Polarexpeditioner, färder, som företagas i syfte att uppnå endera af jordens poler eller att framtränga så långt som möjligt mot dessa; resor för kommersielt eller vetenskapligt ändamål inom de arktiska eller antarktiska trakterna. Färder, som i det ena eller andra afseendet företagas inom de arktiska trakterna, kallas nordpolsexpeditioner, de, som riktas till de antarktiska, sydpolsexpeditioner.
1. Nordpolsexpeditioner. Såsom de äldsta sådana kunna betraktas de gamle nordbornas färder åt nordöst och nordvest under 800- och 900-talen, hvarigenom å ena sidan skandinaviska halföns nordspets kringseglades och Hvita hafvet uppnåddes (se Ottar), å den andra Färöarna, Island, Grönland och Vinland upptäcktes. Utom vid Grönlands kuster kommo emellertid våra nordiska förfäder under dessa färder ej i beröring med den arktiska naturen. Nordpolsexpeditioner i egentlig mening förekommo, först sedan under de stora upptäckternas århundrade sökandet efter en väg till Indien blifvit dagens lösen. Då portugiser och spaniorer beherskade verldshafven inom tropikerna, dref snart täflan de öfriga sjöfarande nationerna att söka nya vägar till de eftertraktade kryddlanden. Genom upptäckten af dessa nya vägar hoppades man vinna det dubbla ändamålet att dels förkorta resans längd, dels undvika de förste upptäckarnas beväpnade konkurrens i trakter, till hvilka ett påfligt domslut förlänat dessa uteslutande besittningsrätt. Man sträfvade efter att finna en väg till Indien dels i nordvestlig, dels i nordöstlig riktning. Sträfvandena af det förra slaget inleddes af den i engelsk tjenst stående italienaren Giovanni Caboto, hvilken efter flere misslyckade försök att uppnå de fabelland, som medeltidens geografer förlade i oceanen v. om Irland, år 1494 upptäckte en del af Nord-Amerikas kust, hvilken antogs vara den nordöstligaste delen af Asien. De engelska upptäcktsfärderna i dessa trakter förnyades åren 1497 och 1498 af Caboto och hans son Sebastiano Caboto, hvilken senare, antagligen vid kusten af Labrador, af is tvangs att vända sig mot söder. Äfven portugiserna under Cortereal, hvilka 1500 återupptäckte Grönland och följande året Labrador, nödgades af samma anledning att återvända med oförrättadt ärende. Sedan man genom Söderhafvets upptäckt kommit till visshet om att Amerika var en från Asien skild verldsdel, började försöken att finna nordvestpassagen, d. v. s. vägen till Indien öfver Amerikas norra kust, genom Sebastiano Caboto, som 1517 n. om Labrador upptäckte ett mot v. ledande sund (Hudsons sund), men af sin besättning nödgades att återvända. De från Frankrike i samma riktning utsända expeditionerna (1523--35) ledde blott till upptäckten af Saint Lawrence-floden genom Jacques Cartier och grundläggandet af det franska väldet i Canada. Då alltså vägen i nordvest syntes erbjuda oöfvervinneliga svårigheter, vände man sig mot n. ö. Den första expedition för att uppsöka nordostpassagen, d. v. s. vägen till Indien långs Europas och Asiens norra kust, utgick från England år 1553 under Sir Hugh Willoughby och Richard Chancellor. Den förre nådde antagligen till ön Kalgujev, men omkom jämte hela sin besättning af skörbjugg under öfvervintringen på Kolahalföns kust. Den senare hann Dvinaflodens mynning samt återvände, efter ett gästvänligt mottagande i Ryssland, 1554 till hemlandet och grundlade genom sin resa den för England vigtiga handelsförbindelsen med Hvita hafvet. Kort derefter (1556) kom Stephen Burrough till Novaja Zemljas sydkust och ön Vaigatj, i hvilka trakter han redan fann en ganska utvecklad rysk sjöfart, som skall hafva sträckt sig ända till Obs mynning. Med Arthur Pets och Charles Jackmans resa (1580), hvarunder vesteuropeiska fartyg för första gången inträngde i Karahafvet, afslutades de engelska nordostfärderna för lång tid. Med så mycket större ifver vände man sig nu åter mot nordvest. Martin Frobisher upptäckte 1576 den efter honom uppkallade fjorden och »Meta incognita» (sydligaste delen af Baffins land), samt föranleddes, på grund af det förmenta fyndet af guldmalm, att tvänne följande år förnya sin resa till samma trakter. John Davis befor under tre på hvarandra följande år (1585--87) det efter honom uppkallade Davis sund, besökte såväl dess vestra som östra kust (Grönland) och nådde en nordlig bredd af 73°. Henry Hudson åter, hvilken redan gjort tre resor (1607--09) bl. a. för att i rätt nordlig riktning öfver sjelfva polen söka uppnå Indien, inträngde 1610 i det redan af Caboto upptäckta Hudsons sund, for mot söder längs Hudsons viks östra kust och öfvervintrade nära denna hafsviks sydligaste ände, men blef straxt i början af hemfärden följande år af sin upproriska besättning tvingad att med en båt lemna fartyget, hvarefter man om honom saknar alla underrättelser. Dels för att uppsöka Hudson, dels för att i de af honom upptäckta farvattnen fullborda den då med visshet motsedda vägen till Indien utsändes 1612 en ny expedition under Sir Thomas Button och kapten Ingram. Dessa funno visserligen Hudsons vik stängd mot v., men lockades till nya företag genom sina iakttagelser öfver flodvågens riktning och styrka samt upptäckten af ett mot n. ledande sund (Roe's Welcome). Det vigtigaste af dessa företag var det, som leddes af Robert Bylot och William Baffin, hvilka 1615 genomforo Hudsons sund, men återvände med den öfvertygelsen att nordvestpassagen borde sökas ej i denna riktning, utan i