Koskinen [hårdt k], Yrjö Sakari (finsk öfversättn. af hans svenska namn, Georg Zachris Forsman), finsk ämbetsman, historisk-politisk skriftställare och partiledare, föddes d. 10 Dec. 1830 i Vasa. Ehuru af svensk slägt (stamfadern var kyrkoherde i Nordmaling) och uppfostrad i svensktalande trakt, fattade K. tidigt en lidelsefull kärlek till det finska språket, hvilket han måste studera såsom ett främmande språk. J. V. Snellmans upprop (i tidningen "Saima", 1844--46) till ungdomen: "Finland för finnarna som Sverige för svenskarna", blef afgörande för K:s framtid. (Jfr Fennomani.) K. blef 1847 student i Helsingfors och promoverades 1853 till filos. magister. Redan under studietiden började han kampen för finska språkets höjande till literaturspråk i högre mening än den häfdvunna, hvilken t. o. m. blifvit lagfäst (1850) genom ett kejs. reskript, som förbjöd finska språkets användande i tryck rörande andra ämnen än religiösa och ekonomiska. K. dref emellertid redan 1851 igenom tryckning på finska af sin första skrift, Kertomus Hämeenkyrön pitäjästa, (Beskrifning öfver Tavastkyro socken), och har sedan ihärdigt fortsatt. Det är obestridligt, att han derigenom beredt finska språket en väl behöflig utveckling; men ovisst är om han i lika mån gagnat sin egen utveckling såsom vetenskapsman. Men detta var icke häller för honom hufvudsaken. Som t. f. kollega i Åbo (1853) och adjunkt vid Vasa gymnasium (då i Jakobstad) 1854--63 aflade K. prof för högre skoltjenster, för lektorstjenst i Åbo och för doktorsgrad inom historisk-filologiska fakulteten (han promoverades 1860), samt företog studieresor till Sverige och vestra Europa. Han utgaf under dessa år Nuijasota, sen syyt ja tapaukset (1857; 2:dra, utvidg. uppl. 1877; "Klubbekriget samt Finlands sociala tillstånd vid slutet af sextonde århundradet", 1864--65), egentligen en Finlands historia från Gustaf I:s till Karl IX:s tid, utförligast behandlande det sista årtiondet (1590-talet), och väckte dermed goda förhoppningar såsom fosterländsk historiker. Han författade vidare smärre finska historiska uppsatser, läseöfningar i finska språket m. m. samt disputerade 1862 med afhandlingen Tiedot Suomen Suvun muinaisuudesta (Underrättelser om den finska stammens forntid) för den lediga professuren i allmän historia vid Helsingfors universitet, till hvars innehafvare han utnämndes 1863. 1876 öfvertog han i stället professuren i finsk och nordisk historia, hvilken befattning han innehade till 1882.
Redan som skoladjunkt i Jakobstad begynte K. utöfva liflig verksamhet inom den på finskt språk utkommande tidningspressen, hvilken har honom att tacka för sin utveckling till en makt i samhället. Särskildt må nämnas, att han var
medarbetare i och derefter hufvudredaktör för tidskriften "Kirjallinen Kuukauslehti" (1866--80). Som universitetslärare påverkade han kraftfullt och hänsynslöst den studerande ungdomen, i hvilken han med rätta såg bärarna af Finlands framtid. Men under det han eldade deras sinnen till kärlek för det finska språket, visade han alltför ofta, att politisk klokhet icke var hans ledstjerna, såsom fallet gemenligen alltid är med entusiaster. Han tycktes med nöje se utbrott af fientlighet mot svenskheten i Finland, ja manade till vrede, der hans fosterlandskärlek bort ega längre synvidd. Så uppstodo slutligen äfven "svekomaner", hvilka gjuta vredens skålar tillbaka öfver "fennomaner". Med Finlands sjelfständighet förstå de sistnämnde svenska språkets utrotande i Finland, under det deras liberala motparti dermed förstår uppehållandet och utvecklandet af landets politiska autonomi, till hvars stöd de räkna icke blott det finsktalande folkets höjande i bildning och det finska språkets insättande i dess naturliga rätt, utan äfven Finlands fortsatta språkliga samband med den svenska odlingen. K. har med full öppenhet berört dessa frågor i sina skrifter. "En mycket allmän sjukdom i vårt kära Finland", skref han på finska 1867, "är att brista ut i festliga lofqväden öfver den svenska bildningens välsignelser för Finlands folk. Saken har så till vida grund, att våra prisvärda offentliga institutioner hafva kommit oss till del genom det svenska inflytandet; men denna sak har intet samband med det svenska språket, och verldshistorien känner icke någon egentligt svensk civilisation". En finsk bildning skall derför grundläggas, men det torde vara ovisst om den kan varda någon "egentligt finsk". Äfven här lär det svenska inflytandet komma emellan, och omöjligt torde vara för K. att förjaga dess spår ur det finska folkets odling, äfven om han lyckas få "ett nytt herrestånd, som ej längre till språk och tänkesätt skiljer sig från folket". Denna "stånds- och klassartade svenskhet, som ställt sig såsom högre bildningslager ofvan om den finsk-språkiga befolkningen och genom sitt främmande språk i sjelfva verket skadar denna befolkning", kallar K. (1871) "en tydlig olägenhet i vårt land". "Den har visserligen", säger han, "uppkommit af historiska orsaker, men bör äfven aflägsnas genom det historiska framåtskridandet."
I detta framåtskridande har K. också en betydande andel, men hittills har han i yttre politisk mening föga kunnat påverka det finska samhället, hvars sjelfständiga utveckling i våra dagar haft helt andra målsmän. Mer och mer har dock äfven K. fått deltaga i det politiska statslifvet. 1862 var han finsk protokollist vid "Januari-utskottet" (se d. o.), och alltsedan 1872 har han haft säte och stämma vid landtdagarna såsom ledamot af presteståndet. Hans inflytande inom detta stånd och ännu mera inom bondeståndet har tillväxt med hvarje landtdag. (Under julferierna vid 1877--78 års landtdag insamlade de hemresande ombuden af bondeståndet en större summa, hvilken i Jan. 1878 öfverlemnades till K. som "nationalgåfva".) Han hade plats i statsutskottet 1872, 1877--78 och 1882 samt i värnpligtsutskottet 1877--78. 1876 var han ledamot af kyrkomötet i Åbo. Han har icke försummat att äfven genom "andliga" traktatsällskaps småskrifter tala till de djupa lagren af befolkningen. Sedan 1874 är K. ordförande i Finska literatursällskapet. 1869--73 utkom hans märkeliga Suomen kansan historia (2:dra delvis omarb. uppl. 1881--82; "Finlands historia", 1874), i hvilken hans partiståndpunkt återverkar på hans historiska uppfattning. Det hedrar hans folk, att den rätt omfångsrika boken kunnat lända författaren till stor ekonomisk fördel. I sin broschyr Yrjö Maunu Sprengtportenista ja Suomen itsenäisyydestä (1870) tog han G. M. Sprengtporten varmt i försvar, hvilket föranledde en liflig polemik. Ändtligen, efter slutet af 1882 års landtdag, inkallades K. i kejserliga senaten, och sedan d. 1 Okt. 1882 är han chef för senatens kammarexpedition. Såsom ledare af en vigtig förvaltningsgren och medlem af landets regering har han icke, såsom förut, kunnat taga del i dagspressens strider. Men hans deltagande i landets representation har tryggats genom att han 1884 upphöjdes i adligt stånd. Såsom adelsnamn har han bibehållit sin literära pseudonym, i det att han såsom slägtnamn antagit Yrjö-Koskinen. H. W.