Fennomani (af Nylat. fennus, och Grek. mania, vurm, lidelsefull förkärlek), egentl. finskhetsvurmeri, namn på en språkligt nationel rörelse i Finland. Den misströstan, som efter 1809, under intrycket af styrelsens reaktionära grundsatser, gjort sig gällande bland Finlands bildade allmänhet, begynte under åren 1820--40 småningom vika för en fosterländsk rörelse, hvilken omfattade en mängd olikartade politiska och patriotiska sträfvanden. Ett moment af stor betydelse i denna riktning var det vaknande intresset för det finska språkets uppodling och för insamlandet af den finska folk-poesiens ännu på folkets läppar lefvande alster. Bland arbetare på detta område må nämnas R. v. Becker, G. Renvall, J. A. Sjögren. J. Judén och Z. Topelius d. ä., hvilka nitiskt verkade för grundläggandet af en literatur på finskt språk. Deras arbete upptogs och fortsattes af Elias Lönnrot, M. A. Castrén m. fl. betydande forskare och skriftställare, och denna literära rörelse erhöll år 1831 en centralpunkt genom stiftandet af Finska literatursällskapet, hvilket genom utgifvandet af sådana verk som Kalevala, Kanteletar m. fl. verksamt bidragit till den finska literaturens höjande. Betydelsefullt i detta afseende var äfven inrättandet af en lärostol för finska språket vid universitetet n Helsingfors, 1851. Ett af regeringen 1850 utfärdadt förbud mot finska språkets användande i andra tryckalster än arbeten af ekonomiskt och religiöst innehåll hämmade endast i ringa mån dessa sträfvanden, hvilka icke böra förblandas med den social-politiska fennomanien, ehuru de dock med skäl kunna betraktas såsom den mark, ur hvilken denna uppspirade. -- Redan i den 1821 af A. I. Arwidsson utgifna tidningen "Åbo morgonblad" uttalade sig såväl utgifvaren som en af medarbetarna, G. E. Ehrström, i en anda, som bådade, att frågan om finska språkets användande vid domstolarna och ämbetsverken samt i skolorna snart skulle träda i förgrunden. Dock förklingade dessa och andra spridda uttalanden nästan ohörda, och det var först J. V. Snellman, som i tidningen "Saima", åren 1844-- 46, bestämdt och klart formulerade de fennomanska doktrinerna. Utgående från de vid denna tid inom den tyska filosofien gällande nationalitetsteorierna, enligt hvilka ett folk genom att upptaga element af främmande härkomst och språk störes i sin bildnings regelbundna utvecklingsgång, sökte J. V. Snellman orsaken till Finlands låga ståndpunkt i literär och andlig kultur i det svenska språkets och den svenska bildningens förherskande inflytande. "Vårt land", yttrade han bland annat, "delar öde med flere andra land, der en utländsk kultur
förqväft uppkomsten af den inhemska". "En sådan utländsk bildning", yttrade han vidare, "måste sakna allt intresse hos nationen, all sjelfständighet och all kraft att utveckla sig. Och ett folk, som aldrig hinner någon annan bildning, måste sjelf gå under och försvinna såsom nation". I det finska språkets höjande från att vara endast ett allmoge-språk, som saknade all betydelse för de högre bildningssträfvandena, till ett bildningens och undervisningens språk såg Snellman derför det enda medlet för betryggandet af Finlands framtid, ty en inhemsk kultur kunde skapas endast af en "ny generation", uppvuxen under inverkan af en nationel, finsk-språkig bildning. Dessa uttalanden, som oafbrutet upprepades i "Saima" och i det af Snellman senare utgifna "Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning", blefvo den gnista, som tände den finsknationella hänförelsen till lif. Sedan begreppet finsk-språkig nationalitet var funnet, och den svenska kulturen i Finland blifvit benämnd ett "främmande ok", egde den social-politiska fennomanien den bas, på hvilken dess framtida utveckling skulle byggas.
