Väderstreck betecknar numera ej blott vindriktning, utan i allmänhet riktning i horisontalplanet, angifven genom dennas vinkel mot nord-syd (eller öst-vest) linien (detsamma som azimut, se d. o.). Det vanliga sättet att angifva väderstreck, då ej stor noggranhet erfordras, är att horisonten delas i 8, 16 eller 32 lika delar. De senare kallas af sjömannen streck (se Kompass). De gamla latinska namnen på väderstreck och vindar voro så obestämda och obeqväma, att de nyare romanska folken allmänt antagit de germanska folkens namn och indelning. Hufvudväderstreckens namn i olika språk äro:
Fornnordiskan norðr, austr, suðr, vestr
vest Svenskan norr,
nord,öster, öst,
ost söder,
syd vester Engelskan north, east, south, west Franskan nord, est, sud, ouest Italienskan nord, est, sud, ovest Spanskan norte,
nordeste, sud, oeste Latinet septentrio,
septentrionalis,
borealis, oriens,
orientalis meridies,
meridionalis
australis occidens
occidentalis
De germanska namnens härledning torde vara okänd. Hvad de latinska vidkommer, betyder septentrio (egentl. »de sju oxarna») stjernbilden Stora björnen eller Karlavagnen, borealis är härledt af Boreas (se nedan), oriens betyder uppgående» (sol), occidens »nedgående» (sol), meridies »middag»; australis är härledt af Auster (se nedan). En vind betecknas alltid med det väderstreck, hvarifrån den blåser, och detta iakttogs noga i det gamla skandinaviska språket (se Väder). Mellan vindarna betecknas i de germanska språken och numera äfven i de romanska genom sammansättning (se nedan). I den äldre svenskan användes äfven formerna på -an, t. ex. nordan-vestan, östan-sunnan o. s. v. I den moderna meteorologien har man, för vinnande af likformighet och tydlighet, öfverenskommit att beteckna hufvudstrecken med de engelska ordens begynnelsebokstäfver: N, E, S, W. De 32 väderstreckens beteckning och namn i olika språk synas af följande sammanställning:
svenska: nord = N, nord till ost (nord till öst) = N t E, nord nordost (nord-nordöst) = NNE, nordost till nord (nordöst till nord) = NE t N, nordost (nordöst) = NE, nordost till ost (nordöst till öst) = NE t E, ost nord ost (öst nord öst) = ENE o. s. v.
engelska : north = N, north by east = N b E, north-north-east = NNE o. s. v.
tyska: nord = N, nord zu ost = NzE, nord-nord-ost = NNE o. s. v.
franska: nord = N, nord quart nord est = NqNE = N1/4NE, nord-nord-est = NNE, nord est quart nord = NEqN = NE1/4N o. s. v.
Särskiljandet af 32 olika vindriktningar iakttages vanligen endast af sjömän och lär vara börjadt af holländarna. Till lands nöjer man sig oftast med 16. Der större noggranhet, såsom vid vetenskapliga undersökningar, erfordras, begagnas qvadrantens indelning i 90°: sålunda betecknas NE med N 45° E, NtE med N11 1/4° E, ENE med E 22 1/2° N o. s. v. Eller också räknas väderstrecket, liksom azimuten, i vinkel med N–S linien från 0° till 360° antingen från N genom E, S, W tillbaka till N, eller från S genom W, N, E tillbaka till S. – De långa latinska namnen på väderstrecken begagnades i allmänhet ej till vindbeteckning. I stället hade romarna, liksom grekerna, särskilda namn på tolf olika vindar:
N = Boreas (Aquilo?). N30°E = Aquilo (Boreas?). E30°N = Caecias E = Subsolanus = Apeliotes. E30°S = Eurus (= Vulturnus?). S30°E = Euronotus = Phoenicias. S = Auster = Notus. S30°W = Austro-africus = Libonotus. W = Favonius = Zephyrus. W30°N = Caurus = Corus. N30°W = Thrascias (= Circius?).
Ovisst är emellertid om antikens folk noga delade vindrosen i tolf lika delar. Enär vidare i dessa vindars namn ingick en föreställning om vindens beskaffenhet, såsom dess styrka, temperatur, fuktighet m. m., samt om orten för dess förekomst, var indelningen både ovetenskaplig och opraktisk. Äfven kineserna hafva, sedan långt tillbaka, indelat vindrosen i tolf väderstreck. N. E–m.