fortsättningen af det sund, som Davis upptäckt. För att fullfölja upptäckterna i dessa trakter utgingo Bylot och Baffin redan 1616 på en ny expedition. Under denna nådde de mynningen af Smiths sund, men nödgades af is att vända vid 77° 30' n. br. På återvägen följde de vestkusten af Baffins vik och upptäckte der mynningarna af Jones sund och Lancaster sund, af hvilka det sistnämnda i framtiden kom att spela en vigtig rol i nordvestfärdernas historia. De oerhörda ismassorna betogo emellertid upptäckarna allt hopp att i dessa trakter finna en genomfart till Indien, och sedan Fox och James 1631 och 1632 återvändt med det besked, att på vestkusten af Hudsons vik och i nordvestlig riktning om Hudsons sund (Fox channel) allt framträngande vore omöjligt, afstannade för nära två århundraden alla försök att finna nordvestpassagen. För fullständigande af historien om upptäcktsfärderna i dessa delar af det arktiska området återstår att nämna de expeditioner, som från Danmark utsändes för att återfinna de gamla nordiska kolonierna på Grönland. Efter tvänne misslyckade försök att nå Grönlands östkust af James Allday (1579) och Mogens Heinesen (1581) hade den expedition, som 1605 utsändes af Kristian IV, större framgång. Under ledning af engelsmannen James Hall uppnåddes då Grönlands vestkust. Det förmodade fyndet af ädla metaller föranledde följande år en ny expedition till samma trakter. Efter ett 1607 företaget, men å nyo misslyckadt försök att nå Grönlands östkust, der man ansåg sig böra söka den gamla Österbygden, uppgaf den danske konungen sina planer på Grönland. Men sedan ett dansk-ostindiskt kompani inrättats, ville han bereda detta fördelen af en ny, genare väg till de rika kryddlanden. I detta syfte utsändes 1619 Jens Munk åt nordvest, men sedan denne öfvervintrat vid Hudsons viks vestkust (mynningen af Churchill river) och derunder genom skörbjugg förlorat nästan alla sina följeslagare, återvände han med oförrättadt ärende till fäderneslandet. -- De af engelsmännen öfvergifna nordostfärderna upptogos med stor ifver af holländarna. Med stor kostnad utrustade man för detta ändamål tre år å rad (1594--96) expeditioner, bland hvilkas ledare Willem Barents är den namnkunnigaste. Under den första resan undersöktes Novaja Zemljas nordligaste del; den andra, till utrustningen den mest storartade, medförde inga vigtigare resultat, och äfven den tredje misslyckades i sitt hufvudsyfte, finnandet af en väg n. om Asien, men är i geografiens historia af största betydelse genom upptäckten af Beeren Eiland och Spetsbergen samt genom den första öfvervintringen i högarktiska trakter. Expeditionen infrös nämligen vid Novaja Zemljas nordöstra spets (Ishamnen), der lemningarna af vinterkvarteret 1871 anträffades af norske skepparen Elling Carlsen. Barents och flere af manskapet dogo under hemfärden, som företogs i öppna båtar; de ofverlefvande nådde hemlandet under ledning af Jacob van Heemskerk. -- De holländska expeditionerna afslutade de äldre försöken att finna nordostpassagen, och då Hudsons redan påpekade företag (1607) att n. om Spetsbergen finna den eftersträfvade handelsvägen än mindre manade till efterföljd, upphörde i 17:de årh:s början så godt som alla polarfärder i rent kommersielt syfte samtidigt dermed att spaniorers och portugisers sjunkande makt gjorde vägen kring Afrika mindre farlig för andra nationer. De sekellånga ansträngningarna hade dock ej förlupit utan vigtiga resultat: kampen mot storm och is i de arktiska farvattnen hade utgjort en skola, i hvilken Englands och Hollands sjömän inhemtade den erfarenhet, som gjorde dem till herrar öfver verldshafven, och polarfärderna hade uppdagat tvänne förvärfskällor af den största betydelse, nämligen fiskerierna vid Newfoundland och den nordiska hvalfångsten. Den senare inleddes, så vidt man vet, år 1610 af Jonas Poole och antog snart betydande proportioner. Nordpolsexpeditionerna under 1600- och 1700-talen äro också till största delen hvalfångstfärder. Fångsten bedrefs i början företrädesvis vid Spetsbergens vestkust, men måste, alltefter som hvalarna skrämdes eller utrotades, uppsöka mera otillgängliga trakter, först hafvet mellan Spetsbergen och Grönland, omkring Jan Mayen, och slutligen (från 1719) Davis sund. För några geografiska upptäckter af vigt hafva vi emellertid ej att tacka dessa tiders hvalfångare. Berättelserna om af dem uppnådda ovanligt höga breddgrader torde i de flesta fall kunna betraktas som skepparelögner och sakna i alla händelser bekräftelse. Ej häller under de fåtaliga försök, som man allt fortfarande då och då gjorde att i n. finna en kortare väg till Japan och Kina, lyckades man rikta jordkunskapen med nya väsentliga upptäckter. Dessa försök förtjena derför knappast omnämnande. Det mest anmärkningsvärda var Woods resa till Novaja Zemlja 1676, emedan denna föregicks af ett lifligt meningsutbyte rörande polarhafvets användbarhet för sjöfart, hvilket räddade från glömskan en del af den erfarenhet, som hvalfångarna inhemtat om förhållandena i Ishafvet. Af större vigt voro de expeditioner, som ryssarna gjorde för att utvidga sitt välde i norra och nordöstra Asien. Redan i början af 1600-talet nådde några af de djerfva kosaker, hvilka Ryssland har att tacka för Sibiriens eröfring, till Ishafvets kust. Försöken att följa densamma mot ö. strandade dock till en början på ishindren och kosakernas oerfarenhet i sjöväsendet, men