Det bör märkas, att J. V. Snellman, hvars teoretiska yrkanden åsyftade en fullkomlig omgestaltning af Finlands kulturförhållanden, uttalade sig med mycken moderation i fråga om praktiska åtgärder. Också var det först vid början af 1860-talet som ett praktisk-politiskt parti, det Jung-fennomanska, bildade sig med uppgift att genomföra de fennomanska idéerna. Till en början räknades J. V. Snellman icke till partiet. Dess hufvudorgan "Helsingin uutiset" (Helsingfors' nyheter), till hvars redaktörer hörde Y. Koskinen (G. Z. Forsman) och A. Meurman, förklarade år 1863 öppet, att Snellmans personliga egenskaper, särskildt hans naturliga oböjlighet, hindrade honom att blifva ledare för ett parti, hvarjämte han framställdes såsom mera konservativ än de öfriga finskhetsifrarna, då det gällde förverkligandet af finskhetens fordringar. Äfven den omständigheten att Snellman 1863 blef medlem af Finlands högsta styrelseverk hindrade honom att verksamt ingripa i partiförhållandena. Deremot blef G. Z. Forsman, sedan 1863 professor vid universitetet i Helsingfors, partiets ledare. Den första punkten i partiets program var genomdrifvandet af en reform i finska språkets användande vid domstolarna och vid ämbetsverken. I detta fall stodo dock fennomanerna icke ensamma. Tvärtom gjordes äfven från icke-fennomansk sida yrkanden i detta syfte. Ett kejserligt stadgande af d. 1 Aug. 1863, hvilket lärer utverkats förnämligast genom J. V. Snellmans bemödanden, bestämde, att det svenska språket visserligen fortfarande skulle förblifva Finlands officiella språk, men att det finska tungomålet skulle anses lika berättigadt med svenskan i allt, som omedelbart rörde den egentliga finska befolkningen i landet, och att denna det finska språkets rätt senast vid 1883 års utgång borde träda i full utöfning äfven i afseende å de från domstolarna och ämbetsverken utgående expeditionerna. Detta stadgande mottogs med nästan odeladt bifall, och ej mindre erkännande rönte en förordning af d. 20 Febr. 1865, hvilken fastställde de åtgärder, som borde föregå reformens slutliga verkställande. Dermed var frågan om finskans ställning vid domstolarna och ämbetsverken i hufvudsak afgjord, men ännu var fennomaniens slutmål långt ifrån uppnådt. "Från blotta rättens och billighetens synpunkt voro de medgifvanden, som blifvit gjorda", sade man på fennomansk sida, "redan nästan nog, men från nationel synpunkt kunde man icke anse dem tillfredsställande". Endast genom de lärda skolornas ombildning kunde man nå den språkenhet, hvarefter man sträfvade. Februari-förordningen, hette det ytterligare i det blad ("Helsingfors tidningar", 1865), hvarur vi lånat dessa ord, vore visserligen af betydelse, men kunde betraktas endast såsom ett steg i utvecklingen, hvars slutmål vore att göra det finska språket "ensamt berättigadt såsom officielt språk, såsom undervisningens och lagskipningens språk, med ett ord såsom form för hela nationens andliga lif". De fennomanska önskningsmålen i skolfrågan, kring hvilken språkstriden sedermera hufvudsakligen rört sig, formulerades närmare i några af Y. Koskinen författade och i "Kirjallinen Kuukauslehti" (Literärt månadsblad) införda artiklar, bland hvilka en uppsats i nämnda tidskrifts Mars-häfte 1871 är anmärkningsvärd. I Finland finnas, säger förf., tvänne folkklasser med svenskt tungomål, den ena den svenska allmogen, det svenska elementet i etnografisk mening, som må tolereras utan egentlig skada för den finska nationella bildningen, den andra den svensk-språkiga bildade klassen, hvilken enligt den nationella bildningens kraf bör förvandlas till finsk-språkig. I detta syfte böra alla lärda skolor med svenskt undervisningsspråk, belägna i nejder med till flertalet finsk befolkning, förvandlas till finsk-språkiga, en princip som bör tillämpas äfven på öfriga offentliga läroanstalter, fruntimmersskolor, fackskolor o. s. v. -- Medan sålunda det fennomanska partiet yrkade på en i språkligt afseende radikal ombildning af de lärda skolorna, ansåg sig regeringen manad att i främsta rummet tillgodose den finsk-talande befolkningens behof af folkskolor och realskolor. Särskildt egnades stor uppmärksamhet åt realskolorna, i det att ett betydande antal sådana undervisningsanstalter med finskt undervisningsspråk (dels två-klassiga, dels fyr-klassiga) upprättades i särskilda städer. Äfven lyceer med finskt undervisningsspråk organiserades i städerna Jyväskylä, Tavastehus (normal-lyceum), Kuopio och Joensuu (fyrklassigt). Dessa åtgärder ansågos dock af fennomanerna föga tillfredsställande, så länge de flesta lyceer förblefvo svenska. Missnöjet öfver regeringens hållning i skolfrågan gaf sig luft redan vid 1872 års landtdag, der särskildt hennes beslut att förlägga det finsk-språkiga normal-lyceet till Tavastehus och icke till Helsingfors var föremål för lifligt klander. Samtidigt inrättades finsk-språkiga pvivat-lyceer i Helsingfors och i Uleåborg. Sedermera, vid 1877 års landtdag, framträdde det fennomanska partiet med förstärkta krafter och uttalade sina önskningsmål i en stor
