Konsul. 1. (Lat. consul), fornromersk öfverhetsperson. Sedan konungaväldet i Rom blifvit afskaffadt (509 f. Kr.), öfvergick styrelsen till 2 ämbetsmän, som först kallades pretorer (Lat. praetores) och längre fram konsuler. Desses makt var i jämförelse med konungarnas inskränkt derutinnan att de voro två med lika befogenhet -- hvadan öfverensstämmelse i beslut fordrades --, vidare deri att de voro valda för år och kunde efter ämbetsårets slut ställas till ansvar för sina handlingar samt deri att vadrätt till folket i vissa brottmål var medborgarna förbehållen. Dessutom blef området för deras ämbetsverksamhet minskadt, då vissa förrättningar (skattskrifningen och domarekallet) öfverlemnades till särskilda ämbetsmän (censorer och pretorer). Valbara till konsuler voro till år 367 f. Kr. endast patricier, men efter den tiden skulle en af konsulerna vara plebej. Längre fram, då en viss ordningsföljd m. m. fastställdes för ämbetsmannaval, kunde i regeln ingen blifva konsul förrän vid 43 års ålder. Omval var i början medgifvet. Senare stadgades, att ingen kunde förvalta samma ämbete för andra gången, förrän 10 år förflutit efter det förra ämbetsåret; och en längre tid bortåt gällde såsom lag, att konsulatet ej fick beklädas af samma person två gånger. Om en konsul afgick under året, skulle en ny väljas i hans ställe. Tillträdesdagen vexlade, men blef slutligen den 1 Januari. Till ämbetstjenare hade konsuln 12 liktorer, som buro spöknippor (fasces; se d. o.). Konsulernas ämbetsförrättning var dels civil, dels militärisk. I staden Rom stodo de i spetsen för statsförvaltningen och hade under sig alla ämbetsmän utom folktribunerna. De sammankallade senaten och folkförsamlingarna samt ledde på båda ställena förhandlingarna. De hade att öfvervaka verkställigheten af fattade beslut och lagarnas efterlefvande samt att förmedla förbindelserna med främmande folk m. m. För krigets behof egde de att förrätta utskrifningar och föra befälet i fält samt hade rätt att efter större segrar fira triumf. Befälet i krig innefattade äfven rätt att döma till döden. Om båda konsulerna gemensamt ledde ett krig, plägade de utöfva öfverbefälet hvar sin dag. Vanligare var att de erhöllo olika ämbetsområden (ett sådant område kallades provincia, hvaraf "provins"). Med tiden upprättades särskilda ståthållareskap, af hvilka vissa skulle tillhöra konsulerna. År 123 f. Kr. beslöts, att bestämmandet af ståthållareskapen för det blifvande årets konsuler borde ske före valet. Efter Sulla (d. 78 f. Kr.) qvarblefvo konsulerna i Rom under ämbetsåret och förvaltade ståthållareskapet i provinsen året derefter. År 52 f. Kr. bestämdes, att ståthållareskapet skulle mottagas först 5 år efter konsulsåret. Genom lottdragning, frivilligt aftal eller senatsbeslut afgjordes hvilken provins skulle tillfalla den ene eller andre konsuln.
Vid tillfällen af svårare fara plägade senaten tilldela konsulerna en utomordentlig fullmakt, nämligen "att tillse det staten icke måtte taga någon skada" (videant consules ne quid detrimenti capiat respublica). Genom denna fullmakt upphäfdes vadrätten till folket och infördes ett slags belägringstillstånd. På grund af en sådan fullmakt handlade Opimius mot C. Gracchus och Cicero vid undertryckandet af de catilinariska anslagen. Det låg dock i sjelfva verket icke inom senatens befogenhet att på detta sätt ställa konsulerna öfver lagen, och efterräkningar saknades icke. En annan utväg att i farans stund trygga ställningen var utnämnandet af en diktator (se d. o.) för kort tid. Detta skedde genom en af konsulerna, vanligen efter senatsbeslut, och konsulerna voro under diktatorns ämbetstid helt och hållet underordnade honom. Pompejus var en gång, i tydlig strid mot författningens anda och bokstaf, konsul utan ämbetsbroder. Konsulns ämbete, konsulatet, var under republikens tid såsom statens högsta värdighet målet för de offentlige männens diktan och traktan. En romersk konsul hade också, sedan Roms storhetstid börjat, i den civiliserade verlden en betydelse, som nu knappast kan fattas, allrahälst om han genom ädelhet och kraft i karakteren förstod att uppbära och gifva ökad vigt åt sin höga ställning. Småningom minskades dock konsulatets makt och