ryktena om stora öar norr ut och begäret efter rik fångst derstädes eggade snart till nya färder. Den märkligaste af dessa är kosaken Desjnevs. År 1648 lemnade denne Kolymas mynning på färd öster ut, lyckades efter otaliga mödor att kringsegla Asiens östligaste udde och ankom 1652 till den i Stilla hafvet (Berings haf) utfallande floden Anadyr. Utforskandet af den asiatiska ishafskusten började emellertid systematiskt bedrifvas, först sedan Peter den store beslutit att åt detta håll fastställa sitt väldes gränser. Detta skedde genom den s. k. stora nordiska expeditionen, hvars ledning till en början anförtroddes åt dansken Vitus Bering. Denne seglade 1728 från Kamtsjatka mot n. ö., inträngde genom det efter honom uppkallade sundet i Ishafvet, men återvände snart utan att för dimma hafva fått sigte på den närliggande amerikanska kusten. De märkligaste företagen under expeditionens fortgång voro Malygins och Skuratovs resa från Archangeltill Ob (1734--37), Ovzyns färd från Ob till Jenisej (1737), Prontsjisjevs och Chariton Laptevs färder från Lenas mynning vester ut till närheten af Asiens nordspets (1735--42) och Dmitrij Laptevs och Lassinius' resor från nämnda flodmynning mot ö. till Kap Baranov (samma år). Alla dessa expeditioner företogos till sjös. På en slädfärd åter uppnådde Tsjeljuskin 1742 Asiens nordligaste udde. En i hufvudsak riktig kartläggning af Ishafvets kust var derigenom åstadkommen. De utanför kusten liggande öarna, den Nysibiriska arkipelagen, besöktes först af Ljachov 1770 och undersöktes närmare af Matt. Hedenström 1809--11 och P. F. Anjou 1823.
De båda sistnämndes resor tillhöra den nya period af polarexpeditionernas historia, som karakteriseras af det under 18:de årh. vaknade intresset för naturvetenskapliga forskningar. En för sin tid utmärkt skildring af den arktiska naturen samt djuroch växtlifvet eger man i den tyske skeppskirurgen Friedrich Martens 1675 utgifna beskrifning öfver Spetsbergen. Men den förste, som i uteslutande vetenskapligt syfte besökte Ishafvet, var Linnés lärjunge A. R. Martin, hvilken 1758 medföljde en hvalfångare till Spetsbergen. Såsom ett vetenskapligt företag torde man äfven kunna betrakta den ryske amiralen Tsjitsjagovs resa (1765) i syfte att n. om Spetsbergen framtränga mot nordpolen. Han måste vända vid 80° 28' n. br. Sedan raden af de stora vetenskapliga forskningsexpeditionerna blifvit inledd genom James Cooks första resa (1768), vändes också uppmärksamheten till polarregionerna. John Phipps undersökte 1773 nordligaste delen af Spetsbergen, men misslyckades i sitt försök att derifrån segla mot n. (han nådde 80° 37'), och Cook sjelf passerade under sin andra resa (1773) för första gången den södra polcirkeln (se sp. 1458) samt trängde under sin tredje färd (1778) genom Berings sund in i Norra Ishafvet, hvars kust han på den amerikanska sidan följde till Iskap och på den asiatiska till Nordkap (Irkaipij). Den mening, som den store sjöfaranden yttrade om möjligheten att besegla Ishafven, uppmuntrade dock ej till fortsatta forskningar i dessa trakter. Såväl han som hans följeslagare på hans andra resa Georg Forster och hans efterföljare i befälet, Charles Clarke, förklarade alla tankar på en nordöstlig eller nordvestlig genomfart för en ren orimlighet. Det dröjde dock ej synnerligen länge, förrän sökandet efter en handelsväg i dessa trakter å nyo började med större ifver än någonsin. Åren 1816 och 1817 hade den berömde hvalfångaren Scoresby funnit Grönlands östkust mellan 74° och 80° nästan isfri, och samtidigt hade en ovanligt stark isdrift ur Davis sund gifvit en antydan om att de nordliga hafven voro möjliga att befara. Med anledning deraf utsändes 1818 John Ross för att uppsöka nordvestpassagen, men han återvände efter att blott hafva inträngt ett kort stycke i Lancaster sund, öfvertygad att han framför sig hade ett af land slutet farvatten. Hans följeslagare William Edward Parry var dock af annan mening och fick redan följande året tillfälle att gifva bekräftelse på denna. Med två fartyg passerade han Lancaster-sundet, upptäckte s. derom ett nytt sund (Prince Regent Inlet) och framträngde, följande sydkusten af en större ö (Melville ön), ända till 112° 51'v. lgd fr. Greenw. Efter att der hafva öfvervintrat såg han sig dock 1820 nödgad att återvända utan att hafva lyckats att nå mer än ungefär en grad längre i v. än nämnda punkt. För att genom Hudsons sund och farvattnen nordvest derom söka nå det efterlängtade målet begaf Parry sig 1821 på sin andra expedition. Efter två öfvervintringar och upptäckten af Fury and Hecla strait, som mot n. ö. fortsätter Fox channel, återkom han 1823 till England. Följande år återvände han till samma trakter, denna gång för att söka en väg genom Prince Regent Inlet. Denna expedition, som äfven medförde en öfvervintring, var den minst resultatrika; derunder hann man blott ett kort stycke in i den nämnda hafsviken, och ett af fartygen måste der qvarlemnas såsom vrak. Parry beslöt nu att n. om Spetsbergen söka nå nordpolen. Den 21 Juni 1827 lemnade han sitt fartyg vid Treurenberg Bay och tågade öfver isen norr ut med båtar dragna på slädar. Den 23 Juli nådde man 82° 45' n. br., den största polhöjd, som hittills blifvit hunnen på östra halfklotet, och få dagar derefter vände man tillbaka. Sökandet efter nordvestpassagen upptogs af John Ross, som 1829 fortsatte forskningarna i Prince Regent