Köping

Köping (Isl. kaup-angr, Fornsv. kaupungr, köpunger, egentl. ställe, der köpenskap idkas, stad), ort, hvars innevånare idka handel och handtverk, men som ej har stadsprivilegier. -- Åt vissa städer hade, för att gifva dem förmånen af ett vidgadt afsättningsområde, platser blifvit anvisade, der de, som voro borgare i dessa städer, fingo idka handel och handtverk. När denna rörelse antagit beständig karakter, samlades till dessa platser en befolkning, som föranledde deras bebyggande; och detta var upphofvet till de äldre köpingarna, hvilka derför voro lydande under den stad, hvars borgare erhållit nämnda rättighet. Men för att bereda tillfälle till tätare afsättningsorter och tillika medgifva större frihet till idkande af de vid städerna och skråordningen bundna handtverken blefvo i senare tider orter utsedda, der det stod hvem som hälst fritt att nedsätta sig och, med tillstånd af K. M:ts befallningshafvande, idka näring. Detta, är upphofvet till de yngre köpingarna (Malmköping, Örnsköldsvik, Ljungby, Lysekil m. fl.). Derjämte har slutligen en och annan ort, der, till följd af särskilda förhållanden, en större befolkning nedsatt sig och således har sina särskilda intressen att bevaka, blifvit förklarad för köping (t. ex. Eslöf). Till sin uppkomst och sitt fortbestånd voro köpingarna af samma natur som städerna, men skilde sig från dem derigenom att de icke voro organiserade till sjelfständiga kommuner. I judicielt hänseende lydde de under landsrätt, i administrativt under K. M:ts befallningshafvande och kronobetjeningen. I de större köpingarna, för hvilka gällde af konungen fastställda reglementen, fanns en s. k. municipalstyrelse, bestående af en ordningsman och äldste, som valdes af köpingens borgerskap (d. v. s. de, som erhållit tillstånd att der idka näring), men i sin befattning bekräftades af K. M:ts befallningshafvande. Denna styrelse handhade köpingens angelägenheter, drog försorg om utförandet af de arbeten, som skulle verkställas för dess räkning, förvaltade dess inkomster m. m. Der en köping icke genom en dylik lokalstyrelse eller, såsom nedan nämnes, genom att förklaras för en särskild kommun skiljes från den omgifvande landsbygden, har begreppet köping förlorat all betydelse till följd af den för idkande af handel och handtverk förändrade lagstiftningen. -- Köpingarna stå fortfarande under landsrätt; men i administrativt hänseende kan en förändring i deras ställning uppkomma. Genom k. förordn. ang. kommunalstyrelse å landet af d. 21 Mars 1862 stadgades nämligen, att köping kunde utgöra en kommun för sig eller gemensamt med den socken, inom hvars område den är belägen, samt att frågan huruvida en köping skall förvandlas till en kommun för sig skulle bero på K. M:ts pröfning. Till följd häraf hafva åtskilliga köpingar blifvit förvandlade till sjelfständiga kommuner (Arvika, Figeholm, Vernamo m. fl.), och en och annan ort, der ett större antal personer bosatt sig, utan att detta varit så stort, att samhället kunnat organiseras till stad, fått rätt att såsom köping bilda en särskild kommun, såsom förhållandet är med Eslöf. Det är, enligt hvad ofvan blifvit sagdt, konungen, som fattar beslut om köpingens förvandling till sjelfständig kommun. Genom dessa beslut har förklarats, att den för landskommunerna stadgade författningen skall gälla för köpingen, men att med rösträtt och beskattning skall förhållas enligt de grunder, som gälla för städerna (så t. ex. för Eslöf, Figeholm och Vernamo). I kyrkligt hänseende lyder en sådan till sjelfständig kommun upphöjd köping under den socken, der den är belägen, men kan utgöra ett skoldistrikt, likasom den sjelf skall besörja sin fattigvård (k. förordn. ang. fattigvården af d. 9 Juni 1871, § 6). I köpingar kunna äfven de för städerna gifna ordnings-, helso-, byggnads- och brandstadgarna i lämpliga delar förklaras gällande genom beslut af konungen, då tillika bestämmes, hvilka myndigheter i köpingen skola handlägga dit hörande ärenden, emedan i köpingen, äfven sedan landskommunernas författning der blifvit införd, saknas de myndigheter, hvilka i staden skola taga befattning med dem. -- De svenska köpingarnas antal är f. n. (1885) 20, af hvilka 12 äro förklarade skola utgöra sjelfständiga kommuner, men så, att inom några rösträtt och beskattning utöfvas efter samma grunder som inom städerna, under det att inom andra de för landskommunerna gällande regler tillämpas i dessa hänseenden. Åtskilliga hafva ännu en särskild municipalstyrelse, ehuru organiserad på olika grunder. Th. R.