Knyppling af spetsar sker medelst knyppelpinnar och knappnålar på en knyppeldyna. Till material brukas den finaste linne- eller bomullstråd, silke, stundom äfven guld- eller silfvertråd. Garnet hopslingas och flätas till små maskor. Hvarje tråd (till bredare spetsar användas ofta 100--200 trådar) är upprullad på en särskild knyppelpinne och fäst dervid genom en åtdragen snara. Pinnarna äro af trä och hafva en längd af ungefär 10 cm. Knyppeldynan är vanligen kafleformig, vridbar och något nedsänkt i en likt en pulpet lutande dyna eller i en öppen låda. På den cylindriska dynan fästes det ritade och på väl beräknade punkter utstuckna mönstret, ofvanför fästas trådarna, och knypplingen verkställes genom att pinnarna oupphörligt omkastas och läggas åt skilda håll, hvarvid de uppkomna slingorna fasthållas med knappnålar, som till hälften instickas genom mönstrets hål. Märkvärdiga äro den snabbhet och den säkerhet, med hvilka en van knypplerska vet att gripa pinnarna i riktig ordning. Alltefter som arbetet fortskrider, uttagas nålarna ur den färdiga delen af spetsen
och stickas i de påföljande hålen uti mönstret. -- Knypplingen uppfanns i början af 16: de årh., antingen i norra Italien eller i Flandern. Den idkas numera i sin största utsträckning uti Belgien, England och Frankrike; dernäst kommer Schweiz, äfvensom sachsiska Erzgebirge, hvarest den varit husslöjd sedan 1560-talet. I åtskilliga distrikt af Ryssland förfärdigar allmogen enklare knyppelarbeten. I Sverige åtnjuta spetsar från Vadstena, Skåne och Dalarna (de sistnämnda med genomlöpande grofva trådar) ett välförtjent anseende. T. o. m. på Ceylon och flerestädes i Indien har denna handslöjd fått insteg. -- Knyppelmaskiner hafva på senare tider kommit i bruk, och dessas alster, hvilka imitera knypplade arbeten, hafva till stor del undanträngt de för hand gjorda spetsarna. De sistnämnda värderas dock högre.