Polarland kallar man med ett gemensamt namn de inom polcirklarna (n. om 66,5° n. br. och s. om 66,5° s. br.) belägna landområdena. I mera inskränkt mening förstår man med polarland endast de omkring nordpolen belägna s. k. arktiska områdena: de nordligaste delarna af de kring nordpolen belägna kontinenterna samt öarna i Norra Ishafvet. Af Europa höra dit nordligaste Skandinavien, som i Nordkap når 71° 7' n. br., halföarna Kola och Kanin samt nordöstligaste delen af europeiska Ryssland, af Asien tundrorna i norra Sibirien, hvars nordligaste udde, Kap Tjeljuskin, ligger under 77° 43' n. br., af norra Amerika en smal kustremsa från Fox kanal till Berings sund, hvilken i Kap Murchison på halfön Boothia Felix når 72° n. br. De förnämsta öarna och ögrupperna äro, från v. till ö. räknadt, Grönland, Spetsbergen, Kung Karls land, ögruppen Frans Josefs land, de enstaka öarna Jan Mayen och Beeren Eiland, Kolgujev, Novaja Zemlja, Vaigat, Golovin, Ensomheden, Nysibiriska öarna, Wrangels land samt den vidsträckta arkipelagen n. om amerikanska fastlandet, skild från Grönland genom Davis sund, Baffins vik, Smith sund, Kaneviken, Kennedy- och Robeson kanalerna och från den amerikanska kusten genom Hudsons sund, Roe's Welcome, Fury- och Heclasundet, Bellot-, Ross- och Simpsonsunden, Deasesundet samt Dolphin-sundet. Till denna arkipelag höra följande öar: Lincoln-Grant land, n. v. om Grönland, Parry-öarna (North Devon jämte Grinnell land, Cornwallis, Bathurst, Melville, Eglinton, Prince Patrick m. fl.) samt s. om dessa, skilda från dem genom Lancaster-, Barrow-, Melvilleoch Bankssund, det af flere fjordar splittrade Baffins land, Cockburn land, North Somerset, Prince of Wales land, Victoria land, Wollaston land, Prince Albert land samt Banks land. Öarna i polarregionen beräknas af Behm och Wagner hafva en areal af 3,712,455 qvkm., deraf Grönland och arktiska Amerika 3,470,800 qvkm. Hela det af polcirkeln omslutna området utgör nära 21 1/4 mill. qvkm.
Endast spridda drag kunna meddelas rörande detta områdes fysiska geografi, emedan en tredjedel af detsamma är fullkomligt obekant land. Köld och is är det mest utmärkande för polarlanden. Enligt Doves isotermkartor bilda isotermerna omkring polen ellipser, som ordna sig omkring tvänne köldpoler, den ena i Nord-Amerika (i nordvestra delen af Parryöarna), den andra i östra Sibirien. Mildast tyckes vintern vara under Berings sunds och Spetsbergens meridianer. Temperaturen tyckes bero på utsträckningen af fruset land eller fast is å ena sidan samt närheten till öppet vatten och rörlig is å den andra. Vid Banks land (74° n. br., 118° v. lgd) fann M'Clure årstemperaturen vara - 16,8°, temperaturen under 3 sommarmånader + 1,6° och under 3 vintermånader - 20,9°, och Belcher fann motsvarande siffror i Northumberlandsundet (77° n. br. och 97° v. lgd) vara - 18,4°, - 0,6° och - 24,3°. Vid Stora Slafsjön i Nord-Amerika fann Richardson temperaturen under 3 sommarmånader uppgå till + 9,4°, under 3 vintermånader till - 17,1° och för året till - 