Inlet och på slädresor under ej mindre än tre övervintringar kartlade halfön Boothia Felix, på hvars vestkust James Clarke Ross d. 1 Juni 1881 upptäckte den magnetiska polen. Under tiden hade man från England åvägabragt en rad af expeditioner, som, utgående från Hudson-bay-landen, under flod- och landresor skulle kartlägga den amerikanska kontinentens nordkust och utröna huruvida längs densamma funnes någon praktikabel sjöväg. Ledningen af dessa företag uppdrogs åt den sedan så berömde John Franklin, hvilken åren 1821--34 dels sjelf, dels genom sina medhjelpare Richardson och Back utforskade hela denna långa kustlinie, på några kortare sträckor när, hvilka 1837--39 undersöktes af Dease och Simpson. Genom alla dessa färder kunde det betraktas så godt som bevisadt, att Grönland icke sammanhängde med den amerikanska kontinenten, och att således en nordvestpassage någonstädes skulle finnas. Den gamla gåtan ansågs nu nära sin lösning, och för att åvägabringa denna utsändes 1845 Sir John Franklin med två fartyg, »Erebus» och »Terror». År förgingo emellertid, utan att något hördes från honom eller hans besättning, och 1848 såg man sig nödgad att utsända expeditioner för hans uppsökande. Dessa, hvilka till en början bekostades af engelska regeringen och senare af Franklins enka samt, på hennes uppmaning, af enskilda personer i England och Amerika, misslyckades alla i sitt hufvudsyfte, att bringa hjelp åt de saknade, och länge var allt letande efter dem förgäfves. Under de många räddningsexpeditionerna genomforskades emellertid, företrädesvis under slädfärder, den nord-amerikanska arktiska arkipelagen på det grundligaste, och äfven nordvestpassagen blef äntligen uppdagad. Äran härför tillkommer kapten Mac Clure, som med skeppet »Investigator» från Berings sund 1851 nådde Mercy Bay på nordkusten af Banks land och just stod i begrepp att efter tvänne öfvervintringar derstädes öfvergifva sitt fartyg, då han på våren 1853 påträffades af löjtnant Pim från skeppet »Resolute», som under befäl af kapten Kellett genom Lancaster sund framträngt till Melville-ön. Mac Clure måste emellertid qvarlemna sitt fartyg i isen, och samma öde drabbade, utom »Resolute», ej mindre än tre fartyg af den eskader, som under Sir Edw. Belchers öfverbefäl 1852 afsändts för att från den atlantiska sidan uppsöka Franklin. De vigtigaste upptäckterna under de franklinska räddningsexpeditionerna gjordes för öfrigt af kapten R. Collinson, som 1851--52 seglade längs Amerikas nordkust från Berings sund ända till Victoria-sundet och efter trenne öfvervintringar återvände samma väg 1854, samt af amerikanen E. K. Kane (1853--55), som hemkom med underrättelsen att vid 80° 34' (Kap Constitution i Smith sund) ett isfritt haf vidtoge. Genom Rae (1853) Mac Clintock (1857), Hall 1869) och Schwatka (1879) erhöllos slutligen säkra underrättelser om Franklins öde. (Se derom Franklin, John.) Efter Franklin-expeditionernas afslutande hafva upptäckterna i den nord-amerikanska arktiska arkipelagen vunnit endast mindre betydande tillägg genom hvalfångaren Adams (från 1872), kapten Allen Young (1875--76) och dr F. Boas (det inre af Baffins land, 1883--84). Kapten Inglefield, en af Franklin-sökarna, hade förut påpekat (1852), att vägen genom Smith sund sannolikt skulle leda till uppnående af en mycket hög breddgrad, och såsom nämndt trodde sig Kane der hafva skådat det öppna polarhafvet. Teorien härom, hvilken senare fann sin främste målsman i tysken A. Petermann, har spelat en vigtig rol i polarfärdernas historia. I hopp att finna det öppna polarhafvet på den af Inglefield och Kane angifna vägen utgick I. I. Hayes 1860 samt hann med fartyg till 78° 18' och på en slädfärd 81° 35'. Tio år senare nådde Charles Francis Hall med »Polaris» 82° 11', men afled under öfvervintringen d. 8 Nov. 1871, hvarefter hans följeslagare skildes i två partier, då fartyget af is sönderpressades. Efter 61/2 månaders färd på ett isflak räddades det ena partiet utanför kusten af Labrador. Det andra lyckades på båtar tränga söder ut, tills det upptogs af en hvalfångare. Sporradt af de framgångar, som de båda sistnämnda amerikanska expeditionerna vunnit, utsände engelska amiralitetet 1875 »Alert» och »Discovery» under Sir G. Nares till Smith sund. Denne lyckades norr derom framtränga ända till den punkt, der Robeson-kanalen mynnar i ett vidare haf; men i st. f. öppet vatten fann han de otillgängligaste ismassor, som nödgade hans följeslagare A. H. Markham att afbryta sin slädfärd mot norden vid 83° 20', den högsta dittills nådda breddgraden. Ännu något närmare polen (83° 24') nådde d. 13 Maj 1882 löjtnant Lockwood, en af deltagarna i Greelys öfvervintring. -- Sedan danskarna, föranledda af Hans Egedes missionsresor (från 1721), tagit Grönland i varaktig besittning, har detta lands vestkust blifvit grundligt utforskad. Af särskild betydelse i detta afseende voro Gieseckes mineralogiska resa (1806--13), H. Rinks mångåriga forskningar och de svenska grönlandsexpeditionerna, 1859 inledda af O. Torell samt 1870 och 1883 fortsatta af A. E. Nordenskiöld, till hvilka ansluter sig 1871 års svenska expedition under F. W. von Otter för att af hemta de af Nordenskiöld på Disko-ön upptäckta gedigna jernblocken. Från 1876 har på bekostnad af danska regeringen en systematisk undersökning af Grönland i geografiskt och naturvetenskapligt hänseende pågått. Det första framträngandet i