Väder

Väder (Fornnord. veðr, D. vejr, Eng. weather, T. wetter) betydde i det äldre språket egentligen vind eller luft, men nyttjades redan då i den allmännare betydelse, som ordet nu vanligen eger. Ännu finnas i svenskan några, delvis föråldrade talesätt, i hvilka den gamla betydelsen qvarstår, t. ex. de gamla namnen på vindarna: nordan-, östan-, sunnanoch vestanväder (d. v. s. vind från norr, vind från öster o. s. v.), väderhane (vindflöjel i form af en tupp), väderstreck (vindriktning eller azimut) blåsväder (blåst), lugn väder (vindstilla, stiltje) samt de skämtsamma uttrycken »munväder», »prata i vädret» o. s. v. Småningom har »väder» fått den allmänna betydelsen väderlek (se d. o.). Sålunda har man uttrycken yrväder, oväder, regnväder, ruskväder, åskväder; vackert, ombytligt, ostadigt, fult väder; klart, mulet väder i st. f. klar, mulen himmel; vinterväder, sommarväder, aprilväder o. s. v.; äfven temperaturen ingår numera i begreppet väder: töväder, blidväder o. s. v. Ännu har ordet väder i svenskan qvar så mycket af sin ursprungliga betydelse, att det ensamt ej gerna användes i st. f. väderlek; deremot hafva de motsvarande formerna i norska, danska, engelska och tyska språken nästan helt och hållet förlorat sin gamla betydelse (jfr dock T. »schlagende wetter»), och man finner i dessa språks moderna meteorologiska arbeten titlar på böcker och tidskrifter sådana som: »Vejr», »Daily Weather report», »Wetterbericht». Det är betecknande för de germanska folkens goda iakttagelseförmåga, att »väder» eller »väderlek» erhållit sitt namn ur ett ord, som ursprungligen betydde vind eller luft samt att indelningen och namnen af väderstrecken äro enkla och vetenskapligt riktiga. De romanska folken deremot ega för väder och väderlek ej annat namn än det obestämda och olämpliga ordet »tid» och dess afledningar (Lat. tempestas, Fr. temps och tempête, Ital. tempo, Sp. tiempo o. s. v.). N. E–m.