12,8°. Vestra kusten af sydligaste Grönland har ungefär samma klimat som Island eller Norges nordligaste kust, med jämnt aftagande temperatur norr ut. Årstemperaturen vid Julianehaab, den sydligaste af de danska kolonierna, är + 0,5° och vid Upernivik, den nordligaste, - 10,6°. Medeltemperaturen för de 3 sommarmånaderna är på båda ställena + 8,9°, men för de 3 vintermånaderna - 6,6° på förra och - 21,6° på senare stället. De nordligaste observationer, som någonsin tagits under ett helt år, anställdes på »Alert» vid Floeberg Beach under 82° 27', och samtidigt (1875--76) togos observationer på »Discovery» i Lady Franklin bay under 81° 44' n. br. Resultaten voro på förra stället: sommartemperatur + 1,1°, vintertemperatur - 38°, årstemperatur - 19,4°, på senare stället resp. + 0,6°, - 38,2° och - 20° C. Minimitemperaturen var på förra stället - 58,3°, på det senare -56,6°, båda i Mars månad. Dessa iakttagelser må jämföras med dem Nordenskiöld gjorde vid Mosselbay på norra kusten af Spetsbergen (79° 54' n. br.) samt Weyprecht och Leigh Smith på södra kusten af Frans Josefs land. Vid dessa stationer äro vintrarna mindre stränga till följd af granskapet till öppna hafvet. På Frans Josefs land var minimum under vintern - 41,7° och medeltemperaturen - 32,2°. Vid Vegas vinterqvarter på 67° 5' n. br. var minimum under vintern - 45,7°. Kölden är i Sibirien vida intensivare längre in i landet. Gamla verldens köldpol tyckes vara belägen i granskapet af staden Verchojansk (67° 34' n. br., 133° 51' ö. lgd), der årstemperaturen är - 16,7°, medeltemperaturen för Juli + 15,4° och för Jan. - 48,9° och en köld af - 63,2° iakttagits.
Temperaturen och isens rörelser äro beroende af vindarnas riktning, men inga generella iakttagelser rörande dessa kunna med fördel göras, förrän vår kännedom om polartrakterna är mera fullständig. Ett af de mest intressanta dragen är den olikhet i temperatur vindarna förorsaka på vissa ställen under vintermånaderna. Så var i Jakobshavn på Grönland medeltemperaturen i Febr. ett år (1872) - 9°, ett annat år (1863) - 31,7°. Man har anmärkt, att vintertemperaturen stiger, när vinden blåser från de inre glaciererna. Grönland är omgifvet af trakter, som hafva ytterst olika vintertemperatur. Medan det å ena sidan är en intensiv köld i arktiska Amerika och på Parryöarna, råder på Grönlands sydkust en af Golfströmmen förorsakad mild temperatur, så att Grönlands klimat är under alla tider beroende af vindriktningen. Alla vindar från s., v. och. n. medföra köld, men östliga och sydöstliga höja temperaturen. Grönlands varma sydöstvindar äro jämförliga med föhn i Alperna. Inflytandet af Grönlands föhnvindar sträcker sig vida omkring. 1875 rådde en mycket blid temperatur på de danska stationerna på Grönland, och Nares iakttog samma fenomen nästan samtidigt vid sitt vinterqvarter under 82° 17'. På Frans Josefs land iakttager man också mild temperatur om vintern vid sydliga vindar, som komma från de genom den atlantiska varma hafsströmmen förorsakade stora öppna vattenytorna.
