Jönköping, stapelstad i Jönköpings län, säte för Göta hofrätt och länsstyrelsen, ligger vid Vetterns södra ände, mellan Vetterns strand och de s. om staden liggande Munk- och Rocksjöarna. Hela det under stadens jurisdiktion hörande området uppgår till 1,684 har, inom hvilket staden räknade vid 1880 års slut 570 bebyggda och 324 obebyggda tomter. Sammanlagda taxeringsvärdet uppgick s. å. till 15,175,400 kr., hvaraf 1,849,800 kr. för jordbruksfastighet. Stadsjorden är satt till 11 mantal. J., som flere gånger härjats af eldsvådor, har knappt någon byggnad äldre än 200 år. De mera anmärkningsvärda offentliga byggnaderna äro Kristine kyrka, hofrättshuset, landshöfdingeresidenset, allmänna läroverkets byggnad, stadshotellet och en teater. J. hade vid 1883 års slut 18,264 innev. Folkmängdens tillväxt har varit ganska snabb, enär den sedan 1872 ökats med mer än 50 proc. och sedan 1862 med mer än 120 proc. Handel och sjöfart jämte en ej obetydlig fabriksindustri äro den hufvudsakliga verksamheten. Stadens med konst i Vettern anlagda hamn har ett djup af 3 m. under sjöns lägsta vattenyta. Sjöfarten uppehälles hufvudsakligen af de ångfartyg, som hafva reguliera turer på dels Stockholm, dels Göteborg och på Vetterns öfriga hamnar. Vid 1881 års slut voro i staden hemmahörande 8 segelfartyg, om tillsammans 572 tons, och 4 ångfartyg, om 351 tons och 184 hästkrafter. Under samma år ankommo 265 ångfartyg, om 22,934 tons, och 444 segelfartyg, om 17,799 tons. Af dessa kommo från utrikes ort 9 ångfartyg och 6 segelfartyg. Tulluppbörden har de senare åren stigit till omkr. 200,000 kr. Staden hade år 1881 108 handlande (med 141 biträden), hvilka erlade i bevillning för rörelsen 4,046 kr., och 162 handtverkare (med 415 arbetare) samt 32 fabriker (med 2,010 arbetare och ett tillverkningsvärde af 5,381,102 kr.). Den mest betydande af dessa fabriker är Jönköpings tändsticksfabrik, som anlades af J. Edv. Lundström 1845, och af hvars tillverkningar omkr. 7/8 exporteras till verldens alla delar. Vid fabriken, som 1881 använde 11 ångmaskiner om tillsammans 204 hästkrafter och sysselsatte 985 arbetare (utom omkr. 900 pers. med tillfälligt arbete i hemmen), tillverkades s. å. något öfver 251 mill. elddon, med ett värde af 3,1 mill. kr., hvartill förbrukades bl. a. nära 12,000 kbm. aspvirke, 16,000 tolfter bräder till packkistor, 15,000 kg. fosfor, 150,000 kg. klorsyradt kali, 212,000 kg. paraffin, 115,000 kg. mjöl (till klister) samt papper och plåt till omslag och inpackning för omkr. 275,000 kr. Utom denna fabrik, hvilken eges af "Jönköpings Tändsticksfabriks-aktiebolag" (med bolagsordn. stadfäst d. 8 Jan. 1858) och som är den största i sitt slag på jorden, finnas tvänne yngre tändsticksfabriker i J.: "J:s nya" och "J:s vestra tändsticksfabrik". Rörelsen är liflig vid stadens jernvägsstation å Södra stambanan, hvilken station ligger
