Kongeloven ("Kungslagen", Lat. Lex regia), den grundlag, som den danske konung Fredrik III efter enväldets införande i Danmark och Norge (1660) lät P. Griffenfeld utarbeta och d. 14 Nov. 1665 sjelf underskref. Den upplästes vid Kristian V:s kröning 1670, men offentliggjordes genom trycket först d. 4 Sept. 1709. Efter Slesvigs återförening med konungariket (1721) blef Kongeloven gällande äfven i detta land, hvars ständer (d. 4 Sept. s. å.) aflade ed till konungen och hans efterträdare enligt Kongeloven. Genom denna lag ordnades det oinskränkta arfsenväldet, i det den föreskref, att "Danmarks och Norges envålds-arfkonung skall hädanefter vara och af alla sina undersåtar hållas och aktas för det yppersta och högsta hufvud här på jorden, öfver alla menskliga lagar, och som intet annat hufvud och domare erkänner öfver sig, vare sig i andliga eller verldsliga ting, än Gud allena". De enda fordringar, som ställdes på konungen, voro att han skulle tillhöra den augsburgiska bekännelsen, att han icke skulle tåla eller tillåta något, som kunde lända till inskränkning i enväldet, icke häller dela riket. I Norge upphäfdes Kongeloven genom skilsmässan från Danmark 1814 och i Danmark genom grundlagen af d. 5 Juni 1849. Bestämmelserna om arfsföljden (agnatisk-kognatisk) qvarstodo dock, till dess successionsordningen af d. 31 Juli 1853 blef gällande. De enda stadganden i den gamla Kongeloven, som ännu ega kraft, äro de, som röra kungliga prinsar och prinsessor. E. Ebg.
Nordisk familjebok · första upplagan
Kongeloven
Ämne: Danmark: personer, ätter, slott och institutioner · Danmark och nordisk historia
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 8 (1884), sp. 1160 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