Grönlands istäckta inre gjordes af Lars Dalager 1751 vid 62° 31' n. br., men han tillryggalade blott ungefär 13 km. Nordenskiöld och Sven Berggren hunno 1870 vid 68° 30' n. br. omkr. 50 km., och en ännu längre vandring gjorde J. A. D. Jensen och A. Kornerup 1878 vid 62° 40'. Den svenska expeditionen 1883 hann deremot vid samma breddgrad som 1870 ända till midten af Grönland (omkr. 340 km. från kusten, 1,947 m. höjd), och något norr derom lyckades Robert E. Peary och Chr. Maigaard 1886 att öfver isen tillryggalägga omkr. 180 km. samt nå en höjd af 2,250 m. 1888 vandrade norrmannen Fr. Nansen med 5 i följe från östkusten på 46 dagar tvärs öfver inlandsisen till Godthaab (d. 3 Okt.). -- Grönlands östkust, der i äldre tider så många expeditioner förgäfves sökt den gamla Österbygden, utforskades 1820 under en färd i eskimoisk »qvinnobåt» af W. A. Graah till 65° 15' n. br. På samma sätt färdades G. Holm 1884--85 till 65° 37' n. br., der han öfvervintrade vid Angmagsalik, en koloni af hedniska grönländare. Östkusten mellan 70° och 72° hade Scoresby undersökt 1822. Följande året utförde Clavering och Sabine sina pendelförsök på kuststräckan norr härom och kartlade densamma till 76° n. br.; och 1869--70 öfvervintrade i dessa trakter den andra tyska nordpolsexpeditionen, under K. Koldewey, hvilken enligt Petermanns anvisning skulle söka det »öppna polarhafvet» mellan Spetsbergen och Grönland. Företaget misslyckades fullständigt i detta afseende, men riktade geografien genom undersökning af Grönlands östkust upp till 77° n. br. och genom upptäckten af den djupt in i landet gående Frans Josefs fjord samt är i öfrigt märklig genom den äfventyrliga färd, som det krossade skeppet »Hansas» besättning ofrivilligt fick göra på ett isflak ända till Grönlands sydspets. Hydrografiska undersökningar i Danmarkssundet mellan Island och Grönland hafva utförts 1879 af danske kaptenen Mourier, men endast Nordenskiöld (1883) har lyckats att med fartyg uppnå Grönlands östkust s. om polcirkeln. -- Parrys resa till Spetsbergen och norr derom är redan omnämnd. Forskningarna i dessa trakter fortsattes af Keilhau (1827), Sven Lovén (1837), den stora franska expeditionen med »La Recherche» (1838 och 1839); men från och med året 1858 kan man räkna en ny aera ej blott för kännedomen af Spetsbergen och omgifvande haf, utan för polarforskningen i allmänhet. Det var då, som Torell och Nordenskiöld utförde den första svenska polarexpeditionen. Föregående expeditioner hade visserligen hemfört i flere afseenden vigtiga vetenskapliga resultat, dock företrädesvis på det rent geografiska området. De svenska expeditionerna åter satte i främsta rummet såsom sitt mål att utföra en allsidig och systematisk naturvetenskaplig undersökning af arktiska nejder, hvaremot framträngandet till en hög nordlig breddgrad sattes först i andra rummet. Denna plan har blifvit fullföljd af ett stort antal svenska och finska vetenskapsmän under nya Spetsbergsexpeditioner, 1861 under befäl af Torell samt 1864, 1868 och 1872--73 under befäl af Nordenskiöld. 1868 nådde man den nordligaste breddgrad (81° 39'), som med fartyg blifvit hunnen på östra half klotet, och 1872--73 öfvervintrade man närmare mot polen (79° 53') än någon annan i gamla verldens polartrakter. -- Ytterligare bidrag till Spetsbergens topografi och naturkännedom hafva lemnats af den första tyska polarexpeditionen (1868), v. Heuglin och Zeil (1870), den norska nordhafsexpeditionen (1877 och 1878), A. G. Nathorst och G. De Geer (1882) samt af den svenska polarstationen vid Kap Thordsen (1882--83) och åtskilliga norska fångstskeppare, hvilka man bl. a. har att tacka för upptäckten af en del öar n. ö. om Spetsbergsarkipelagen. Dessa skeppares otaliga resor hafva vidare lemnat upplysningar om isförhållandena i hafvet mellan Spetsbergen och Novaja Zemlja, hvilket dessutom gjorts till föremål för undersökningar af ej mindre än fyra holländska sjöexpeditioner (1878--81). -- Kartläggningen af den sistnämnda ön utfördes under F. P. von Lütkes fyra expeditioner (1821--24) och Pachtussovs tvänne resor (1832--35), hvarjämte K. E. von Baer 1837 der utförde naturhistoriska undersökningar, men genom sitt yttrande om Karahafvet såsom polarbäckenets »iskällare» länge afskräckte från alla forskningar i dessa trakter. En helt annan erfarenhet vanns emellertid, sedan 1868 norska skeppare börjat bedrifva fångst vid Novaja Zemlja. Redan 1870 lyckades det E. H. Johannesen att kringsegla hela dubbelön, och Karahafvet befanns vid flere tillfällen helt och hållet isfritt. Tankarna på nordostpassagens utförbarhet började derför å nyo uppdyka, men den österrikisk-ungerska expeditionen under Weyprecht och Payer, som 1872 först utgick för att söka den, misslyckades deri fullkomligt. Ångaren »Tegetthoff» inneslöts af is nära Novaja Zemljas nordspets och drefs norr ut, tills man d. 31 Okt. 1873 stannade vid en dittills okänd kust, som erhöll namnet Frans Josefs land och på våren 1874 under slädfärder undersöktes upp till 82° 5' n. br. I öppna båtar skedde samma år återfärden till Novaja Zemlja. En lysande framgång var deremot förbehållen de svenska expeditionerna till dessa trakter under Nordenskiöld. Såväl 1875 som 1876 nådde han öfver Karahafvet Jenisejs mynning och föranleddes genom den derunder vunna erfarenheten till tron på nordostpassagens utförbarhet. En detaljerad plan till en expedition i det asiatiska