mängd petitioner om undervisningsspråkets förändring från svenskt till finskt vid flere af landets lyceer. Anmärkningsvärdt är, att de flesta af dessa petitioner utgingo från bonde- och presteståndet. Deremot intogo ridderskapet och adeln äfvensom borgareståndet en afböjande hållning gentemot de fennomanska tendenserna, i det att de, förkastande grundsatsen om folkpluralitetens språk såsom norm för de lärda skolornas undervisningsspråk, uttalade sig för att de bildningssökandes modersmål borde vara bestämmande i detta afseende, hvarför bildningsanstalter med finskt undervisningsspråk borde inrättas endast i den mån det faktiska behofvet fordrade sådant. Tillika anhöllo dessa stånd, att, äfven om nya läroverk med finskt undervisningsspråk upprättades, hvilket äfven de förordade, de bestående svenska läroverkens undervisningsspråk måtte förblifva oförändradt. Principiel enighet kunde således icke uppnås, men ständerna förenade sig emellertid om att hos regeringen föreslå grundläggandet af särskilda, nya finsk-språkiga läroverk. Under intryck af detta ständernas uttalande och med stöd af privata insamlingar upprättades under de närmast följande åren i städerna Vasa, Björneborg, Åbo, Viborg och Villmanstrand privatlyceer med finskt undervisningsspråk, i hvilka de vid offentliga läroanstalter gällande undervisningsplanerna blifvit noggrant följda, i hopp att de nya lyceerna så snart som möjligt skola öfvertagas af staten. Ännu har emellertid regeringen icke uttalat sig i frågan, utan hänskjutit densamma till förberedande behandling i en år 1879 tillsatt skolkomité och i öfverstyrelsen för skolväsendet, hvilka afgifvit väsentligen divergerande yttranden. -- Ej mindre oafgjord än frågan om lyceernas undervisningsspråk och antal är frågan om det sätt, på hvilket undervisningen i det "andra inhemska språket" skall bedrifvas i skolor med svenskt eller finskt undervisningsspråk. De yrkanden, som af 1877 års ständer och i pressen blifvit framställda, "att eleverna i landets lyceer måtte vinna en allt fullständigare förmåga att i tal och skrift behandla landets andra inhemska tungomål", hafva hittills rönt motstånd af det fennomanska partiet, som bland skollärarna räknar många anhängare. Jämte skolfrågan har äfven frågan om finska språkets användande vid domstolarna och ämbetsverken under de senaste åren å nyo begynt sysselsätta sinnena, i det att fennomanska partiet yrkat på ett radikalt genomförande af 1863 års förordning, medan regeringen genom en förordning af d. 9 Maj 1881 infört några modifikationer i densamma. Tillika har vid universitetet i Helsingfors och särskildt bland den studerande ungdomen vid detsamma en liflig partikamp försiggått. -- Ett moment af särskild betydelse i språkfrågans närvarande ställning är det inflytande den finsk-språkiga tidningspressen utöfvar bland massan af landtbefolkningen, derigenom att de flesta af dess organ med växande agitatorisk ifver bidraga till de fennomanska tendensernas spridning. Att döma af flere yttranden i dessa tidningar vore fennomanerna beredda att begynna en kamp icke blott mot det svenska språkets fortfarande bestånd såsom bildningsform i Finland, utan äfven mot ämbetsmannainflytandet, i hvilket de se ett af de väsentligaste hindren för genomdrifvandet af de fennomanska idéerna. Medan sålunda den fennomanska rörelsen tillväxer, begynna äfven fennomaniens motståndare samla sig i slutna grupper, bland hvilka tvänne särskilda riktningar kunna märkas: "den liberala", hvilken på sin fana skrifvit arbetet för det gemensamma fosterlandet, oafsedt alla språkolikheter, och den "svekomanska", hvilken arbetar för upprätthållandet och stärkandet af det svenska kulturelementet i Finland. Denna fortgående partibildning tyckes häntyda på att språkstriden i Finland under den närmaste framtiden skall framkalla ännu bittrare brytningar än hittills. M. G. S.