Kokoppympning l. vaccination (af Lat. vacca, ko), med., öfverförandet på menniskan af smittämnet i kokoppor (vaccinlymfa) till framkallande af vaccinkoppor för att skydda mot smittkoppor. Detta storartade skyddsmedel mot en af de mest härjande farsoter upptäcktes på 1790-talet af engelsmannen Edward Jenner (se d. o.). Redan före vaccinationens införande hade man försökt förekomma smittkoppor genom s. k. smittkoppyinpning, d. v. s. inympning af smittkopplymfa. För flere århundraden sedan gjordes den iakttagelsen att personer, som genom sår och sprickor i huden fingo smittkoppgift in i kroppen, vanligen fingo ett helt lindrigt kopputslag i närheten af såret och sällan dogo eller blefvo så allvarsamt sjuka som de, hvilka blifvit smittade på vanligt sätt. Med anledning deraf kom man på den tanken att med flit inympa smittkopplymfa. Denna metod lär redan i 11:te årh. hafva användts i Kina, på det sätt att bomullstappar, som voro indränkta med smittkopplymfa instoppades i näsborrarna. På liknande sätt viste tjerkessiskorna att bevara sin skönhet. Genom tjerkessiskorna blef metoden införd i Konstantinopel, i början af 1700-talet. Till England infördes den genom engelska ambassadörens i Konstantinopel fru, Lady Montagu, som först lät ympa en son (1717) och sedan inverkade på de högsta kretsarna i England, der metoden tog fart, i synnerhet sedan prinsessan af Wales låtit ympa sina barn. Folket fick dock icke fullt förtroende för densamma, hälst åtskilliga dödsfall inträffade bland dem, på hvilka ympning anställts, och koppepidemierna icke märkbart minskades. I Stockholm utfördes smittkoppympningen första gången 1757, då hofmarskalken De Geer lät ympa sina fyra barn. 1769 ympades några yngre medlemmar af konungafamiljen. -- Emellertid rasade smittkopporna såväl i Sverige som i det öfriga Europa, då Jenners stora upptäckt, kokoppympningen, kom som en räddande ängel. 1798 offentliggjorde han sin fullt utbildade vetenskapliga metod. Snart skickades i vaccinlymfa indränkta bomullstrådar öfver hela verlden. I Sverige försöktes vaccinationen första gången 1801 af professor Munck af Rosenschiöld i Lund m. fl. läkare. Från och med 1810 blef den i Sverige mera allmänt utöfvad ej blott af läkare, utan äfven af klockare och prester. I lag påbjöds den såsom obligatorisk 1815. I Frankrike, Tyskland och det öfriga Europa utbredde sig vaccinationen hastigt och utan motstånd i början af detta århundrade. Samtidigt dermed minskades dödsfallen i koppor högst märkbart. Under det i slutet af 18:de årh. koppepidemierna i Sverige bortryckt ofta ända till 10, 12 och 15 tusen menniskor om året, sjönk dödssiffran efter vaccinationens införande så, att i smittkoppor dogo 1810 endast 824, 1820 143 och 1822 blott 11 personer. Visserligen har äfven efter denna tid en och annan svårare epidemi uppstått, t. ex. 1839, 1848--51, men dödsfallen hafva varit ojämförligt färre än förr och mest förekommit bland dem, som icke låtit vaccinera sig. Äfven torde det till en stor del få tillskrifvas vaccinationens inflytande, att de moderna koppepidemierna fått en långt mildare karakter än förut, så att de icke medföra så vanställande härjningar å menniskokroppen. Oaktadt vaccinationens välsignelserika verkningar borde vara tydliga för hvarje fördomsfri granskare, har dock knappt någon läkemetod varit föremål för så hätska och långvariga angrepp, äfven i Sverige, af icke-läkare. En af de svåraste och mest grundade invändningar mot vaccinationen är den, som framhåller faran af att genom den humana vaccinationen, d. v. s. vaccinämnets öfverflyttande från menniska till menniska, från barn till barn, på samma gång äfven öfverflyttas något annat sjukdomsgift, såsom syfilis, skrofler m. m. Sådant har tyvärr skett, och man måste derför vid vaccinering gå ytterst noga till väga och hemta vaccinämnet endast från fullt friska individer. För att undvika ofvannämnda fara har man äfven tagit sin tillflykt till den animala vaccinationen, som består deruti att man hämtar vaccinämnet direkt från kokoppor eller, emedan sådana mera sällan anträffas, inympar kokoppgiftet på kalfvar och derefter tager vaccinämnet från dem.
Förutsatt således, att man skaffat sig ett rent vaccinämne, är det numera alldeles obestridligt, att kokoppympningen har en god och mot smittkoppor skyddande verkan. Detta faktum står numera icke enstaka och oförklarligt inom patologien, utan det har genom senaste forskningar på infektionssjukdomarnas område, i synnerhet genom Pasteurs, blifvit upphöjdt till en allmän lag, som redan funnit sin tillämpning hos flere andra infektionssjukdomar, och derigenom har hela vaccinationsläran inträdt i ett nytt skede samt fått en orubblig grundval, som icke kan skakas af dess argaste fiender. Sedan Pasteur bevisat, att man genom att renodla och för luftens inverkan utsätta flere olika smittosamma sjukdomars smittämne (bakterier m. m.) kan förvandla detta till ett mildare gift, som, inympadt på en frisk menniska, skyddar för motsvarande sjukdom, så kan man nu hoppas, att hvarje smittosam sjukdom skall liksom smittkopporna få sitt skyddande vaccinämne. Lika litet som den, hvilken en gång haft smittkoppor, är säker för ett recidiv i framtiden vid en ny epidemi, lika litet förmår vaccinationen skydda för obegränsad tid, utan vanligen blott för en tid af 10--12 år. Man använder derför revaccination l. omvaccinering, i synnerhet vid en inbrytande koppepidemi. -- Skyddskoppympningen är i Sverige obligatorisk och reglerad genom k. regl. af d. 29 Sept. 1853. (Se vidare Vaccination.) F. B.