Ishafvet inlemnades i Juli 1877 till konung Oskar II, hvilken jämte den bekante mecenaten Oskar Dickson i Göteborg och den ryske köpmannen Alexander Sibiriakov lofvat bestrida kostnaderna för företaget. För expeditionen inköptes själfångstångaren »Vega», hvilken vid örlogsvarfvet i Karlskrona utrustades på svenska statens bekostnad. Befäl och manskap utgjordes af frivilliga från svenska flottan, hvilkas aflöning äfven till större delen bestreds af offentliga medel. Till chef å »Vega» utsågs löjtnant Louis Palander; såsom sekond tjenstgjorde löjtnant E. C. Brusewitz. Den vetenskapliga staben bestod af docenten F. R. Kjellman, botanist, fil. d:r A. Stuxberg, zoolog, med. kand. E. Almqvist, läkare, italienske löjtnanten G. Bove, hydrograf, danske löjtnanten A. Hovgaard, meteorolog och magnetiker, samt finske löjtnanten O. Nordqvist, biträdande zoolog och tolk. Den 22 Juni 1878 lemnade »Vega» Karlskrona och ankom, efter korta besök i Köpenhamn och Göteborg, d. 17 Juli till Tromsö, der expeditionens befälhafvare, Nordenskiöld, steg ombord. Då »Vega» efter några dagar anträdde färden österut, åtföljdes hon af den lilla ångaren »Lena», som bygts på Sibiriakovs bekostnad för trafik på Lenafloden och då fördes af norske sjökaptenen Chr. Johannesen. Utan att hafva sett ett spår af is nådde de båda fartygen d. 30 Juli samojed-byn Chabarova, belägen vid Jugor Sjar, det sund som skiljer ön Vajgatj från fasta landet. Der sammanträffade man med ångaren »Fraser» (kapten Emil Nilsson) och barkskeppet »Express» (kapten Gundersen), båda utrustade af Sibiriakov dels för att frakta varor till Jenisej, dels för att medföra kol åt expeditionens hufvudfartyg. Hela flottiljen lyfte ankar d. 1 Aug. Det illa beryktade Karahafvet passerades på sex dagar och befanns nästan helt och hållet isfritt. Några af expeditionens medlemmar företogo derunder på »Lena» en utflykt till Beli Ostrov och den motliggande kusten af Jalmal, hvarefter hela expeditionen samlades i den vid Jenisejs mynning belägna Dicksons hamn. Der skildes flottiljen d. 9 Aug. i två afdelningar: »Fraser» och »Express» gingo för att lossa sin last något högre upp i Jenisej, »Vega» och »Lena» fortsatte färden österut. Äfven då hindrades farten föga af is, men så mycket mer af täta dimmor, som i det okända och ytterst bristfälligt kartlagda farvattnet nödvändiggjorde den största försigtighet. Efter landstigningar på ett par små holmar samt i Aktinia bay på Taimur-ön, hvilka tillfällen såsom alltid begagnades för att göra vetenskapliga iakttagelser och samlingar, anlände man d. 19 Aug. till Gamla verldens nordligaste udde, Kap Tsjeljuskin, som aldrig förr nåtts af något fartyg. Sedan till minne af besöket ett stenkummel der blifvit upprest, ångade expeditionen vidare, lemnande kustfarvattnet, med kurs rätt mot Nysibiriska öarna. Väldiga ismassor satte dock snart oöfvervinneliga hinder för framträngandet i denna riktning, och man måste åter färdas fram i den isfria ränna, som fortfarande öppnade sig längs kusten. Under färden söderut längs Taimurhalföns östra kust fann man, att denna på de äldre kartorna blifvit förlagd allt för långt mot öster: »Vegas» kurs gick i dessa trakter enligt kartorna öfver land. Ett kort besök gjordes d. 24 Aug. å den utanför Chatangas mynning belägna Preobrasjeni-ön, och derifrån gick färden åter mot öster på ett fullkomligt isfritt haf, som dock blef allt grundare, ju mera man nalkades Lenas mynning. Natten mellan d. 27 och 28 Aug., på öppna hafvet n. om denna flods delta, skildes »Vega» från »Lena», hvilken senare lyckligt nådde sin bestämmelse, det i hjertat af Sibirien belägna Jakutsk. »Vega» fortsatte nu sin väg ensam. Från ett tillämnadt besök på någon af Nysibiriska öarna hindrades man genom strändernas långgrunda beskaffenhet, men is syntes fortfarande blott i ringa mängd. Först sedan man d. 31. Aug. passerat Svjatoinos, började isen tilltaga i massa och groflek, och tecken till vinterns annalkande började äfven inställa sig. Björnöarna passerades d. 3 Sept. under snöfall; de följande dagarna började ny is bilda sig mellan de allt tätare isstyckena, och det tilltagande mörkret tvingade Palander att ligga stilla nattetid. Under hela sträckan från Jugor Sjar hade man ej sett spår af menniskor eller menniskoboningar, men utanför Kap Sjelagskoj, som nåddes d. 6 Sept., fick »Vega» besök af ett par skinnbåtar, fullastade med tsjuktsjer, hvilken folkstam man då först fick lära känna. Färden gick nu till följd af ishinder allt långsammare, och d. 12--18 Sept. måste »Vega» vid Irkaipij (Nordkap) invänta gynsammare isförhållanden. Efter ännu några dagars kamp mot isen i det grunda farvattnet hade man d. 28 Sept. seglat förbi den udde, som mot ö. begränsar Koljutsjin baj, men der visade det sig omöjligt att komma vidare. »Vega» förtöjdes vid ett isblock, som strandat på grundt vatten 1,4 km. från kusten, nära tsjuktsjbyn Pitlekaj, och snart insåg man, att man måste bereda sig på att öfvervintra der, oaktadt läget på den öppna redden ingalunda var tryggt. Vegas vinterhamn var belägen vid 67° 4' 49" n. br. och 173° 23' 2" v. lgd fr.. Greenw., 1,4 km. från land, 120' från Ostkap. Öfvervintringen förlopp i allo lyckligt trots den öppna redden. Oaktadt den stundom starka ispressningen led fartyget ej den ringaste skada, och manskapat var fullkomligt befriadt från polarexpeditionernas plågoris, skörbjuggen. Infrysningen betraktades