Kompass (Fr. compas, Ital. compasso, af Med. Lat. compassus, kretslopp, omkrets) l. bussol (Fr. boussole, Ital. bussola, af bossolo, liten dosa), ett instrument, med hvilket man kan bestämma den vinkel, som en syftlinie mellan tvänne föremål gör med den magnetiska nord- och sydlinien. Kompassen, som nyttjas icke endast af sjöfarande (för fartygs styrande i rätt kurs), utan äfven af ingeniörer (för mätningar på land), af bergsmän (särskildt för uppsökande af jernmalm; se Grufkompass), af resande till lands (för bestämmande af väderstrecken) m. fl., är olika inrättad alltefter de olika ändamål, för hvilka den begagnas. I allmänhet består den af en på ett stift i en med glas täckt metalldosa fritt svängande magnetnål. En sådan nål har nämligen, liksom den magnetiska jernmalmen, egenskapen att, då den upphänges eller understödes så, att den obehindradt kan vända sig, inställa sig i den magnetiska nordoch sydliniens riktning.
Den af sjöfarande begagnade kompassen, marin- l. skeppskompassen, har olika namn och inrättning för en del olika ändamål. Sålunda har man styrkompass samt pejl- l. azimutkompass, hvilka dock hvar för sig kunna vara af skilda konstruktioner. Styrkompassens hufvudsakliga inrättning är i allmänhet följande. En cirkelrund pappersskifva, uppfodrad på tunt papp eller marienglas, är vid periferien indelad i 32 lika delar, hvilka kallas streck, samt dessutom i 360 grader. På skifvans underkant, midt under tvänne streck, som kallas nord- och sydstrecket, är fäst en magnetisk stålstång, magnetnål, eller ock ett jämnt antal dylika, vanligen 2 eller 4, hvilka till lika antal placeras å hvardera sidan om nordoch sydlinien. På det att nålen eller nålarna med sin skifva må kunna fritt röra sig, anbringas i skifvans eller nålens medelpunkt en konformig mässingshylsa, i hvars spets är infattad en
agatsten. Denna sten hvilar på ett i bottnen af kompassdosan fäst, upprättstående, spetsigt metallstift (pivot). Nålen med sin skifva, den s. k. kompassrosen, vänder sig på detta stift med största lätthet och intager till följd af sin magnetiska kraft en bestämd riktning, hvilken hon, om hon rubbas, återtager efter ett antal successivt förkortade svängningar, oscillationer. Kompassdosan är af cylindrisk eller halfsferisk form. Dess öfre sida är täckt med glaslock, så att kompassen alltid är synlig. På dess vertikala väggar samt i ett plan, som genomgår dosans medelpunkt och är parallelt med fartygets medelplan, anbringas ett eller tvänne svarta eller -- om dosan är svartmålad -- hvita streck, som kallas styrstreck, emedan det streck på kompassen, hvilket sammanfaller med det främsta af dessa streck, angifver hvilken kurs fartyget styr. På det kompass-skifvan, trots fartygets rörelser, må hänga horisontalt, är dosan rörlig på tvänne axlar, hvilande i en mässingsring, balansring, hvilken åter på tvänne mot de förra vinkelräta axlar balanserar uti en större ask eller låda, som förses med lock för kompassens skydd. Denna inrättning är i plan framställd å närstående figur (se vidare
Cardansk upphängning). Kompassdosan är ombord på fartyg insatt i ett skåp eller en pelare, nakterhuset, hvilket åt rorgängarens sida är försedt med glas, så att kompassen tydligt kan ses. På sidorna af detta skåp äro lampor placerade, så att kompassen nattetid kan upplysas. Dessa lampor, hvilkas sken är begränsadt till kompassen och närmast akter derom, kallas nakterhuslampor.
Väsentliga skilnaden mellan luft- och spritkompassen är att den senares kompassros flyter i sprit, uppblandad med vatten, hvars qvantitet är så afpassad, att skifvan nätt och jämnt hvilar å den omnämnda spetsen, som står lodrätt upp från bottnen. För öfrigt äro anordningarna ungefär lika. Pejlkompassen skiljer sig från styrkompassen deruti att vid kompassdosan äro fästa tvänne rörliga dioptrar, den ena försedd med en smal skåra, den andra med en bredare sådan, i hvars midt en vertikalt spänd tråd är anbragt. Då man, riktande dioptern på ett bestämdt föremål, ser genom skåran i okulardioptern, bör tråden noga sammanfalla med föremålet. Denna kompass nyttjas för "pejling" af ett föremål, d. v. s. bestämmandet af den vinkel, som uppkommer mellan kompassens nordstreck och riktningslinien till ett bestämdt föremål (se vidare Azimut-kompass). Kompass-strecken, af hvilka å kompassrosen hufvudstrecken norr, söder, öster och vester äro betecknade med N, S, O och V, kallas, om man börjar norr ifrån och går åt öster: nord, nord till ost, nord nord ost, nordost till nord, nord ost, nord ost till ost, ost nord ost, ost till nord, ost, ost till syd, ost syd ost, syd ost till ost, syd ost, syd ost till syd, syd syd ost, syd till ost, syd, syd till vest etc. Mellan dessa räknas sedan halfva och qvartstreck. När man vill beteckna den kurs ett skepp styr eller den riktning, hvari en fyr eller annat föremål ligger från fartyget, sker detta efter kompassen antingen i grader eller streck. I förra fallet utgår man från nord eller syd åt ost eller vest intill 90°. Sålunda säger man t. ex. nord 45° vest, syd 72° ost o. s. v. Strecket nämnes med sitt namn, hvarvid man stundom tillägger half- eller qvartstrecket, t. ex. syd vest till syd half syd, nord nord ost en qvart ost o. s. v. Som kompassens nordstreck