Spetsbergen, en ögrupp i Norra Ishafvet, belägen n. om Skandinavien, mellan ungefär 76° 27' och 80° 48' n. br. samt 10° 18' och 28° ö. lgd fr. Greenw. Kung Karls land och några andra mot ö. belägna nyupptäckta öar kan man säga förbinda det med Frans Josefs land. Vest-Spetsbergen, ögruppens förnämsta del, torde omfatta en areal af omkr. 38,300 qvkm. Nordostlandet, som genom Hinlopen strait skiljes från det förra, har en areal af vid pass 18,000--20,000 qvkm. De dernäst i ordning kommande öarna, Stans Foreland och Barents' land, räkna resp. omkr. 6,700 och 1,500 qvkm. Dessa öar ligga ö. om Vest-Spetsbergens södra del och äro genom den ansenliga Storfjorden skilda från densamma. Utanför vestkusten ligger det rätt betydande Prins Charles Foreland. Arealen af denna ö jämte öfriga smärre öar tiilsammantagna torde kunna uppskattas till omkr. 1,700 qvkm. Sammanlagda arealen af hela ögruppen skulle sålunda belöpa sig till ungefär 66,000--68,000 qvkm., hvilket dock endast kan anses såsom en ungefärlig uppskattning, emedan gränserna för Nordostlandet, Stans Foreland och Barents' land mot öster ännu icke äro säkert fastställda.
Vest-Spetsbergen har att uppvisa flere fjordar, af hvilka Isfjorden och Belsund på vestra kusten, Wijde bay och Liefde bay på den norra äro de förnämsta. Nordostlandets vestra sida har tvänne större fjordar, Murchison bay och Wahlenberg bay. Utmärkande för flere af S:s fjordar är en upprepad tudelning; det bergparti, som skiljer de båda förnämsta armarna åt, kallas vanligen Middle Hook eller Mitter huk. Nordostlandet är till större delen betäckt af sammanhängande inlandsis, och detta är äfven fallet med Vest-Spetsbergens mera sammanhängande delar. Ehuru väldiga glacierer på otaliga ställen utskjuta i hafvet, gifva de dock här icke upphof till så stora isberg som vid Grönland.
Isförhållandena kring S. äro under olika år ganska olika. Såsom regel gäller dock, att vestkusten de flesta somrar är lätt tillgänglig, emedan en gren af golfströmmen når ända dit (man har på S. funnit bönor af de Vestindiska växterna Entada gigalobium och Guilandina Bonduc, hvilka på Norges kuster tämligen ofta anträffas). Under vanliga förhållanden kan man sålunda i Aug. segla från Tromsö till Isfjorden utan att ens få se någon drifis. Under några af de senaste åren har dock S:s vestkust varit mera blockerad af drifis än vanligt; denna is kommer hufvudsakligen från trakterna ö. om S., drifver derifrån med en nordöstlig ström till sydspetsen och sedan längs vestkusten mot nordvest. Norra kusten är vanligen tämligen länge blockerad af isen och kan stundom hela året vara spärrad af densamma. Under vanliga förhållanden är dock äfven detta farvatten tillgängligt för seglats åtminstone i Aug. och förra hälften af Sept. Östra kusterna hafva i allmänhet svårare isförhållanden, men på de allra sista åren hafva dessa varit relativt bättre, hvilket föranledt upptäckten af flere större öar mellan S. och Frans Josefs land.