393 km. från Stockholm, 311 km. från Malmö, 183 km. från Göteborg och 192 km. från Oskarshamn. Under år 1881 öfverträffades den i fråga om inkomst för anländ och afgången trafik af endast Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Smålands enskilda bank (så benämnd år 1846 i stället för Smålands privatbank, grundad 1837) har sitt hufvudkontor i J., och Stockholms handelsbank afdelningskontor. Der finnes äfven en sparbank (stiftad 1831), och styrelsen för Städernas bolag till försäkring af lösegendom har sitt säte derstädes. Af undervisningsanstalter må nämnas ett högre allmänt läroverk (med 5 à 6 hundra lärjungar), ditflyttadt 1816 från den år 1636 å Visingsö upprättade skolan, två för qvinlig ungdom afsedda skolor, hvilka hvardera hade under år 1880 omkring 150 elever, samt en teknisk afton- och söndagsskola, som öppnades 1878. I staden är förlagdt länslasarett med kurhus. Från tryckerier i staden utgå 6 tidningar, bland dem "Smålands Allehanda", "Jönköpings-Posten" och "Jönköpings Tidning". Vid 1881 års slut uppgingo stadens bokförda tillgångar till 1,812,851 kr. och skulder till 1,081,544 kr. De debiterade utskylderna voro 3 kr. 50 öre pr bevillningskrona för fast egendom och för inkomst af kapital och arbete. -- I kyrkligt hänseende bilda stadens båda församlingar, den Östra (eller Kristine) och den Vestra, jämte Ljungarums landsförsamling, ett privilegieradt regalt pastorat af 1:sta kl. i Tveta kontrakt af Vexiö stift. (Privilegiet, af år 1620, består deri att konungens utnämningsrätt är begränsad till en af de tre prester, som staden föreslår.) J. har ock en af staten erkänd metodistförsamling. För val till riksdagens Andra kammare utgör staden en egen valkrets. J. anses vara en af de naturskönaste städer i Sverige, omgifvet, som det är, dels af vatten, dels af vackra skogbevuxna bergshöjder. Bland omgifningarna må i synnerhet märkas Dunkehallar, v. om J., och det vid stranden af Munksjön liggande Stora Limugnen, bekant som ett af Sveriges vackraste ut värdshus, omgifvet af en park, hvarifrån man har den härligaste utsigt öfver staden, sjöarna och bergen. -- J., förr kalladt Junaköpung efter den genom de gamla lagarnas föreskrifter om eriksgatan (se Eriksgata) bekanta Junabäck, var sannolikt redan under hednatiden en betydande plats. Magnus Ladulås gaf orten 1284 och 1288 privilegier å vissa köpstadsrättigheter, sedan (1333) bekräftade af Magnus Eriksson, hvilken 1349 förordnade, att i J. skulle följas samma "biaerkeret" som i Stockholm. 1357 var staden medelpunkten för ett särskildt län, "praefectura junacopensis". Ännu 1377 namnes dock J:s "foghati", som då hörde under höfvitsmannen i Östergötland. Staden låg mellan ofvannämnda Junabäck och den nuv. Munksjön, hvilken kunde begagnas som hamn, och var indelad i fjerdingar. Vid medeltidens slut hade den utom stadskyrkan tre kapell (af hvilka S:t Görans låg utanför staden), ett franciskankloster (se Jönköpings kloster), vid Munksjön, der fästningen sedan anlades, ett helgeandshus samt en stadsskola. Redan på Magnus Ladulås' tid fanns ett slott, men det förstördes i början af 1300-talet, och ett nytt byggdes. Detta befästes af Gustaf Vasa. men brann jämte staden 1612, hvarefter Gustaf II Adolf lät bygga ett nytt slott eller måhända tillbygga och befästa det gamla franciskanklostret. Slottet förstärktes af Karl X och Karl XI samt inreddes praktfullt, men förstördes af vådeld 1737. Efter branden 1612 flyttades staden till sin nuvarande plats och erhöll privilegier 1614 och 1620. Äfven sedan har den flere gånger härjats af eldsvådor, och 1834 rasade koleran der värre än på något annat ställe i Sverige. Sveriges sista krig med Danmark slöts genom freden i J. d. 10 Dec. 1809. K. S.