i allmänhet icke visar rätt mot nordpolen, måste dess riktning af den sjöfarande korrigeras för denna afvikning, hvaraf vanligen finnas tvänne slag, nämligen deklination l. missvisning och deviation. Deklinationen är vinkeln mellan den astronomiska och den magnetiska meridianen. Med undantag för de ställen af jorden, der den astronomiska och den magnetiska meridianen sammanfalla, blir denna missvisning olika stor för hvarje punkt på jorden. Vid höga latituder kan den blifva så stor, att kompassens nordstreck kan komma att peka åt öster, vester eller söder. Deklinationen vexlar i storlek icke allenast för olika orter på jorden, utan äfven för olika tidsperioder, ja den har t. o. m. en daglig variation. Deklinationen är vanligen känd för olika ställen å jorden samt kan äfven lätt uttagas. (Se vidare Deklination 3.) Deviationen åter är den afvikning, som uppstår genom de jernmassor, hvilka finnas i ett fartyg; ty jern och stål dragas af eller draga magneten. Der den största jernmassan i skeppet är belägen eller der jernmassan kommer att ligga närmast kompassen, dit drages kompassnålens nordände, och detta gör, att deviationen kan blifva mycket olika för olika kurser. Äfven tillfälligheter kunna härvid inverka. Så kom t. ex. ett emigrantfartyg ur sin kurs derför att ett fruntimmer med krinolin satte sig med sitt arbete tätt intill kompassen. Deviationen skulle i många fall göra kompassen alldeles oanvändbar, om denna ej korrigerades härför. Detta måste göras minst vid hvarje resas början och stundom flere gånger under densamma. För att minska deviationen har man försökt många medel. Redan 1812 inventerade engelsmannen Flinder en korrektor för kompassens deviation, bestående af en eller flere vertikala jernstänger, anbragta för eller akter om kompassen och med öfre änden i kompassrosens plan. Den engelske astronomen Airy uppfann sedermera det nu allmänt använda sättet att med tvänne magneter, lagda på däck, en långskepps på sidan om kompassen och den andra tvärskepps för eller akter om kompassen, upphäfva största delen af deviationen, d. v. s. för N. S. O. V. -- Den ställning nålen intager är sällan horisontal; den ena änden stupar nämligen mer eller mindre nedåt, under det den andra i samma mån höjer sig. Endast då kompassen befinner sig på någon punkt af en omkring jorden tänkt oregelmässig kroklinie, som kallas jordens magnetiska eqvator, hänger nålen horisontalt. Närmar man sig derifrån mot norr, stupar nålens nordände nedåt och tvärt om mot söder, tills man kommer öfver hvad man kallar jordens magnetiska poler, då nålen, om den är upphängd i sin tyngdpunkt, ställer sig vertikalt. Dylik lutning hos en magnetnål kallas inklination och är föränderlig till sin storlek på olika tider. (Se vidare Jordmagnetism.) För att bibehålla nålen i dess horisontala läge brukar man dels göra ena änden af nålen något tyngre än den andra, beroende på å hvilken sida af den magnetiska eqvatorn kompassen skall begagnas, dels derå anbringa en flyttbar tyngd m. m. - Det händer stundom, att kompassrosen vid minsta rörelse hos kompassdosan gör stora svängningar; kompassen säges då hafva vandring. Å andra sidan kan kompassrosen röra sig trögt; man säger då, att kompassen är död. Båda dessa egenskaper äro särdeles ofördelaktiga för styrningen. För att i detta senare fall försäkra sig om att kompassrosen icke "hängt upp sig" l. "stannat" brukar man hafva en tråd, purrtråd, genom lådan fäst vid kompassrosen. Att rycka i denna tråd för att gifva kompassrosen rörelse kallas "purra på kompassen".
Med visshet känner man, att kineserna begagnade två slags kompasser redan så tidigt som mellan åren 265 och 520. Den ene bestod af en skål, fylld med vatten, hvarpå magnetnålen flöt, uppburen af tvänne små rör; den andre utgjordes af en dosa med en pivot i midten, hvarpå magnetnålen hvilade, alldeles som i våra kompasser. Man vet äfven, att araberna begagnade kompassen något tidigare än européerna. I Europa omtalas detta instrument först år 1190. Vare sig nu att kompassen blifvit från Kina införd till Europa eller icke, säkert är, att italienaren Flavio Gioja från Amalfi omkr. 1302 tillverkade en kompass, som sedan gifvit honom äran af uppfinningen, ty först efter denna tid kom den i allmännare bruk på sjön. -- Bland nyare förbättrade kompasser utmärka sig Thomsons kompass, som enligt hans sista uppfinning kompenseras genom magneter efter Airys system, fästa på nakterhusets inre sidor, samt ytterligare genom kulor af mjukt jern på sidan om och i nivå med kompassen, kompasser efter Peichls system med intensitets-multiplikator eller universal-kompensator samt Duchemins franska kompass. -- I enlighet med deviations-teoriens grunder har man äfven lyckats konstruera instrument för kompassens justering utan vanlig deviations uttagning eller pejling. Sådana instrument äro Peichls kontrollkompass, Thomsons deflektor och Fourniers "alhidade deviatrice". -- Bland sinrika kompasskonstruktioner bör äfven nämnas Pickwell's sjelfregistrerande kompass, medelst hvilken man kan kontrollera den kurs man styrt. De minsta afvikningar eller girar utmärkas nämligen, liksom kursen i sin helhet, på ett fotografiskt prepareradt papper. Se vidare Sinusbussol, Tangentbussol. L. H.