Geologi. Flertalet geologiska system äro representerade på S., och de organiska lemningar, som flere af dem innesluta, hafva en stor betydelse för kännedomen om jordens forna klimat. Urberget förekommer dels i Vest-Spetsbergens norra del, dels på nordvestlandets nordkust. Derpå följer Hekla-Hook-systemet, som är äldre än silursystemet samt utan tvifvel motsvarar de äldre kambriska eller prekambriska skiffrarna i Norge och de svenska högfjällen. Det utgöres af lerskiffrar, qvartsiter, glimmerskiffrar o. s. v., finnes på Nordostlandet samt i de norra delarna af Vest-Spetsbergen och bildar dessutom större delen af Vest-Spetsbergens vestkust. Silursystemet saknas eller är åtminstone ännu ej uppdagadt; deremot finnes det devoniska systemet, innehållande lemningar af fiskar och landväxter, i Vest-Spetsbergens nordvestra del. Stenkolssystemet har en ej obetydlig utbredning på vestra S. och förekommer äfven på Nordostlandet. Dess understa del innesluter lemningar af landväxter och innehåller mycket obetydliga kollager, men för öfrigt är systemet representeradt endast af marina bildningar. Det öfvergår uppåt omärkligt i det permiska systemet, som å sin sida synes fortsätta i triassystemet, hvilka båda äfven alltigenom utgöras af marina aflagringar. Det senare har stor utbredning i synnerhet i Vest-Spetsbergens östra del samt på Stans Foreland och Barents' land. Triassystemets förhållande till jura-systemet är ännu ej säkert kändt, men den äldsta kända afdelning af det senare, som förekommer på S., är en kolförande aflagring af samma ålder som den s. k. bruna juran i England. Kollagren förekomma vid Kap Boheman i Isfjorden och pläga der af fångstmännen brytas för att användas som bränsle på fartygen. Öfriga delar af S:s jurasystem äro till största delen marina och tillhöra företrädesvis de s. k. Aucella-lagren, hvilka bilda gränsen mot kritsystemet. Juralagren, hvilka äro kända endast från Vest-Spetsbergens mellersta del, innehålla äfven i sin öfre afdelning växtförsteningar med ett obetydligt kollager. Kritsystemet saknas på S., och tertiärsystemet hvilar derför omedelbart på juran eller ännu äldre aflagringar. Äfven detta system innehåller kollager i sina understa och öfversta lager, hvaremot midten upptages af marina bildningar. De understa kollagren brytas liksom jurasystemets stundom för användning på fartygen. S:s tertiära lager anses vanligen motsvara systemets mellersta del. Qvartärsystemets aflagringar utgöras af moräner, terrassgrus, leror o. s. v., hvilkas bildning ännu pågår. Några af dessa aflagringar innehålla lemningar af några slags snäckor och musslor, som numera icke lefva på S., såsom Littorina littorea, Cyprina islandica och Mytilus edulis. Detta tyckes utvisa, att klimatet under ett visst skede af qvartärtiden var varmare an nu. I ännu högre grad är detta fallet med de föregående perioderna. Tertiärsystemet innehåller lemningar af en mängd trädslag, såsom sequoior, sumpcypresser, popplar, lindar, magnolior, lönnar o. s. v., hvilka för sin tillvaro förutsätta ett tempereradt klimat. Jurasystemets äldre kollager åtföljas af sådana växtlemningar som kottepalmer (cycadéer), ginkgoväxter m. fl., och de marina triaslagren hysa hafsödlor (ichtyosaurier), nantilusarter, ammoniter o. s. v., alldeles såsom i motsvarande aflagringar i Europa. Äfven stenkolssystemets samt det devoniska systemets djur- och växtverld var på S. likartad med Europas, och man har af allt detta dragit den slutsatsen att klimatet fordom varit mera likformigt öfver hela jorden. Att S:s klimat under forna geologiska perioder varit varmare än nu, är af anförda förhållanden utan vidare påtagligt. Men man kan deraf ej draga några säkra slutsatser om ett mera likformigt klimat för hela jorden, ty det är icke säkert, att polernas läge under forna tider varit detsamma som nu. Man bör derför ännu förhålla sig något reserverad gent emot de slutsatser, som blifvit dragna af anförda förhållanden.