af Nordenskiöld till en början som en motgång, men en rik ersättning derför vanns genom de tillfällen till anställande af forskningar på snart sagdt alla naturvetenskapens områden, som derigenom erbjödo sig. Resultaten af dessa forskningar äro till större delen nedlagda i det af Nordenskiöld utgifna verket »Vega-expeditionens vetenskapliga iakttagelser» (5 bd, 1882--87). Bland dem må nämnas Nordenskiölds egna iakttagelser om norrskenen samt om tsjuktsjernas lefnadsförhållanden, de meteorologiska och magnetiska observationerna, hvilka ständigt pågingo i ett å fasta landet af is uppfördt observatorium och sedermera bearbetats af H. Hildebrandsson och A. Wijkander, samt de storartade botaniska, zoologiska och etnografiska samlingarna, hvilka efter hemkomsten en tid voro utställda i k. slottet i Stockholm och sedermera beskrifvits af deltagarna i färden och andra forskare. Den 18 Juli 1879 lossnade isen kring »Vega», och två dagar derefter passerades Ostkap i Beringssund. Under färdens fortsättning besöktes i vetenskapligt ändamål S:t Lawrence bay och Konyam bay på den asiatiska samt Port Clarence på den amerikanska sidan af nämnda sund. Derefter anlöptes S:t Lawrence-ön d. 31 Juli och Bering-ön d. 14--19 Aug., och d. 2 Sept. inlöpte expeditionen i Jokohamas hamn »efter att hafva fullbordat nordostpassagen utan förlust af en enda man, utan sjukdom bland besättningen och utan skada på fartyget», såsom ett derifrån afsändt telegram förkunnade för hemlandet. I Japan gjordes ett längre uppehåll, och under hemvägen s. om Asien besöktes Hongkong, Labuan, Singapur, Ceylon och Aden, hvarefter Sueskanalen passerades och åtskilliga europeiska sjöstäder anlöptes. Öfverallt firade expeditionens befälhafvare och medlemmar välförtjenta triumfer för det geografiska stordåd, som af dem utförts. Den 24 April 1880 mottogs »Vega» i Stockholms hamn med storartade festligheter. »Den främsta platsen bland alla polarfärder», säger en tysk vetenskapsman, »tillkommer af mer än ett skäl detta svenska företag: den i polarfärdernas historia exempellösa framgången, längden af den i Ishafvet på jämförelsevis kort tid tillryggalagda vägen, den dervid ådagalagda insigten och dugligheten samt slutligen de betydande vetenskapliga resultaten berättiga detta yttrande.» -- Bland upptäcktsfärder i hafven omkring Novaja Zemlja förtjena nämnas E. H. Johannesens resa 1878, hvarunder ön Ensomheden uppdagades, samt engelsmannen Leigh Smiths besök på Frans Josefs land 1880 och öfvervintring derstädes 1881--82. Nordenskiölds efterföljare på vägen öster ut hafva deremot i allmänhet rönt föga framgång. Ångaren »Oscar Dickson», utsänd af den för öppnande af sjöfart till Sibiriens floder ifrigt verksamme Sibiriakov, förliste 1880 nära Jenisejs mynning; den danska »Dijmphna-expeditionen» under Vega-fararen A. Hovgaard infrös i Sept. 1882 i Karahafvets is, tillsammans med den holländska polarexpeditionens fartyg »Varna», och lossnade först ett år senare ur isfängslet, hvarefter hemfärden anträddes. -- Bland forskningar, som vidgat kännedomen om de asiatiska polartrakterna, återstår att nämna Ferdinand von Wrangels resor längs Sibiriens kust ö. om Kolymas mynning och slädfärder på isen n. der om (1821--23), Th. v. Middendorffs resa på Taimur-halfön (1843) samt Tolls och Bunges expedition till Nysibiriska öarna (1886). Hafvet n. om Berings sund har efter Franklin-expeditionernas tid blott af en större expedition valts till forskningsfält: den amerikanska »Jeannette»-expeditionen under G. W. De Long. Denna afgick d. 8 Juli 1879 från San Francisco, men redan d. 4 Sept. s. å. inneslöts fartyget af isen i närheten af Wrangels land och blef efter ett långvarigt kringdrifvande d. 13 Juni 1881 öfvergifvet af besättningen vid 77° 13' n. br. Resan fortsattes i båtar mot den sibiriska kusten, Nysibiriska öarna anlöptes, och d. 16 och 17 Sept. landade två af farkosterna vid Lenas mynning. Om den tredje saknas alla underrättelser. De Long sjelf och en stor del af hans besättning omkommo af hunger och köld under irrandet i floddeltat, och hela den geografiska vinsten af expeditionen var upptäckten af tre små öar n. ö. om Nysibiriska arkipelagen. En af de till »Jeannettes» undsättning utsända expeditionerna, ledd af kapten Berry på »Rodgers», bestämde (1881) närmare begränsningen af Wrangels land och hann den högsta nordliga breddgrad (73° 44'), som uppnåtts n. om Berings sund.
2. Sydpolsexpeditioner. Under de stora geografiska upptäckternas tidehvarf och långt senare föreställde man sig, att jordens södra del upptogs af ett stort fastland, Terra Australis, hvars nordligaste utsprång man trodde sig se i Eldslandet och Nya Holland. Denna kontinents gränser fingo visserligen på kartorna vika tillbaka, alltefter som upptäckterna framskredo, men ännu vid midten af 1700-talet ansågos såsom dess yttersta punkter de på gränsen af det antarktiska området liggande ögrupper, som då, företrädesvis af franska resande, uppdagades (Bouvets ö, Marion-gruppen, Crozet-öarna, Kerguelen). Det australiska sagolandets obefintlighet ådagalades först af Cook under hans andra resa. Cook utförde 1772--75 en fullständig cirkumpolarfärd, hvarunder han tre gånger öfverskred södra polcirkeln (hans högsta polhöjd var 71° 10' s. br. vid 106° 54' v. lgd fr. Greenw.), men något annat land anträffade han derunder ej än det redan 1756 af spaniorer upptäckta Syd-Georgien och den