Spetsar kallas fina väfnader, som på en nätartad botten innehålla tätare mönster, anbragta antingen genom sömnad, brodering eller knyppling, för hand eller med maskin. Bottnen såväl som mönstret förfärdigas af linne-, silkes-, bomulls-, ylle-, guld- eller silfvertråd. För hand tillverkade spetsar, s. k. äkta spetsar, hafva genom sitt mer konstnärliga utförande ett betydligt högre värde. Vid syning eller broderi af sådana följes ett på ett stycke linne fastsatt pappersmönster, hvilket, sedan man med knutar eller maskor förenat den dera sydda spetsens hufvudtrådar, bortklippes jämte det stödjande linneunderlaget. De äldsta arbeten af detta slag äro nätspetsarna (»reticella»), med hufvudsakligen geometriska mönster, och de för mönstrens skönhet och det förträffliga utförandet berömda venezianska spetsarna, hvilkas rika bladoch rankornament genom öfverspunna trådar få upphöjda konturer och sålunda tillhöra guipure-spetsarnas art (se Guipure-spetsar). Beslägtade med de senare äro de mindre rika, men lättare och mera sirliga points de France (franska spetsar), de af smala band bestående genuesiska bandspetsarna samt de med en botten af maskor försedda alençon-, argentan- och bruxelles-spetsarna, af hvilka de sistnämnda genom linnetrådens finhet och det ypperliga arbetet stå högt i pris, ehuru deras spetsbotten (réseau) numera oftast tillverkas på maskin. -- De knypplade spetsarna, som äro vida mera omvexlande med afseende på bottnens form, skiljas från de förra derigenom att, då man vid syning eller broderi af spetsar använder endast en tråd och inarbetar mönstret med nålen, så hopslingar och flätar man vid knypplingen en mängd trådar på en gång samt frambringar mönstret samtidigt med bottnen (se Knyppling). De mest berömda spetsarna af detta slag äro de flamländska spetsar från 17:de årh., hvilka kallas points d'Angleterre (engelska spetsar), Valenciennes- och Mecheln-spetsarna, silkesspetsarna från Bayeux, Chantilly och andra franska orter samt de enklare engelska Honitonspetsarna. Som hemslöjd idkas spetsknypplingen i Erzgebirge, Voigtland och Böhmen, på Kreta, i Ryssland, ja till och med på Ceylon. Bland svenska alster märkas i första rummet Vadstenaspetsarna, som i 15:de årh. började tillverkas af birgittin-nunnor, samt allmogespetsarna från Skåne och Dalarna. -- I nyare tid har spetsfabrikationen genom en mängd mekaniska hjelpmedel, maskinväfstolen, bobbinet-(spetsnät-)maskinen, broderingsmaskinen m. fl., uppdrifvits till en mycket betydande industri, som idkas i synnerhet i England (trakten kring Nottingham och i denna stad sjelf), i Frankrike (Calais, Lille, Lyon), Österrike och konungariket Sachsen. De vigtigaste af dessa fabrikat äro tyllspetsarna. Dels med maskin och dels för hand tillverkade spetsar äro s. k. applicerade spetsar, hvilkas botten väfves på väfstol, hvaremot mönstret påsys eller inbroderas för hand, och tamburerade spetsar, med bottnen förfärdigad på maskin och mönstret dels för hand, dels på maskin. Med afseende på materialet skiljer man på linnespetsar, silkesspetsar (blonder), bomullsspetsar (engelska maskinspetsar) och ylle-(mohair-)spetsar.
Tillverkning af spetsar förekom i Europa redan under medeltiden och ledde troligen sitt upphof ur de österländska broderierna. De äldsta spetsarna bestodo af i maskor knutna trådar eller åstadkommos derigenom att man i ett tätare tyg utdrog eller utklippte trådar, hvarefter i de genombrutna partierna anbragtes languetter och galler af nya trådar (»punto tirato» l. »tagliato»). Medelpunkter för spetstillverkningen voro de italienska städerna Venezia, Milano och Genua, men äfven i Flandern utvecklades tidigt en stor yrkesskicklighet, som vann i omfattning, när man i slutet af 15:de årh. lärde känna konsten att knyppla. I Frankrike infördes denna slöjd omkring midten af 1500-talet, men fick först genom Colberts kraftiga understöd en stor utveckling; i England och Tyskland blef den ungefär samtidigt bekant samt spriddes senare ännu mer genom från Frankrike flyktiga hugenotter. Mot slutet af 18:de årh. började man använda maskiner. Se Palliser, »History of lace» (3:dje uppl. 1875), Ilg, »Geschichte und terminologie der alten spitze» (1876), m. fl. arbeten.