Endast urberget och S:s Hekla-Hook-system hafva varit utsatta för större veckningar. Deras lager äro allestädes uppresta, böjda, sammanpressade och på många sätt förändrade. Dessa tilldragelser hafva försiggått före de devoniska lagrens afsättning. Sistnämnda lager äfvensom alla de öfriga systemen äro i det stora hela horisontala, och de delar af Vest-Spetsbergen jämte Barents' land och Stans Foreland, som uppbyggas af de försteningsförande systemen, utgöras derför af platå- eller taffelberg. Endast vid S:s vestkust äro äfven dessa lager, der de gränsa intill Hekla-Hook-systemet, brant uppresta, hvilket beror på en storartad förkastning eller afbruten flexur. Hekla-Hook-systemet längs S:s vestkust bildar nämligen en »horst» (jfr Omberg), och dess taggiga berg, af hvilka Hornsunds tind är det högsta (1,390 meter), bilda en stark motsats mot platåbergen i öster. Genom erosionens verkningar kunna dock äfven dessa slutligen erhålla en pyramidlik gestalt, och äfven bland dem finnas berg, hvilkas toppar nå ända till 1,200 meter. S:s höga berg göra i det hela taget ett mer imponerande intryck än vida högre berg i Alperna, enär de från hafsytan relativt hastigt resa sig i höjden. Dalarna mellan bergen upptagas än af glacierer än af grus-, sand- och leraflagringar. I senare fallet hysa de ofta en relativt frodig växtlighet af mossor, gräs och andra örter samt utgöra de förnämsta betesplatserna för renen, hvaraf namnet »rendalar».
S:s klimat är på grund af landets insulära läge och golfströmmens inflytande mindre kallt än andra lands under samma breddgrad. Årets medeltemperatur är vid Mossel-bay, nära Vest-Spetsbergens nordspets, ungefär - 9°, i Isfjorden vid Kap Thordsen - 6,2°. Februari 1873 var på förra stället sagda års kallaste månad med en medeltemperatur af - 22,7° och den lägsta observerade temperaturen - 38,2°. Medeltemperaturen för Juli månad 1828 i det närbelägna Treurenberg bay var + 4,6°, med en högsta observerad temperatur af + 12,8°. Under år 1882--83 var vid Kap Thordsen December kallast, med en medeltemperatur af - 18,5°, men den lägsta temperaturen - 35,5° iakttogs der under Januari. Juli månads medeltemperatur vid Kap Thordsen 1883 var + 4,4°, men den högsta der observerade temperaturen (+ 13,6°) iakttogs i Augusti. Den högsta veterligen på S. iakttagna temperaturen observerades i det inre af Wijde bay under 1861 års svenska expedition och belöpte sig till + 16° i skuggan. Nederbörden är på S. relativt obetydlig; den belöpte sig år 1882--83 vid Kap Thordsen endast till 184,2 mm. Det är dock stor skilnad på nederbördsförhållandena vid kusten och i det inre af fjordarna. Medan luften vid kusten vanligen är molnhöljd eller disig, är fjordarnas inra ofta utmärkt genom klart och lugnt väder men ofta mycket torr luft. Detta beror derpå att luftströmmen uppträder som ett slags föhnvind i fjordarna, när den nedstiger dit, efter att från vester hafva passerat de yttre fjällen och der afsatt sin fuktighet.
Växtverlden är naturligtvis rent arktisk. Af S:s omkr. 123 blomväxter och kärlkryptogamer finnas på de skandinaviska högfjällen eller i den nordligaste delen af halfön omkr. 100. De återstående utom 3 förekomma på Novaja Zemlja, och vegetationen är följaktligen alltigenom europeisk. Dess allmännaste växter äro polarvidet, fjällsippan, fjällvallmon, drabor, saxifragor, potentillor, ranunkler, cochlearier o. s. v. Dess största buskväxt är dvärgbjörken, som dock förekommer ganska sällsynt. Af mera vanliga svenska växter, som äfven, ehuru sparsamt, finnas på S., må nämnas maskros (Taraxacum officinale), ängskrasse (Cardamine pratensis), kråkris (Empetrum) och ängsull (Eriophorum). Någon sammanhängande matta af högre växter ser man dock i allmänhet icke, utan der ett växttäcke finnes, utgöres det vanligen af mossor. De högre växterna förekomma spridda, och jorden är ofta blottad i en nakenhet, hvarom man har svårt att göra sig föreställning. Den rikaste växtligheten finnes i fjordarnas inre delar, der solljuset kraftigast kan verka. Den hastighet, med hvilken vegetationen der utvecklas, och som beror derpå att solen under sommaren icke går ned, är nästan otrolig. Af mossor känner man 214 arter, af lafvar mer än 230. Af hafsalger må nämnas kolossala laminarior af ända till 3 m. längd.