s. ö. derom belägna Sandwich-gruppen. En liknande resa utfördes 1819--21 af den ryske sjöofficeren v. Bellingshausen, som 6 gånger korsade polcirkeln, men ej nådde så nära polen som Cook. De af honom gjorda landupptäckterna inskränkte sig till den lilla Peter-ön och Alexander I:s land. Sedan W. Smith upptäckt ögruppen Syd-Shetland, blef der snart en jagtplats för en mängd hval- och själfångare. En af dessa, James Weddell, trängde 1823, ungefär på Syd-Georgiens meridian, ända till 74° 15' s. br., men fann intet land, och en annan, Biscoe, utförde 1830--32 den tredje cirkumpolarfärden, hvarunder polcirkeln tvänne gånger passerades samt Enderby-ön och Grahamland upptäcktes. Tron på ett sydpolarland, ehuru med mycket ringare dimensioner än förr, började åter att uppdyka, sedan hvalfångaren Balleny 1839 s. om Nya Zeeland funnit de efter honom uppkallade öarna och de v. derom belägna öar eller framspringande landuddar, som på kartorna benämnas Wilkes' land. År 1840 upptäckte Dumont d'Urville de till denna grupp hörande Adélies land och Côte Clarie, Charles Wilkes dess vestligaste delar, Budd- och Knox-land samt Termination Island. Den mest betydande af alla sydpolsexpeditioner är den, som utfördes af den berömde nordpolsfararen James Clarke Ross (se sp. 1451). Den 1 Jan. 1841 passerade han polcirkeln, och få dagar derefter fick han sigte på en i is och snö höljd kust, åt hvilken han gaf namnet Victoria land. Följande detta mot söder, upptäckte han tvänne väldiga vulkaner, Erebus (omkr. 3,700 m.) och Terror (3,260 m.), men tvangs vid 78° s. br. af en 60--90 m. hög isvall att vända. Ett år senare begaf han sig åter till samma trakter och uppnådde då 78° 9', den högsta polhöjd, som hittills hunnits på södra halfklotet. Samma isvall satte äfven nu oöfverstigliga hinder i vägen för vidare framträngande, och likaledes hindrades Ross af drifis att år 1843 vid 15° v. lgd tränga längre än till 71° 30' s. br. Efter denna tid har södra polcirkeln berörts endast en gång, nämligen af engelska ångaren »Challenger» d. 15 Febr. 1874, men på de senaste åren hafva såväl i Tyskland som i Australien ifriga ansträngningar gjorts för att bringa en sydpolsexpedition till stånd, ehuru hittills utan resultat.
Den internationella polarforskningen bör äfven omnämnas på tal om senare tiders polarexpeditioner. Förslaget om en sådan väcktes 1875 af Karl Weyprecht efter hemkomsten från »Tegetthoff-expeditionen». Framhållande, att polarexpeditionerna ej voro värda så stora offer af menniskolif och penningar, så länge de ensidigt lade hufvudvigten på upptäckten af nya land och dessas kartläggning, uppställde han såsom polarundersökningens mål att så mångsidigt som möjligt utreda polarregionernas fysikaliska natur och der söka lösningen till flere för hela jordklotet vigtiga vetenskapliga frågor, företrädesvis de meteorologiska och magnetiska. En sammanslutning af många folk skulle möjliggöra en serie af samtidiga observationer öfver dessa förhållanden. Först efter Weyprechts död (1881) gick hans plan i fullbordan. Sedan de flesta bildade nationer förklarat sig villiga att deltaga i företaget, bestämdes på ett antal polarkonferenser en gemensam plan för detsamma och de undersökningar, som af de särskilde deltagarna skulle utföras. 1882--83 bestämdes till det gemensamma observationsåret, och i Sept. förstnämnda år trädde ett antal af 14 vetenskapliga stationer i verksamhet, af hvilka 12 voro fördelade på lämpliga platser i de arktiska trakterna och 2 förlagda till det södra polarområdet. Endast den holländska expeditionen lyckades ej uppnå sin station, Dicksons hamn vid Jenisejs mynning. Alla de öfriga utförde sitt arbete enligt den uppgjorda planen, några utsträckte det äfven utöfver den bestämda tiden. I företaget deltogo Danmark. England, Finland, Frankrike, Holland, Nord-Amerikas förenta stater (2 stationer), Norge, Ryssland (2 stationer), Sverige (med station vid Kap Thordsen, Spetsbergen), Tyskland (2 stationer) och Österrike. Största uppmärksamheten väckte den amerikanska stationen vid Lady Franklin bay, under A. W. Greely, dels derför att man, såsom ofvan är sagdt, derifrån lyckades framtränga närmare mot polen än någonsin förut, dels emedan expeditionens chef och en del af dess medlemmar, af is hindrade att återvända, efter flere misslyckade undsättningsförsök först d. 21 Juni 1884 räddades i nära döende tillstånd vid Kap Sabine i Smith sund.
Literaturen om polarexpeditionerna och polarforskningen är utomordentligt rik. En bibliografisk sammanställning af densamma är gjord af J. Chavanne: »Die literatur über die polarregionen der erde» (1878). På svenska är den äldre hvalfångstens och Spetsbergsfärdernas historia skildrad af K. Chydenius (i »Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861», 1865), nordostpassagens historia utförligt behandlad af Nordenskiöld (i »Vegas färd kring Asien och Europa», 1880--81), expeditionerna på Grönlands inlandsis och till dess östkust skildrade äfvenledcs af Nordenskiöld (i »Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland», 1884). A. G. Nathorst har gjort en sammanställning af de vigtigare forskningsfärderna genom norra delen af Baffins vik samt till Smith sund (i »Ymer» 1886). En populär framställning af nordpolsexpeditionerna i allmänhet finnes i Fr. von Hellwalds verk: »I norden eller nordpolsforskningarna från äldsta till närvarande tider» (1881). E. W. D.