCl + Na₂SO₄), hvarunder den bortgående gasen inledes i vatten. Klorvätet är i alla afseenden en stark, enbasisk syra, löser under utveckling af vätgas metaller, neutraliserar oxider och sönderdelar kolsyrade salter, vid hvilka reaktioner klormetaller, eller klorider och klorurer, bildas. Dessa klormetaller äro således klorvätesyrans salter. I förhållande till väte och metaller uppträder klor såsom ett enatomigt grundämne, men till syre såsom ett 1-, 3-, 5-, 7-atomigt. Klorens starka frändskap till väte gör, att den vid närvaro af vatten och ämnen, som kunna syrsättas, verkar oxiderande. I dylika fall förenas nämligen kloren med vattnets väte till klorväte, hvarvid vattnets syre i frigöringsögonblicket verkar kraftigt oxiderande. Härpå beror, att klor bleker färgämnen af organiskt ursprung och förstör illaluktande förruttnelseprodukter. P. T. C.