Djurverlden. Landtdäggdjur finnas endast två, nämligen renen och fjällräfven. Den förra förekom fordom i stor mängd, men är numera genom fångstmännens skoningslösa förföljelser ej så talrikt representerad. Äfven isbjörnen, som väl knappast kan räknas såsom landtdjur, är genom förföljelser mycket undanträngd och träffas numera nästan blott vid de norra och östra kusterna. Hafvets däggdjur, hvilka fordom voro af stor vigt, hafva rönt samma öde. Grönlandshvalen, som i forna tider förekom talrikt derstädes, är nu nästan utrotad; öfriga hvalar förekomma icke regelbundet, narhvalen synes någon gång i Hinlopen strait. Hvithvalen (Delphinapterus leucas) är ännu föremål för regelbunden fångst, i synnerhet i de fjordar, hvilkas botten är lerig. Hvalrossen fångades fordom i betydlig mängd, men är nu helt och hållet undanträngd från vestkusten. De vid S. förekommande själarterna, storkobben och stenkobben samt grönlandssjälen och, sällsynt, klappmytsen, höra visserligen till föremålen för fångst, men mera vid sidan af den egentliga storfångsten, hvars hufvudföremål äro hvalrossar och hvitfiskar. Fogelverlden är på S. mycket rik, hvilket dock egentligen gäller hafsfoglar. Af dessa må nämnas alkor, teistar, rotges, lunnefoglar, hvilka i otaliga skaror jämte måsarna bebo fogelfjällen. Vidare må nämnas gäss (3 arter) samt ejdrar. Dessutom förekomma stormåsen, ismasen och tretåiga måsen samt af öfriga måsfoglar en tärna, stormfogeln (Procellaria) och tvänne labbar (Lestris). Af vadare är fjaereplyten (Tringa maritima) allmän, medan deremot simsnäppan (Phalaropus fulicarius), strandrullingen (Aegialitis hiaticula) och skärkarlen (Strepsilas interpres) äro mera sällsynta. Af landtfoglar finnas fjällripan och fjällugglan såsom stannfoglar hela året om samt snösparfven, hvilken om vintrarna flyttar mot söder. Af fiskar må nämnas lax, som uppgår i några af elfvarna, ehuru sparsamt; vidare torsk, som på senare åren, sedan man upptäckt torskbankar utanför vestkusten, varit föremål för ej obetydligt fiske, som dock numera lär hafva upphört, på grund af fiskens mindre goda beskaffenhet. Äfven hå-skerdingen (Scymnus borealis) är stundom föremål för fångst. Alla dessa djur af mångahanda slag förutsätta för sin existens ett rikt lägre djurlif, och ett sådant är också i hög grad utveckladt i hafvet. Deremot är insektverlden fattig, representerad hufvudsakligen af mygg- och flugarter samt några små steklar. Fjärilar (utom en liten malfjäril) och humlor, som finnas i det ännu nordligare belägna Grinnell land, saknas alldeles, och blott en enda skalbagge tror man sig hafva iakttagit.
Af hvad ofvan blifvit anfördt framgår, att det är djurriket ensamt, som på S. utgör föremål för menniskans förvärf. Visserligen finnas tekniskt nyttiga bergarter, men dessa hafva ännu icke fått någon användning. Stenkolslagren äro ej nog mäktiga, för att brytningen och den långa transporten ännu skulle kunna bära sig, och ehuru gipslagren äro outtömliga, kunna de svårligen blifva af praktisk betydelse. Den vigtigaste bergarten är, enligt hvad man hittills känner, en i triaslagren förekommande fosforit, men ett tillämnadt företag att tillgodogöra sig densamma 1872 blef öfvergifvet.