Det är hufvudsakligen endast inom Gamla verlden, som skogen går så långt mot n. som innanför polcirkeln. Låga björkar, vide och bärbuskar förekomma i södra Grönland, men längre norrut är polarvidet den enda växten med vedartad stam. Inom polcirkeln hafva samlats 762 arter blomväxter och 925 arter kryptogamer. Den rikaste arktiska floran har Lappland, som kan uppvisa 3/4 af hela det ofvannämnda antalet; omkr. 3/5 af de i arktiska Asien och Amerika funna arterna tillhöra äfven Lappland. I arktiska Europa hafva 616 blomväxter påträffats, i arktiska Asien 233, i arktiska Amerika ö. om Mackensie-floden 379 och v. om samma flod 364 samt på Grönland 378. Största utbredningen af de arktiska växterna hafva 3 arter Ranunculus, Papaver nudicaule, 6 arter Draba, Braya alpina, Cardamine pratensis, 8 arter Saxifraga, 2 Potentilla, 2 Arenaria, Silene acaulis, Taraxacum officinale, 1 Stellaria, Dryas octopetala, Cerastium alpinum, Epilobium latifolium, Empetrum nigrum, polar vide (Salix polaris) samt arter af Juncus, Carex och Poa. Saxifraga oppositifolia anses som den vanligaste och mest arktiska af alla blomväxter. -- Alla arktiska haf äro rika på lägre former af animaliskt lif. För invertebratfaunan hafva detaljerade redogörelser lemnats af de naturforskare, åt hvilka de olika polarexpeditionernas samlingar blifvit anförtrodda. Fiskar, foglar och däggdjur i polarregionen hafva äfven studerats och omsorgsfullt beskrifvits, ehuru ämnet är långt ifrån uttömdt. -- Representanter af menniskoslägtet äro utbredda längs hela kanten af europeiska, asiatiska och amerikanska kusten inom polcirkeln och så långt upp som till båda sidorna af Davis sund och Baffins vik. Enär de hufvudsakligen hemta sin föda ur hafvet, vandra polartrakternas innevånare sällan långt från kusten. Spetsbergen, Frans Josefs land och Novaja Zemlja äro obebodda, ehuru tillfälliga sommarbesök göras till södra stränderna af sistnämnda ö. Lappar och, längre österut, samojeder bebo de europeiska polartrakterna; de ega renhjordar och draga sig om vintern tillbaka från kusten. Längre österut på Sibiriens nordkust bo jakuter och jukagirer samt tsjuktsjer från Kolyma till Berings sund. Eskimoerna och andra med dem språkligt beslägtade folk, med ett gemensamt namn kallade innuit, äro utbredda öfver hela arktiska Amerika och längs Grönlands kuster. Stora områden, deribland arkipelagen n. om Amerika, äro obebodda, ehuru spår af eskimoläger anträffas längs hela kustlinien från Banks land till Baffins vik. I danska Grönland blefvo sannolikt de ursprunglige eskimoerna uppblandade med norska nybyggare, och sedan Egedes tid har antalet halfblod ökats genom eskimoernas blandning med danska nybyggare.
Öfver de södra polartrakterna, de s. k. antarktiska, eger man vida färre underrättelser än om de norra, emedan tillträdet till dem ar mycket svårare. I olikhet med den norra är södra polarregionen betäckt af oceanen, och sammanhängande land anträffas först långt söderut. Många antaga tillvaron af ett stort fastland eller en antarktisk kontinent; andra betvifla densamma och anse, att der finnas endast större eller mindre ögrupper. Hvad man hittills har upptäckt är följande. Sydöst om Amerikas sydspets ligger Trinityoch Palmer-land (upptäckt 1821 af Powell och Palmer), som räcker nästan till 62° s. br. och längre söderut under polcirkeln kallas Grahamland. Dess östligaste spets, som upptäcktes 1838 af Dumont d'Urville, kallas Louis Philippes land; straxt bredvid ligger ön Joinville. Från den redan 1599 af Dirk Gerrits sedda ögruppen Syd-Shetland är denna del af det antarktiska landet skild genom Bransfield-sundet. Sydvest derom ligger under 69:de breddgraden Alexander I:s land och Peter I:s ö, båda upptäckta af Bellingshausen 1821. Längre vesterut är det endast vatten och is, och först under 170--160° ö. lgd upptäckte Ross 1841--42 den höga kusten af ett snöbetäckt land, som han kallade Victoria land och som bär flere berg af 3,000--4,000 m. höjd, bl. a. vulkanerna Erebus och Terror. Mellan 150 och 100° ö. lgd anträffade Dumont d'Urville, Balleny och Wilkes (1839--40) under polcirkeln en rad öar och osammanhängande kuststräckor, hvilka sammanfattats under den gemensamma benämningen Wilkes' land. Särskilda sträckor äro Adélies land, Côte Clarie, Sabrina land, Budd- och Knox-land samt Termination-ön. Vester om Wilkes' land under 60° ö. lgd ligger Kemps land och under 50° ö. lgd det af Biscoe 1831 upptäckta Enderby land, båda sannolikt endast öar. Alla dessa antarktiska land äro obebodda, betäckta med evig snö och is samt nästan utan vegetation, men rika på sjöfogel och på hafsdäggdjur. Den omgifvande isen har hittills hindrat hvarje närmare undersökning af landet.