inflytande; det aftog i samma mån, som det republikanska statsskickets lagar och former förlorade sitt innehåll och sin betydelse. Konsulat innehades under förfallet af mäktiga partimän flere år å rad (så t. ex. var Marius sju gånger konsul), och makten begagnades till främjande af personliga syften. Augustus (31 f. Kr.--14 e. Kr.), trogen sin grundsats att bevara skenet af frihet genom att bibehålla republikens former, lät konsulatet bestå och blef sjelf konsul för lifstiden. Under kejsaretiden ändrades dock konsulsämbetets natur, så att konsuler ombyttes flere gånger om året, och värdigheten förlänades såsom en tom titel genom kejsarens gunst. De verklige konsulerna bibehöllo under kejsarestyrelsens båda första århundraden någon lagskipningsrätt, ordförandeskapet i senaten samt ombesörjandet af offentliga spel och festligheter för kejsarna m. m.; men med tiden försvann all ämbetsverksamhet, och endast rätten att föra ståt och prakt vid högtidliga tillfällen qvarstod. Faktiskt upphäfdes konsulatet af Justinianus I, emedan han sedan 541 icke vidare utnämnde några konsuler. Genom lag försvann det först efter år 886, under Leo VI:s regering. -- 2. Under medeltiden namn på de högsta magistratspersonerna i de oberoende italienska städerna och på kommunala tjenstemän (motsvarande borgmästare) i de franska städerna. -- 3. Under franska revolutionens tid, då antikens former i så mycket efterhärmades, återupptogs ordet konsul såsom benämning på statens högsta öfverhetspersoner, först provisoriskt genom dekret af d. 19 Brumaire år VIII (d. 10 Nov. 1799), sedermera genom författningen af d. 22 Frimaire s. å. (d. 13 Dec. 1799). Verkställande makten uppdrogs åt 3 konsuler, Förste konsuln (Bonaparte), Andre konsuln (Cambacérès) och Tredje konsuln (Lebrun), valda för 10 år och omväljbara. Genom senatskonsultet af d. 16 Thermidor år X (d. 4 Aug. 1802) öfverlemnades åt de tre ofvannämnde konsulatet på lifstid. Bonaparte fick dessutom rätt att utse sin efterträdare och hade en suveräns rättigheter. Genom senatskonsultet af d. 28 Floréal år XII (d. 18 Maj 1804) upphäfdes konsulatet, och åt Bonaparte gafs äfven en suveräns namn, kejsare. Se vidare Frankrike, sp. 226.
4. Numera förstås med konsul en person, hvilken af en stat anställes å en handels- (i synnerhet en hamn-)plats inom en annan stat att derstädes bevaka dess undersåtars rättigheter och förmåner. Ursprunget till denna inrättning går upp till medeltiden, i det att handlande nationer å de orter, der de i betydligare grad drefvo handel, anställde personer, som skulle iakttaga deras undersåtars rätt och bästa samt utöfva domsrätt öfver dem. Dessa tjenstemän fingo, i synnerhet i hamnarna kring Medelhafvet, namn af konsuler. Med utvecklingen af rättsordningen i de europeiska staterna hafva konsulerna förlorat sin domsrätt (de uti icke kristna stater anställde konsulerna ega dock fortfarande sådan domsrätt), och deras uppgift har inskränkts till att bevaka den stats undersåtars rättigheter och förmåner, af hvilken de anställts. Rättigheten att tillsätta konsuler är beroende på öfverenskommelse emellan den stat, som tillsätter konsuln, och den, i hvilken han skall hafva sin verksamhet, och den plägar derför förbehållas i fördrag. Utnämningen sker genom en skrifvelse, som kallas lettre de provision ("fullmakt"); och för att konsuln skall kunna utöfva sina funktioner fordras samtycke af den stat, der han är anställd, hvilket gifves genom en särskild akt, s. k. exequatur (se d. o.) eller placet (se d. o.). Konsuler kunna vara undersåtar i den stat, som utnämner dem (consules missi, "utsända konsuler"), eller i den, der de utnämnas (consules electi, "valda konsuler"). Med afseende på omfånget och arten af sin verksamhet benämnas de generalkonsuler, konsuler och vicekonsuler. -- Konsuler tillsättas gemensamt för Sverige och Norge af konungen, för Sverige på förslag af Kommerse-kollegium, för Norge af departementet for det indre. Styrelsen af konsulatväsendet tillkommer statsministern för utrikes ärendena i allt, som rör de förenade rikena gemensamt, samt Kommerse-kollegium i hvad angår svenska. Norges departement for det indre i hvad angår norska angelägenheter, och konsulerna skola i allmänhet i ämbetsärenden meddela sig med nämnda kollegium eller departement. Deras göromål äro reglerade i Sverige genom konsulsstadgan af d. 20 April 1858, i Norge genom en s. d. utfärdad Instrux. 1.R. Tdh. 4. Th. R.