Historia. S. upptäcktes 1596 af Barents, men först sedan Hudson elfva år senare besökt landet, vändes uppmärksamheten på detsamma såsom en vinstgifvande jagtmark. Sedan J. Poole 1610 upptäckt, att hvalar voro allmänna i dessa farvatten, styrde hvalfångarna sin kosa dit, i synnerhet engelsmän och holländare, men äfven spaniorer och fransmän, hamburgare m. fl. De stridigheter, som till en början egde rum mellan de olika nationernas fartyg, uppgjordes 1619 sålunda, att hamnarna delades mellan nationerna. Engelsmännens förnämsta hvalfångst i dessa vatten egde rum mot slutet af 18:de och i början af 19:de årh., så att af de 255 engelska hvalfångarefartyg, hvilka utrustades 1788, det stora flertalet jagade å vattnen v. om S. Engelsmännen hade likvisst svåra medtäflare i holländarna, hvilkas förnämsta hvalfångstperiod sammanfaller med sista hälften af 17:de och större delen af 18:de årh. Från 1669 till 1778 utgingo sålunda 14,167 fartyg från Holland till dessa vatten och fångade 57,590 hvalar, af hvilka rena behållningen belöpte sig till 3,691,066 p. st. Derefter började fångsten aftaga, och med de båda första årtiondena af 19:de årh. kunna holländarnas färder i dessa farvatten anses hafva upphört. Holländarnas hufvudstation var Smeerenberg (af holländska smeer, fett, och bergen, förvara) på Vest-Spetsbergens nordvestra del, der en mängd hus uppförts, så att stället liknade en by eller mindre stad. I denna hamn lågo stundom 200 à 300 fartyg med mer än 12,000 mans besättning, och bostäderna hyste handtverkare och handlande af alla slag, väl förståendes endast under sommaren. Nu återstå af dessa bostäder endast qvarlefvor af grundmurarna.
Ehuru fransmännen redan tidigt infunno sig vid S., kunde de dock i intet hänseende täfla med engelsmän och holländare, och redan under 18:de årh. voro deras fångstfärder dit nästan helt och hållet uppgifna. Äfven spaniorerna spelade en mera underordnad rol. Danskarna sände äfven fångstfartyg dit, i synnerhet mot slutet af 17:de och midten af 18:de årh. samt äfven i början af 19:de. Hamburgarna drefvo fångsten i större skala än danskarna, så att de t. ex. från 1670 till 1719 utsände 2,289 fartyg, hvilka lyckades fånga 9,976 hvalar. Ännu 1795 hade de 25 fartyg ute, men derefter upphörde äfven de under första fjerdedelen af innevarande årh. Från andra tyska städer, såsom Bremen och Altona, utsändes fångstfartyg, hvilka mer än de öfriga synas hafva vinnlagt sig om själfångst. Under Gustaf III upprättades ett »grönlandskompani» i Stockholm, men redan förut hade ett sådant bildats i Göteborg, och 1758 hade en af Linnés lärjungar, A. R. Martin, haft tillfälle att åtfölja ett af det senare bolagets fartyg till S. Äfven ryssarna hafva haft sin fångstperiod på S. Man vet ej när den började, men säkert är, att de funnos der redan i förra hälften af 18:de årh., från hvilken tid (1743) den ryktbara historien om de fyra ryska matrosernas vistelse i sex år på en ö sydöst om Stans Foreland daterar sig. Ryssarna idkade hufvudsakligen fångst på hvalross, själ, hvitfisk, björn och räf samt plägade öfvervintra i de enstaka hyddor, som ännu träffas der och hvar i mer eller mindre förfallet skick på många ställen af S:s kuster och äro bekanta under benämningen »rysshus». I ett sådant hus vid Isfjordens mynning tillbragte ryssen Staratsjin eller Sharostin ej mindre än 39 vintrar. Han dog derstädes 1826. Efter 1840-talet synas ryssarnas färder till S. hafva upphört.
Norrmännen äro numera de ende, som derstädes bedrifva regelbunden fångst, hvilken, ehuru ett företag i detta syfte utfördes redan 1795, dock på allvar började först 1819. Fångstfartygen utrustas i synnerhet från Hammerfest och Tromsö, och bytet utgöres företrädesvis af hvalross, isbjörn, hvitfisk, själ, ren och ejderdun. Såsom ofvan blifvit antydt tvingas de egentlige fångstmännen att söka bytet mer och mer mot öster, och rätt vigtiga geografiska upptäckter hafva dervid blifvit gjorda. I vetenskapligt hänseende har S. hufvudsakligen blifvit kändt genom det tiotal vetenskapliga expeditioner, som redan 1858 dit afgått från Sverige. Jfr Polarexpeditioner. A. G. N.